I takt med att snötäcket minskar i omfång, så blottas flertalets hundägares dåliga samveten, ett efter ett. Som gigantiska pormaskar på liljevit hy ligger de där och triumferar som bruna kanelbullar. Och i kör hörs deras grötiga stämmor samstämt sjunga:
"- Det som göms i snö, kommer upp i tö....."
Ja hundbajsarna alltså. Har ni inte hört det?
Men sett dem, det har ni alla fall. Det är jag säker på.
Häromdagen var det nära att jag fick närkontakt med flertalet av dem. Ludde hade, sin vana trogen, uträttat nummer två så långt ner i ett dike som kopplet tillät och som den rättrådiga hundägare jag är så plockade jag upp min svarta påse ur fickan och satte av mot den rykande högen. Längst ner låg den där, bland säkert 20 genomfrusna kompisar och ropade på mig.
"- Ta mig, ta mig. Du är inte som alla andra! Du är bättre än dem. Du tar ju upp bajset. Det har du alltid sagt!!!"
Egentligen hade jag ju kunnat ta första bästa kringla som låg där vid vägkanten och det hade varit bra nog. Men tanken slog mig inte, utan blicken var fästad på just den osande hög som Ludde levererat. Den längst ner, längst bort.
Och föga förvånande; den skare som hållit Ludde uppe, brast som oblat under min kroppstyngd och jag föll igenom, tappade balansen, föll åt sidan och fann mig snart liggande öga mot öga med en miljon hundbajsar. Som av en högre rättvisa hade jag dock klarat mig från att hamna direkt på någon hög. Efter ca 10minuters parerande var jag på vägen igen och påbörjade min promenad hem, med en nu fylld bajsbåse i min högra hand. Det kan hända att jag i villervallan råkade ta fel bajskorv, men snälla; klandra mig inte!
Jag gjorde vad jag kunde. Och det är sannerligen mer än vad man kan säga om de flesta hundägare.
"- Det som göms i snö, kommer upp i tö....."
Ja hundbajsarna alltså. Har ni inte hört det?
Men sett dem, det har ni alla fall. Det är jag säker på.
Häromdagen var det nära att jag fick närkontakt med flertalet av dem. Ludde hade, sin vana trogen, uträttat nummer två så långt ner i ett dike som kopplet tillät och som den rättrådiga hundägare jag är så plockade jag upp min svarta påse ur fickan och satte av mot den rykande högen. Längst ner låg den där, bland säkert 20 genomfrusna kompisar och ropade på mig.
"- Ta mig, ta mig. Du är inte som alla andra! Du är bättre än dem. Du tar ju upp bajset. Det har du alltid sagt!!!"
Egentligen hade jag ju kunnat ta första bästa kringla som låg där vid vägkanten och det hade varit bra nog. Men tanken slog mig inte, utan blicken var fästad på just den osande hög som Ludde levererat. Den längst ner, längst bort.
Och föga förvånande; den skare som hållit Ludde uppe, brast som oblat under min kroppstyngd och jag föll igenom, tappade balansen, föll åt sidan och fann mig snart liggande öga mot öga med en miljon hundbajsar. Som av en högre rättvisa hade jag dock klarat mig från att hamna direkt på någon hög. Efter ca 10minuters parerande var jag på vägen igen och påbörjade min promenad hem, med en nu fylld bajsbåse i min högra hand. Det kan hända att jag i villervallan råkade ta fel bajskorv, men snälla; klandra mig inte!
Jag gjorde vad jag kunde. Och det är sannerligen mer än vad man kan säga om de flesta hundägare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar