Jag har en plan....

Klockan är tjugo över sex och det råder periodpaus i den sport som kallas "Vardagskväll".

Första perioden avlöpte relativt smärtfritt då en av motspelarna varit på hemmaplan hela dagen och därmed inte utrustad med den illasittande trötthet hans övriga två medspelare tillförskaffat sig under dagens hysteriska dagistimmar.

Ja, detta referat bör givetvis egentligen inledas med en förklaring av sporten och dess regler.

Denna idrott kallas även "Fawlty Towers på Kocktorpsvägen", "Inferno" eller "Lyckligt gift ensamstående kvinna vs. tre talibaner". Take a pick; kärt barn har många namn.

Grundidén är iallafall att jag ska inhämta tre gossebarn på respektive ställen, transportera dessa glada trallande lintottar hem för att där anrätta en uppskattad och näringsrik middag. Därefter skall de förnöjda avkommorna tandborstas, sagoläsas och nattas. Game over.

Första periodpausen inträffar då barnen fått av sig sina ytterkläder och ljudnivån återigen har understigit 100 dB. Då kan man passa på att fylla på sina och barnens energidepåer med en banan eller så. Barnen lallar sedan iväg och jag måste påbörja kvällens taktiktänkande inför den andra perioden; matlagningen samt middagsätandet.

Jag drar fram min whiteboard, lägger upp olika strategier och lägger upp exempel på eventuella scenarios som kan tänkas uppkomma.

Denna kväll lades strategin upp som så att Gustaf, känd som den store taktikern och också den med flest utvisningsminuter den här säsongen, bjöds in till själva tillagandet av middagen. Ett genidrag från min sida skulle det visa sig, då jag på detta sätt inte bara lyckades sära på de ständigt trätande storebröderna utan även fick honom att äta. Ja, lite iallafall.
Att sedan Albin fick ett meltdown då maten, enligt hans smak, "vaj alldeles föj vajm" får väl ses som ett minor fall. Man kan ju inte få alla rätt....
Lill-Flax skötte sig såsom han brukar med resultatet att en större del av hans middag kunde återfinnas i A) hans hår, B) i Luddes mage och C) utkletad över hela köksbordet likt fingerfärg.

Så nu sitter jag här i väntan på nedsläpp inför den tredje och sista perioden; Nattandet.

De sista strecken är ritade på tavlan, sportdrycken är urdrucken och svettbandet ordentligt nedtryckt över mitt spröda hår.

Nu j-vlar kör vi! GO GO GO GO!!!!

Konferens på Knyttet

Klockan 09:32 på Knyttet i Saltsjö-Boo:

"-Psst, grabbar! Kom in i lekrummet ett tag... Jag har information, HIGH CLASS! Fort innan fröknarna ser..."

Axel viftar in alla kompisarna i det lilla skrymslet innanför snickarverkstaden.

"- Nu ska ni få höra.... Tipsens tips. Lösningen på alla era önskemål. Here it comes!"

Barnen har nu samlats i ring runt den blonde lille gossen, ivriga att få höra vad han har att säga.

"- Får ni lajja med era pärons mobiler? Knappa på fjärrkontroller? Ta ur alla DVD-skivor ur deras fodral? Kladda med banan i soffan?

Skaran med ett och ett halvt-åringarna börjar skaka på sina små huvuden.

"- Näääää!"
"- Typ aldrig liksom!"
" - Såå jäää-la surt asså!"

hörs nästan unisont ur de små munnarna.

"- Tidpunkten, grabbar. Det är där vi har det. Kom i håg detta jag säger nu; TIDPUNKTEN!!!"

Tio små oförstående gossar står med blicken riktad mot mötets ordförande. En av dem tar till orda och säger:

"- Tidpunkten, vaddå? Kunde du kanske vara lite mer preciiiis?"

"- Självklart min käre Max! I natt när jag hade vaknat typ för tjugonde gången och mamma och pappa hade turats om med att stoppa in nappen i min mun igen och så där... Ja, ni vet!?"

I gruppen hörs ett fnissande sorl.

En liten Hugo tilllägger:

"- Ja, det är så naivt gulligt på något sätt... Man hör deras trötta hasande steg, siluetten i mörkret då de trevar efter nappen för att slutligen köra in den i gapet på en....

En igenkänningsfniss i hela gruppen...

Axel fortsätter:

"- Det är DÅ, kära kollegor, ni ska ta chansen. När de har tröttnat på ert gnyende och tar upp er för att liksom resonera med er. Det är då ni sonika sträcker er efter mobilen, hojtar efter banan och sätter er i soffan och bara väntar."

"- Åhhhhhhhhååå! Aaaahhhhaaaa!"

