För tillfället har jag och maken grava problem med att få ut våra barn i friska luften. Pulkaåkning och allmänt snöbus lockar inte längre för fem öre och varje helg handlar nu om hur vi ska kunna utsätta de små fröna för en liten nypa frisk luft.
Jag lyckades idag locka med mig mellangrabben på en promenad efter mycket tjatande med hot om allvarliga sjukdomar till följd av brist på syre och D-vitamin.
Eller promenad förresten.
Med stelbenta myrsteg tog vi oss fram släpandes efter en av naturen broddad Ludde. Make till blank-is har aldrig tidigare skådats i dessa kvarter och under vår korta tur möttes vi av ett tiotal lika darrbenta söndagspromenixare som samtliga skakade på huvudet och förmodligen tänkte samma sak:
"- Vad f-n skulle jag ut och göra?"
När vi efter vår 40-minuters långa enkilometerspromenad åter klev upp på farstutrappan konstaterade Albin avmätt:
"- Jadu mamma. Jag sa ju det: Vi skulle aldrig ha gått ut. Men du bara tjatade och tjatade och se hur det var?"
Älskade kloka fyraåring. När ska jag börja lyssna till dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar