Skolavslutningskillar

Student -91

I morgon tar mitt lilla gudbarn studenten.

Jag kan inte förstå det. Får man verkligen ta studenten när man är, typ, 6 år? För äldre kan hon ju inte vara? Hon är ju född 1993.

Det är tur att man omges av människor i andra åldrar så att man ibland skakas om och inser att åren faktiskt går.

Jag tog studenten 1991. I förrgår känns det som. Jag inbillar mig någonstans att jag fortfarande är densamma som jag var då, även om jag (gudbevars) också inser att jag inte är det.

När jag tog studenten hade jag verkligen ingen aning om vad jag ville göra. Och jag brydde mig inte.
Jag sommarjobbade i samma skoaffär jag gjort sedan åttonde klass och de futtiga slantarna jag drog in försvann fort på kläder och utekvällar. Att spara eller att överhuvudtaget tänka längre fram än till nästa helg var helt otänkbart. Jag bodde hemma och tyckte att jag satt på alla svar. Här och nu. Inget annat.
-"Vad som händer om två veckor? Who gives a ....!"

Senare den sommaren träffade jag vad jag då trodde var mitt livs kärlek och jag flyttade 40 mil hemifrån. Snart satt man som sambo med jobb och så har det liksom fortsatt. Infall blev till planer som sedan förverkligades till liv.

Nu sitter jag här, 21 år senare, med tre barn, make, vovve och vet inte bara vad jag ska göra om två veckor. Jag har ta mig tusan relativt klart för mig vad jag göra om två år också.

Studentbalen på hotell Anglaise

Champangefrukost

Student -91
Om inte annat kan man kanske se på mamsens glasögon att en del år har förflutit.

Eftermiddagsdipp

När arbetsdagen är slut börjar den riktiga arbetet. Det oavlönade.

Den blå bussen har körts sin eftermiddagsslinga runt området och samtliga barn checkats ut från sina respektive tillhåll.
Klädhögarna i hallen har källsorterats och de största vattenpölarna är upptorkade, företrädesvis med hjälp av mina strumpor.
Något som däremot ej kommer att torka ännu på länge är mina missklädsamma Lp-skivor under armarna som härrör från lite för mycket kläder, lite för uppspelta barn och en väldig brist på utvilat tålamod.

Då kommer den.
Eftermiddagsdippen.
Och då pratar vi inte frasiga tortillachips i krämig guacamole.
Nej nej.
Tänk nästipp och kaffekopp...

zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Jag vill längta efter mina barn

Så imorgon är då dagen slutligen här. Dagen D. Dagen då föräldraledigheten officiellt är över och livet går in i en annan fas. Allvaret, vardagen och resten av mitt yrkesverksamma liv ligger som ett vidsträckt hav framför mig.

Det låter dramatiskt och lite hopplöst kanske, men om sanningen ska fram så är det med en viss lättnad som jag inser att mina sega föräldraledighetsdagar är över. Tillvaron har liksom de senaste månaderna gått i stå och bara tanken på att få komma hemifrån utan att dra med mig blöjor, barnmat och dylikt skänker mig en patetisk känsla av frihet. Ingen barnvagn att baxa i bilen, inga nappar att glömma och inga sovtider att passa. Frihet.

Jag längtar efter att få längta efter mina barn. Att trycka på gasen lite extra på 222:an av längtan efter den fjuniga Axel-nacken och den lena sfäriska babymagen. Att hämta en ständigt babblande Albin och de dagliga tusen teckningarna på dagis och att få höra Gustafs fnissiga berättelser om vad kompisarna och han hittat på för bus under dagen.

Det blir nog bra det här. Tror jag.

Oordningen är återställd

Idag startade då vardagen igen. Allvaret. Måstena och tidpassningarna.

Efter veckor av medling i konflikter, pannkaksstekning och "plocka-undan-leksaker-tjat" satt jag således helt i tystnad och avnjöt min morgonyoghurt. Frukostarna under jullovet har mer liknat "Hela havet stormar", med mig som den ständigt förlorande deltagaren, än en måltid att njuta av.

Så idag satt vi där, Axel och jag, väldigt länge och njöt till ljudet av frysens dämpade suckar. Säkert över en timme. Vi sa inte mycket. Axel försökte trevande dra igång ett samtal men insåg snart att det inte var läge.
"-Mamma. Idag är vi tysta, va?"
Jag nickade till svar.

Men.

Eftermiddagen kommer ibland fortare än vad som känns nödvändigt. Klockan två hämtades storkillarna och strax efter tre hade jag redan avvärjt två slagsmål. Oordningen är därmed liksom återställd.

Axel och jag himlar unisont med ögonen och jag vet att han tänker samma som jag.

Imorgon. Frukost. Du och jag.

Nu är det klippt!

Så var då vardagen här. Äntligen!

Julmysandet muterar gärna strax efter nyår och förvandlas då till något helt annat. Lika mysigt som det är att ha sina jullovslediga barn hemma första delen av jullovet, lika skönt är det då allt drar igång igen.

Senaste dagarna har jag haft två rastlösa och stingsliga killar som tröttnat på hemmalivet och framförallt varandra. De har till och med ledsnat på att spela TV-spel och då är det sannerligen dags för terminstart.

Var iväg med G till frissan idag iallafall. Visst ser han snygg ut? Och framförallt: STOR?

Julefrid på parkering

Idag var det julavslutning på Gustafs skola och det bjöds på traditionsenlig och storstilad dansshow i gymnastikhallen.

Den stora Föreställningen med upprörda känslor, spänning och ett uns av komik utspelades dock innan Julshowen på parkeringen utanför.

Tänk er en oplogad parkering med låt oss säga ca 50 parkeringsplatser. Tänk er sedan ca 400 bilar med varierande däckkvalité på denna yta. Sicken Slapstick....

Att hamna mitt i denna röra, i en folkabuss med två gnabbandes småkillar i baksätet, är inte min bild av en stämningsfull terminavslutning. Inte alls. Tillslut körde jag med kraft in i en snövall och lämnade bara bilen, svavelosandes med både en och två svettpärlor gnistrandes julemysigt i pannan.

Under hela avslutningsshowen satt jag sedan undrandes om polisen hunnit bogsera bort min bil ännu. Men de hade nog annat att göra, för tro det eller ej: den stod kvar. Inte ens böter.

Tack för det, Tomten!

The return of the Stjärngosse

Imorgon går det första av de två lussetåg som involverar medlemmar ur vår familj.

I veckor har det trallats och nynnats på välbekanta och mindre välbekanta sånger om tomtar och dylikt.

Tidigare år har både Gustaf och Albin vägrat vara annat än brunklädda pepparkakor med hattarna på svaj. Brunt har liksom varit färgen för dagen för alla killar på dagis och lussetågen har därmed bestått av ca 50% peppisar och 50% mini-Lucior med kronorna stolt placerade på bakhuvudet, ovanpå toppluvorna, med ljusen riktade rakt bakåt.

Så i år kom då trendbrottet.

Gustaf kom en dag med bestämdhet hem och hävdade att han minsann ska vara "Kärngosse". De hade talat om stjärngossar i skolan och alla killar (troligen med Star Wars i tankarna) hade gapat imponerat.

"Stärngossar", som de senaste åren tagits upp på listan överutrotningshotade arter, har därmed bringats lite hopp för överlevnad.

Albin däremot, som aldrig sett en stjärngosse i levande livet, vill i år vara en tipptappande tomtenisse.

För pepparkaksgubbe, det är sååååå 2008.