Som sprungna ur jorden

Kom just in från kvällsprommisen med Ludde.

Mörkret har nästan intagit fysisk form och grusvägen där vi bor har förenats med luften till en odefinierbar massa av vaporiserad lera. Luddes tassar och mina skor skulle kunna antyda att vi är nyss hemkomna från Novemberkåsan eller ur några marker som Orcher föds ur.

Men det har vi inte. Vi har bara varit ute här på vår lilla väg. Och gått. Reflexade och fina.

Det är ändå rätt så skönt ute. Friskt, fuktigt och lite småmysigt. Ett väder som bäddar in en och liksom talar om för en att;
- "Det finns ingenting du kan göra här. Gå bara in! Vila. Sov. Ät!"

Jag tänder en brasa.

Gräsänka Platinum

Jaha ja.

Då sitter man då åter här. Ansiktet är riktat mot det blå skärmljuset och ögonen stirrar lite uppfordrande mot den krävande lilla markören.

Trots att det bara är två dagar sen sist. Kan man ana ett trendbrott? Vem vet.

Ledig dag idag. Efterlängtat. År efter år bevisar mänskligheten det faktum att vi bara är en art bland alla andra däggdjur genom vår envishet att föredra av föda fram vår avkomma just på våren. Bråda tider i Bebisfabriken.

Och jag är inte bara ledig idag. Nä, hela snabla helgen off duty. Så jääla skönt. Och som grädde på moset är jag dessutom gräsänka.
Och då menar jag inte gräsänka som i "Ensam utan make med tre fajtandes grabbar och en ADHD-hund". Nej jag menar gräsänka PLATINUM. Mol allena, Solo.
Jag menar "Ligga i badet och läsa i en timme utan bank på dörren"- eller "Tokfrosseri av smågodis i stället för middag"-gräsänka. My kind of Gräsänka.

Och i morgon ska jag på fyrtioårsfest. Hepp!

Life treats me good.

Porr-Sixten

Läs om porr-bloggande kissen Sixten.

Tur att inte Ludde bloggar. Då hade vi nog fått polisen på oss.

Lerig advent

Det blåser visst.

Träden dansar ut sin frustration, helt enligt rituella mönster, men med fötterna stadigt i jorden. Det ser lite jobbigt ut, men också lite skönt. De kan nog behöva få röra på sig, då ett trädliv ju inte är ett speciellt aktivt liv. I vanliga fall.

Tog en promenad i blåsten tidigare idag, inspirerad av trädens nyvunna entusiasm.

Luften var som vattenånga och temperaturen ville säga något helt annat än advent. Marken är helt porös utan tillstymmelse av tjäle och stabilitet vilket gjorde att Ludde såg ut som efter en aprilpromenad med grus och lera ända uppe i mustaschen. Min klarade sig dock förhållandevis bra.

Nu måste väl ändå de mest nitiska vinterhatare ge med sig.

För visst vore det väl ändå bättre med frost i mustaschen än lervälling?

Hakuna Matata

Så var det dags för Ludde att få lite höstpiff.

Det är alltid med lite fjärilar i magen som jag lämnar in min ADHD-hund hos frissan.

Hur kommer han att sköta sig idag?
Kommer hans toviga päls resultera i ett frissa-samtal till Djurens vänner? Eller kanske Soc?

Sällan har en hund varit i så stort behov av klippning som vår hund, eller för att citera frissan; "vårt får".

Innan avlämning hos frissan.

Man skulle ha kunnat gömma en mindre flyktingfamilj i pälsen på honom, eller åtminstone sticka ett gäng med One-pieces till samtliga familjemedlemmar av den avklippta pälsen som senare fanns att beskåda på golvet hos frissan.

Efter två timmar var han för övrigt inte längre lik ett får, mer en surikat.

Timone?

Ludde?

Hur som helst. Nu är det tre månader till nästa gång. Skönt.

Shit happens

Ibland funderar jag över saker och tings uppkomst. Eller kanske framförallt  mer om hur människan kom på vissa saker. Vem bestämde t ex att håriga ben enkom var för män och att Lotta Engberg borde få sända ett allsångsprogram från Liseberg?

En av de mer sjuka företeelser som någon tjomme har upptäckt torde väl ändå vara Kopi Luwak-kaffe.

Kopi Luwak är vanliga kaffebönor som har blivit uppätna och gått igenom matsmältningssystemet på ett mårddjur som kallas Common Palm Civet. Utskitna bönor, helt enkelt. Sedan plockar man ur bönorna ur bajskorven, rostar och mal bönorna och kokar sedan det mytomspunna kaffet på de naturligt processade bönorna. Enligt uppgift skall kaffet vara aromatiskt och smakrikt och vara något mildare i smaken än det normala obajsade kaffet. Oprah Winfrey är en fan av kaffet. Sägs det.

