Vila i frid.

För snart 17 år sedan ringde min uråldriga mobiltelefon och jag såg genast på displayen att det var det samtal jag väntat på i veckor.

Äntligen hade Lisa fått ungar och min blivande kisse hade nu dragit sina första andetag. Det var min kusin som ringde och meddelade den glada nyheten och han berättade att ett av de små spolformade småkrypen var kritvit och var utrustad med extratummar på bägge framtassarna.

”- Den är min, utbröt jag utan någon som helst betänketid. Gör vad ni vill med de andra, men den är min!”

Och första gången jag fick se den lille varelsen var jag verkligen helsåld. Det var den sötaste lille kattunge jag någonsin sett, med skära små minitrampdynor, en extra på varje framtass och en konformad svans. Med sin ringa storlek såg han mer ut som en dansmus än en kattunge och det var just den ynkligheten som gjorde att han väckte det som jag senare i livet skulle känna igen som moderskänslor. Efter en amatörmässig okulärbesiktning av den lille krabatens privata delar konstaterade jag att det nog var en liten pojkkisse jag höll i näven och genast fick han namnet ”Oskar”.

Oskar.

Alla som känt mig de senaste 17 åren har inte bara en relation till mig utan även till den lustiga katten. Den lille värnlöse dansmusen växte snart upp till en katternas katt, mössens fasa och vid åtminstone ett tillfälle, även en stackars skatas fasa. Han tog flugor med sina små kattnävar med hjälp av sina extra tummar som den värsta ”Karate Kid” och ofta såg man honom sitta och äta med hjälp av tassarna.

17 år är en lång tid.

Jag minns när han blev påkörd, när han bröt svansen och när han blev hundbiten. Han har opererats för ”blodöra” säkert fem gånger. Han har fällt säckvis med katthår och han har retat gallfeber på mängder av grannar på flertalet adresser. Han har norpat käk och varit i slagsmål.

Kort sagt; Han har levt ett långt och händelserikt liv och säkert förbrukat åtta av sina nio liv.

Nuförtiden bor Oskar hos min bror. Den tidigare så livfulle och egensinnige katten är gammal nu. Han sover och äter. Han hör och ser nästan inget. Han jamar konstant, varför vet ingen. Har han ont? Är han kanske dement? Men klart är att han lider.

Så idag är dagen då Oskars nionde och sista liv ska avslutas. En epok går i graven och trots att han inte bott hos mig de senaste åren och det med tunga andetag jag fyller mina lungor.

Ansvaret är mitt. Oskars liv är slut. Idag åker vi till veterinären för sista gången.

Hej då Fnoskis!
Hälsa Tulsa.