Äntligen!

Så idag har då dagen kommit med det besked som vi alla väntat så förväntansfullt på.

Vickan är gravid. 

Spekulationerna har härjat i såväl skvallertidningar som fikarum och nog hördes väl en lättnadens suck över hela landet när tillkännagivandet gavs.

Även hos mig.

Men tro nu inte att jag har gått runt med ömmande magsår och stress-tics i min oro över monarkins framtid. Hardly.
Nä, min lättnads-suck är på ett mer mänskligt plan. För någonstans där bakom säpo-agenter, tiaror och de där löjliga handbuketterna står ju faktiskt en tjej. En, förmodligen, rätt så vanlig tjej.

Som ung, långt innan mina huliganer var det minsta påtänkta, tänkte jag ibland på det här med fertilitet. Jag funderade på om jag någonsin skulle skaffa barn och framför allt om jag i så fall skulle kunna det. Alltså rent biologiskt. Jag var dock väldigt länge väldigt inställd på att jag inte ville ha några, men ändå. Tanken fanns där. Kan jag? Om jag mot förmodan skulle ångra mig?

Och jag gjorde ju det. Ångrade mig alltså.

Och gravid blev jag. Efter ett missfall och tre fullgångna graviditeter sitter jag nu här som en relativt luttrad mor och tänker tillbaka på tiden då vi började försöka skaffa barn. Förväntan, förväntan, förväntan och oftast följt av besvikelse.

Men förväntan var vår egna, min och makens, och i det hela bara vår angelägenhet. Och det är där som tankarna, gång efter annan, gått till stackars Vickan och hennes Ockelbo-prins. Inte för att jag tror att de läser Hänt Extra och Se & Hör, men ett och annat löp där det spekulerats om magar och missfall måste de väl ändå passerat ute på stan.

Så, från hela mitt hjärta; Grattis Victoria och Daniel!


PS. Vi ses väl på SöS i mars? DS.

Vackra barn?

Det finns så otroligt mycket sjuka grejer därute i sajberrymden. Det finns bland annat en hemsida där man kan ladda upp foton på sig själv och sin partner för att få reda på hur ens barn kommer att se ut.

Tur att jag inte gjorde det innan vi beslöt att skaffa barn på riktigt, för då hade det nog inte blivit några....

Axel?

Ett heltidsjobb

Mellankillen har många funderingar kring det här med barn nu för tiden. Att ha barn, att få barn.

Häromveckan berättade han att han minsann kommer att få TVÅ barn när han blir stor.

"- Jaha? Hur vet du det?" frågade den blivande farmodern nyfiket.
"- Jo, fösstååj du.... Jag har två små knölar i min pung och det är det som blir bebisar sen.... Det vet jag!"

Men så idag pratade vi om barn igen och då frågade jag om han fortfarande trodde att han skulle bli pappa till två barn när han blir vuxen.

"- Men MAMMA! Det är ju inte sääääkert att jag vill BLI pappa när jag blij stooj. Jag kanske vill bli polis, bjandman eller vad som helst!"

Det är fint med den här nya generationen. De tar verkligen sitt pappaskap på stort allvar och tar det för vad det är; ett heltidsjobb.

Nio månaders väntan....

I veckan fick jag beskedet att jag inte kan börja rotera mellan antenatal och förlossning förrän till hösten och inte till våren som det först var sagt. Även om beskedet inte var helt oväntat, så blev jag lite besviken.

Att förlösa är ju liksom yrkets creme de la creme.

Det är nu snart tre månader sedan som jag med mina händer fick välkomna en liten illbatting ut till det svala livet. Och nu återstår det alltså typ nio månader tills jag får uppleva det igen. Nio lååånga månader...

Redan nu drömmer jag våta drömmar om små lurviga hjässor som i genomskärning står och trycker på i sina mödrars brännande underliv.

"-Såja! Andas.... Tryck inte nu.... Andas... Vänta på nästa värk!".

Det går inte riktigt förklara, med sekundrarna innan huvudet föds fram så är det nästan så att det vattnas i munnen i takt med att fingrarna vitnar i sitt krampaktiga perinealskyddsgrepp. Adrenalinet i blodet flödar och pulsen slår i takt med det lilla barnets tickande hjärta.