 
Det kan säkert vara så. Ja, att kaffet är exceptionellt gott och så. Troligtvis, eftersom en kopp går lös på cirkus 500 spänn.
 
Men jag fattar ändå inte.... Vem kom på det? Ja, från början liksom.
 
Förmodligen var det en fattig krake på Sumatra någonstans som aldrig haft pengar till att köpa sig en riktig kopp med kaffe. Inte ens en endaste böna. Och så en dag när han var ute och gick med sina trasiga sandaler så råkade han trampa rakt i en hög med bajs. Uppgiven och garvad som han var tänkte han väl först bara att:
 
"- Ja, men det är väl klart. Klart man ska förstöra sina enda skor med skit. Skit är mitt liv...."
 
Men när han sedan hittat en pinne i lagom storlek och satt sig på en sten för att rensa bort exkrementerna från hans sandalsula gör han då upptäckten. För där, mitt inne i kletet, sitter det små helt oförstörda kaffebönor. Genast börjar han samla ihop bajskorv efter bajskorv där han går i djungeln och snart är hans fickor fulla med det bruna guldet. Väl hemma tvättar han bönorna, rostar och mal dem för att sedan bjuda in hela sin by på kaffekalas. Succé! Kaffet blir snart omtalat och den lille fattige mannen lever nu likt sultanen i Brunei i ett palats av guld. Eller kanske bajs?
 
Eller nåt?
 
För vem gjorde egentligen kopplingen att detta kunde klassas som livsmedel? Tankarna för mig nämligen ostört inpå vår egen hund, Ludde, och hans oförmåga att smälta majs i sin mat. Varje gång han fått slicka tallrikarna efter fredags-tacosen vet man att man dagen efter står med en bajspåse fylld med majs-tryfferad skit. Helt oförstörd.
 
Jag måste dock erkänna att jag aldrig gjort den kopplingen som den hypotetiske Sumatra-mannen gjorde. Kanske synd att man inte kan tänka utanför boxen mer än så. Vi kanske missar något stort, gastronomiskt världsomvälvande? Ludde kanske är något på spåren där?
 
 

 
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att få veta.
 

Nystajlad

Före

Efter

Dags för lite barnarbete?

Det droppendrippas och droppendrappas överallt nu. På alltfler ställen blottas asfalten och pölarna ligger som oceaner av vinterns avskedstårar. Än ligger det snö på taken men endera dagen ruskar huset på kroppen av nyvakna vårkänslor och får åter blotta sin tegelflint.

Själv har jag packat ner mina skidkläder och dun-parkasen i en påse och ställt i förrådet. Också en slags symbolisk ömsning av mitt vinterskinn.

Jag kräver vår, come snö or shine, och har jag bestämt mig så blir det så. Fråga min man.

Men det är ju inte bara buskar med brutna nackar som åter ser himlen dessa dagar. En och annan miljon hundskitar få nu även de visa sina fula nyllen igen. Så även på vår tomt.

Sommartid är Ludde en blygsam herre med känsla för vett och etikett. Han promenerar då oskyldigt visslande på en käck melodi bort till något skuggigt hörn av tomten och skyld av allsköns träd och buskar sätter han sig obemärkt ner i sin karaktäristiska C-ställning och uträttar sina behov. Vintertid däremot förvandlas han till en lat och hämningslös Hultsfreds-bajsare som lägger sina högar lite varsom.

"-Orka pulsa i snön liksom... Här på gången mot gäststugan är det perfekt läge för en liten kringla!", tänker han och helt utan att se sig om efter åskådare klämmer han ur sig kabel på kabel.

Och det är nu hans alster alltmer börjar skymta och varje dag kan vi skönja nya tillkomster på tomten.

Så som vår vårtradition lyder börjar det nu då alltså åter bli dags att iklä sig gummistövlar och klänypa för att med hink och sopsäck bajssanera våra 1000 kvadratmeter minerade tomt.

Kanske detta år kan bli det första att skicka ut storkillarna på det föga angenäma uppdraget. Fem spänn kringlan.

Kan det helt klart vara värt....

Ludde was here

Att vara ute med Ludde vintertid är som att vara ute med en fjortonårig klottrare.
Varenda snödriva ska taggas med hans gula signatur, oavsett hur långt vi går.

Vad jag inte kan förstå är hur bläcket kan räcka så länge i pennan.

Det verkar liksom aldrig torka ut. En outsinlig källa. En slags hundvariant av "Pojken med guldbyxorna".

Ludde; "Hunden med guldpennan".

Finders keepers

Jag älskar verkligen Bengt Ohlssons krönikor.

Det känns, vecka efter vecka, som att han förkommer mig med mina åsikter. Spot on, gång på gång...

I dagens DN skriver han om allt äckel som hans lilla oskyldiga voffsing gladeligen luktar på och stoppar i sig med god aptit och som vanligt kan jag, i detta avseende som hundägare, skriva under med mitt namn som en "Ja, men, eller hur?"-signatur.

Jag minns en frodig sommar för några år sedan då jag och Ludde var ute och spatserade i området där vi bor. Han sprang lös och for fram över asfalten som en polishund som fått upp ett spår efter en korvtjuv. Hit och dit, ner i diken, under buskar, skutt och hopp, fram och tillbaka. Yster. Som vanligt.

Om vi säger att vi går en slinga på sisådär tre kilometer, skulle man sätta en stegmätare på Ludde skulle han nog visa det dubbla. Minst.

Okej. Åter till sommarpromenixen....

Vid en buske dröjde han sig lite extra. Jag hörde hur det prasslade därunderifrån och började så smått bli lite orolig, då det som många vet är kopplingstvång under sommaren och i mitt inre började skräckscerarios med söndertuggade harpaltar spelas upp.

Men nej.

Som skjuten ur en kanon, kommer min av många bekanta damp-diagnostiserade vovve, fram ur busken med någonting rosa och sladdrigt, flärpandes hit och dit ur munnen.

"- LUDDE! HIIIIT!!!!", ropade jag med en delvis lättad och delvis undrande stämma.

Fram mot mig kommer då min oskyldiga och oförstående vän, sätter sig framför mina fötter och stolt släpper han ner sitt byte.

"Flapp!"

Och nedanför mig ligger en ca 40 cm lång rosa löspenis. Med ådror och allt.

"??!!"

I ögonvrån ser jag att det kommer ett promenerande par lite längre bort och blixtsnabbt tar jag sats och sparkar ner jättesnorren i diket igen. Vad ska de tro liksom? Här står jag med en hund och en löspenis....

Men Ludde fattar ju inte det prekära i situationen utan tror ju (förstås) att matte vill leka apport med den roliga bitvänliga rosa tuggleksaken och far ju ner efter igen.

Och situationen upprepar sig. Damphunden kommer upp ur diket. Springer runt runt, nu även runt den medelålders paret och visar upp sig som den mäster-apportör han är. Jag avvaktar dock denna gång lite med inkallningen och ber istället en stilla bön att idioten ska fortsätta att springa fort som blixten så att de inte ska kunna urskilja vad det är vi använder som träningshjälpmedel på vår lilla promenad.

Paret går vidare och då de är utan synhåll kallar jag in och kopplar Ludde och kan inte dölja min genomgenerade irritation när jag nästan skriker:

"- LOSS, för h-lvete!!!!"

Sedan sparkar jag dildon åt just h-lvete och går med den helt oförstående voffsingen i ovanligt stramt koppel raka vägen hem.

Och tankarna på vem som har tappat en 40 centimeters löspenis ner i ett dike på Sommarvägen följer mig än i dag. Vem och varför?

Kvalitetstid

Mmmmm.

Helt ensam. Inte ett ljud. Bara små fnysande andetag från en helt utslagen och regnvåt hund vid mina fötter. Lill-Flax sover, F och storgrabbsen är hos farmor och farfar och firar Höstlov. Jag och Flaxe tänkte för övrigt fira Höstlöv i trädgården i helgen. Men det tänker vi inte på nu.

Nu njuter vi av tystnaden.

................

Ovanligt här hemma. Tystnaden liksom känns i öronen. Som en vaxpropp. Men hundsnusningarna under bordet samt det dova surrandet från datorn påvisar att jag förfarande hör till de hörandes skara, om jag skulle börja tvivla.

Vad gör man då en lugn stillsam kväll, mol allena?

Sorterar urvuxna barnkläder?
Dricker en kopp Kusmi-te tillsammans med Raw Food-kex från Renée Voltaire?
Funderar ut nästa veckas GI-matsedel?

Eller.....

Vem försködhker jag att lura? Ooooooooooops, slant visst lite där på tangenterna. Svårt att skriva med ostbågsklet på fingrarna.

"- Raaaaaaaaaaaaap!"

Jepp. Sån e jag. Lat, ineffektiv och svullig.

Because I´m worth it

Ta daaa!

Så här styggt snygg blev då slutligen herr Pumpa.

Vi får väl se hur hans avskräckande huggisar fungerar som skydd mot vitlufsiga bestar med viss ADHD-problematik.