Sedan föds barnet fram och jordelivets ande fyller barnets lungor för att genast studsa tillbaka och avisera med ett primalskrik att ännu en själ har landat på jorden. Det finns inget större. Inget bättre. Inget roligare.

Men som sagt; nio månader är en lång tid.

Som en graviditet.

Så du som rumlar om i sänghalmen i natt i södra Stockholm:

Vi ses i höst!

Biggest Looser

Okej.

Somliga kommer att kalla mig oempatisk och elak. Men det jag tänker skriva idag är ren sanning. En sanning som jag ser den.

Om du är fet och trivs med det, kan du sluta att läsa nu. Det här handlar inte om dig. Det här handlar om de överviktiga människor som hävdar att det är synd om dem för att de är tjocka. För det tycker nämligen inte jag att det är.

Jag tittade på Biggest Looser i går på fyran, där ett gäng människor i varierande grad av övervikt tävlar om vem som kan går ner mest i vikt, procentuellt. En snubbe vägde över 200 pannor och jag tror ingen av deltagarna understeg 100 kg till en början. Missförstå mig inte nu. Jag gillar faktiskt programmet, för det visar ju till stor del precis vad det hela handlar om. Mindre mat och mer motion.

Världens enklaste matematik. Överskott som inte förbrukas, sparas till sämre tider av svält och missväxt. Tider som aldrig drabbar oss längre i denna del av världen, utan energibankerna på kroppen byggs ut och nya kontor poppar upp runt om på hela kroppen. För mig personligen ligger HK på magen, men det varierar ju från person till person. För övrigt vill jag tilllägga att kontoret som låg på rumpan har slagit igen och lokalerna har fullkomligt rasat samman.

Åter till programmet från igår. Sara och Fredrik var ett rultigt par som försökt bli gravida några år när de igår fick beskedet att de väntade barn. Givetvis (?) avbröts deltagandet i Tjockisshowen för att inte "riskera något", som det så fint hette. Okej, bootkamping, stränga dieter och blodsmak i munnen kanske inte är det man känner mest för som gravid och är förmodligen inte det hälsosammaste heller. Men sund motion (och ja, då menar jag faktiskt inte bara stillsamma promenader i höstregnet) och en bra balanserad kost är bra när man är gravid. BRA!!!

Jag är så uppriktigt j-vla trött på alla tjockisar som söker någonslags amerikansk asyl när de går in i sina graviditeter. Det är inte okej att äta vad man vill bara för man råkar vara på smällen. Risken för att drabbas av diabetes, blodpropp, högt blodtryck, havandeskapsförgiftning med mycket mera ökar dramatiskt när du är fet. Så är det bara. Och om de tror att de sen kan amma av sig en 40-kilos övervikt, får de nog tänka om.

Jag har en bekant som fått för sig att det är farligt att gå ner i vikt när man är gravid och ammar. Svaret är väl att:
"- Ja, det är farligt om du slutar äta helt, men om du lägger om din kost till hälsosam mat, går en mil om dagen och slutar att småäta (hela j-vla tiden) ska du se att du går ner vikt utan att äventyra något."

Se där; antingen en mindre kompis eller en kompis mindre (det sistnämnda är nog det troligare alternativet).

Tro nu inte att jag inte förstår att problematiken är mer komplex än så. Dåligt självförtroende och matmissbruk ligger bakom många av fall av övervikten. Kanske är det rent av där man måste börja? Innan magoperationer och Reductilbehandlingar. En omprogrammering i belöningssystemet med hjälp av lite terapi. Det tror jag!

Så sant, så sant....

Ur-Karin, 31 bast.

I höst fyller jag 38 år.

Medelåldern smyger sig sakta fram i spegeln och visar sina gravitationstecken i såväl ansikte som kropp.

Men någonstans inom mig har min mentala ålder fastnat. Nej, jag tror inte att jag är sjutton. Inte trettio heller för den delen. Men ändå...

Varje gång det kommer in en kvinna född på 80-talet stående i begrepp att föda reagerar jag likadant för mig själv.

"- Oj, skaffa barn så ung. Tänka sig!"

När jag sedan tänker tanken lite längre och inser att kvinnan faktiskt är runt trettio visualiseras min egen ålder med en iskall faceslap. Wake up!

Vid ett tillfälle när jag arbetade på en BB-avdelning för några år sedan satt jag och en kollega och pratade om Facebook i fikarummet under en välbehövlig rast då en ung liten sommarjobbare på typ 16 lade sig i konversationen
"- Men guuu va cooolt, asså. Jag trodde inte såå gamla hade Fejsbook, typ!?"

Hur gammal känner man sig då? Hur gammal trodde hon att vi var? Under 65 får man väl hoppas att hon räknat ut eftersom vi fortfarande yrkesarbetade.
Och vad svarar man på det?

"-Ja, jag har ett Facebook-konto. Jag Twittrar till och med. Jag har en dator, en mobiltelefon, tv och kontaktlinser. Det är bara det att jag även har långa bröst, fler magar och lite fler nyanser i mitt spröda hår. Frågor på det? Ungjävel!

Jag minns att min mormor ofta sa att man inombords alltid kommer att känna sig som samma unga människa, oavsett åldern och dess obevekliga förändringar. Och kanske är det dit jag har nått? Min ur-Karin har landat på en ålder av kanske 31 år och där inne kommer hon föralltid att vara densamma.

Måste nog Twittra lite nu.....

Pappa-engagemang

Jag läser att det kommit ett förslag på att döpa om MVC (mödravårdscentralen) till FVC, Familjevårdscentralen. Allt detta för att inte papporna ska känna sig diskriminerade.

*tystnad*

Jag häpnar. Munnen är halvöppen och ögonlocken blinkar. Jag fattar inte.

Ska vi börja ta blodtryck och urinstickor på de blivande papporna nu också. Blodsocker? SF-mått (magmått)?

"- Jaha du, Jens! Nu ser jag här att ditt Hb har gått ner lite grann. Äter du järntabletterna som jag ordinerade?"
"- Ja, jag började", svarar den skamsne blivande fadern ertappat. Men jag blev så hemskt hård i magen!"
"-Mmmmm". Jag lägger huvudet på sned. "Men, vännen. Du vet ju att ni är två om det här. Så länge bajskorven inte väger mer än fyra kilo eller har ett hattmått på över 38 cm så får du leva med det. Och förresten; du smörjer väl mellangården med mandelolja morgon och kväll?".

Ja, jag vet inte. Tanken på att söva ner en och annan blivande pappa på förlossningen har dock slagit mig en och annan gång. Så det kanske ligger något i att engagera hela familjen.

Framtiden ligger öppen.

En lycklig trasa

Sådär ja. Första dagen avklarad.

Med pirr i magen av förväntan och lite nervositet satte jag mig 06.15 bakom ratten och påbörjade färden in mot mitt nya jobb som förlossningsbarnmorska på SöS.

När jag norpat åt mig den absolut sista parkeringsplatsen i det alltför underdimensionerade parkeringshuset stegade jag med, åtminstone utåt sett, resoluta steg mot Sveriges största utlämningsställe av nya medborgare. Vips på med den gröna pyjamasen, fast med broschen och den nya namnskylten; och så var man i gång.

Och det var ungefär som jag minns det. Stående morgonkaffe, en-skinks-sittande-lunchrast på fyra minuter och j-vligt roliga kolleger. I like.

Dagens skörd blev en jättefin liten tösabit på dryga 4 kg och två lyckogråtande föräldrar. Själv var jag som en trasa efteråt när pressen, nervositeten och spänningen släppte. En lycklig trasa dock.

Ikväll blir det tidigt i säng.

Att föda barn

15:e april 2009:

Nästa vecka står jag på andra sidan lustgasmasken, ivrigt uppmuntrandes och peppandes.

"- Kom igen nu! En värk i taget! Snart är du framme!"

Jag kommer att stå där, med händerna på desperata kvinnors ömmande ryggar och likt ett mantra upprepa orden:

"- Du är så duktig, du är så duktig, du är så duktig!"

Och kvinnorna kommer att kastas mellan hopp och förtvivlan fram tills dess att "fan flyger i dem" och barnet krystas ut av utomkroppsliga krafter, fram till den dagen helt främmande för kvinnorna själva. Och efteråt; den stolthet, glädje och vördnad inför livet, sitt nyfödda barn och kanske framförallt den egna kroppen.

"- Fy f-------n, vad jag är duktig!"

Efter tre egna förlossningar har jag dock kommit fram till att jag trivs bättre med att "pusha" andra än att "pusha" själv. Frågor på det?