Hannibal Lector, del 2

Så var årets pumpa införskaffad och förväntansfull står han nu på räcket och väntar på sin Make-over.

Ludde har redan sin vana trogen önskat honom välkommen in i familjen. Så där rart som bara han kan.

You say Macroner and I say Makroner

Så drar då denna lediga helg sina sista kalla andetag. Kvällspromenaden är avklarad och reflexerna bortplockade från såväl undertecknad som Ludde.

Jag bakade Makroner i går på min dyrbara ledigtid.

Eller Macroner. Eller Macaroner. Det beror på vem du frågar. Ni vet de där trendiga små kakorna som av någon outgrundlig anledning för närvarande ligger på allas läppar och i allas munnar. Små söta rosa, gula eller blå. Gulligulligulli....

Jodå. Här skulle det bakas. Jag hade till och med planer på att ta lite bilder på skapandeprocessen och tillsammans med bilder på de färdiga sötnosarna lägga upp ett inlägg om detta här på bloggen.

Nu gör jag inte det och jag tycker inte vi pratar så mycket mer om den saken. Låt mig bara säga att jag lärt mig att saker som ser ut som måsbajs faktiskt kan smaka ganska bra. Så har vi liksom klarat av Makron-kapitlet.

Bilden nedan föreställer Makroner som de SKA se ut.

Kanske var det fel stavning på mina? Så var det nog... Nästa gång testar jag nog Macroner istället. Som att det skulle bli en nästa gång. Hahahaha!!!

Söndagsjobb

Jag jobbar ikväll.

Om så inte var fallet skulle jag:

• Dammsuga
• Sortera bort sommarkläder
• Rensa barnens garderober
• Bada Ludde
• Gå en långpromenad
• Baka
• Tvätta
• Kratta höstlöv
• Koka äppelmos
• Sortera in viktiga papper i pärmar

Absolut. Jag lovar.

Det, eller ligga i soffan med en bok.

Men det får vi aldrig veta. Så låt oss låtsas.

Älskade hund!

Min bild av Ludde:

Alla andras bild av Ludde:

Hundbajsarnas återkomst

I takt med att snötäcket minskar i omfång, så blottas flertalets hundägares dåliga samveten, ett efter ett. Som gigantiska pormaskar på liljevit hy ligger de där och triumferar som bruna kanelbullar. Och i kör hörs deras grötiga stämmor samstämt sjunga:

"- Det som göms i snö, kommer upp i tö....."

Ja hundbajsarna alltså. Har ni inte hört det?

Men sett dem, det har ni alla fall. Det är jag säker på.

Häromdagen var det nära att jag fick närkontakt med flertalet av dem. Ludde hade, sin vana trogen, uträttat nummer två så långt ner i ett dike som kopplet tillät och som den rättrådiga hundägare jag är så plockade jag upp min svarta påse ur fickan och satte av mot den rykande högen. Längst ner låg den där, bland säkert 20 genomfrusna kompisar och ropade på mig.

"- Ta mig, ta mig. Du är inte som alla andra! Du är bättre än dem. Du tar ju upp bajset. Det har du alltid sagt!!!"

Egentligen hade jag ju kunnat ta första bästa kringla som låg där vid vägkanten och det hade varit bra nog. Men tanken slog mig inte, utan blicken var fästad på just den osande hög som Ludde levererat. Den längst ner, längst bort.

Och föga förvånande; den skare som hållit Ludde uppe, brast som oblat under min kroppstyngd och jag föll igenom, tappade balansen, föll åt sidan och fann mig snart liggande öga mot öga med en miljon hundbajsar. Som av en högre rättvisa hade jag dock klarat mig från att hamna direkt på någon hög. Efter ca 10minuters parerande var jag på vägen igen och påbörjade min promenad hem, med en nu fylld bajsbåse i min högra hand. Det kan hända att jag i villervallan råkade ta fel bajskorv, men snälla; klandra mig inte!

Jag gjorde vad jag kunde. Och det är sannerligen mer än vad man kan säga om de flesta hundägare.

Snygge Ludde

Idag har Ludde varit hos frissan igen.

Ett besök helt utan bitna frisörhänder och avklippta hundöron måste väl ändå ses som en lyckad styling-session.

Och fin blev han!

Före

Efter

Eller hur?

Thomas Wassberg?

Språkbegåvning?

Konversation vid lunchbordet:

Albin, 4 år: "- Mamma, visst börjar Ludde på "M"?"
Jag: "- Nej, Ludde börjar på "L"."
Albin: "- Åmeh! Mamma!! På ENGELSKA börjar Ludde på "M"!!!"

Hur har jag kunnat missa det?