"- Just det mina kära Watsons! Ni skulle sett morsans iPhone-skärm! Man kunde knappt inte se igenom den av allt bananklet. Och DVD-skivorna sen. Herregud! Där fick hon nog att göra idag på förmiddagen".

"- Så hon lät dig alltså göra allt detta inatt?" frågade någon i den imponerade skaran.

"- Njaae.... Tillät och tillät! Hon satt där i soffan mest och såg död ut. Ja, vilken syn alltså"

"- Alltså Axel, sade Leo, du är ett geni. Nu gör vi så såhär grabbar; alla kör Axel-taktiken inatt och så möts vi här i morgon igen för en utvärdering. Alla med på det?!

"- Jaaaaaaaaaa!!!!"

"- Tyst, nu kommer Sivan! Mötet avslutas! Schhhhh!"

Ett minne för livet

Jag kunde inte närvara på det årliga lussefirandet på dagis igår.
Jag satt hemma och tippe-tappade med en liten febersjuk Flax och det var istället barnafadern som fick äran att stå och frysa på en dagisgård och lyssna på den oerhört vackra och finstämda stämsången från ett stort antal påbylsade småknoddar.

Man kan ju tro att att en karl på snart 40 borde kunna hantera en kamera av nyare modell (läs helautomatisk). Men se; så fel man kan ha.

Vi börjar med ett bildgalleri:

Och kröner sedan upplevelsen med en filmsekvens:

Han kan han, min man.

Stora Albin

Dagiskort, 2010

Eftermiddagsdipp

När arbetsdagen är slut börjar den riktiga arbetet. Det oavlönade.

Den blå bussen har körts sin eftermiddagsslinga runt området och samtliga barn checkats ut från sina respektive tillhåll.
Klädhögarna i hallen har källsorterats och de största vattenpölarna är upptorkade, företrädesvis med hjälp av mina strumpor.
Något som däremot ej kommer att torka ännu på länge är mina missklädsamma Lp-skivor under armarna som härrör från lite för mycket kläder, lite för uppspelta barn och en väldig brist på utvilat tålamod.

Då kommer den.
Eftermiddagsdippen.
Och då pratar vi inte frasiga tortillachips i krämig guacamole.
Nej nej.
Tänk nästipp och kaffekopp...

zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Äckelgubben Höst

Efter veckor av klar vacker luft mot en bronsfärgad palett rycks man upp ur den romantiserade drömmen om höst med en hink regnvatten över huvudet.

Ja visst ja. Det var ju såhär det var. På riktigt.

Luften är mättad av fukt och vattendroppar stora som körsbär trycker ner mina axlar ytterligare några snäpp.

Hur kunde jag glömma?

Kalla stela galonisar panerade av timmars vistelse i sandlådan.
Dyngsura vattentäta vantar.
Blöt torkskåpsförbjuden fleece.

Hösten har släppt sitt falska leende och visar nu upp sitt rätta jag.
Han stryper oss sakta med sina kalla stela fingrar och flåsar ner i våra nackar med sin droppande saliv.

Ja du, din djävul. Nu känner jag igen dig!

Jag vill längta efter mina barn

Så imorgon är då dagen slutligen här. Dagen D. Dagen då föräldraledigheten officiellt är över och livet går in i en annan fas. Allvaret, vardagen och resten av mitt yrkesverksamma liv ligger som ett vidsträckt hav framför mig.

Det låter dramatiskt och lite hopplöst kanske, men om sanningen ska fram så är det med en viss lättnad som jag inser att mina sega föräldraledighetsdagar är över. Tillvaron har liksom de senaste månaderna gått i stå och bara tanken på att få komma hemifrån utan att dra med mig blöjor, barnmat och dylikt skänker mig en patetisk känsla av frihet. Ingen barnvagn att baxa i bilen, inga nappar att glömma och inga sovtider att passa. Frihet.

Jag längtar efter att få längta efter mina barn. Att trycka på gasen lite extra på 222:an av längtan efter den fjuniga Axel-nacken och den lena sfäriska babymagen. Att hämta en ständigt babblande Albin och de dagliga tusen teckningarna på dagis och att få höra Gustafs fnissiga berättelser om vad kompisarna och han hittat på för bus under dagen.

Det blir nog bra det här. Tror jag.

Oordningen är återställd

Idag startade då vardagen igen. Allvaret. Måstena och tidpassningarna.

Efter veckor av medling i konflikter, pannkaksstekning och "plocka-undan-leksaker-tjat" satt jag således helt i tystnad och avnjöt min morgonyoghurt. Frukostarna under jullovet har mer liknat "Hela havet stormar", med mig som den ständigt förlorande deltagaren, än en måltid att njuta av.

Så idag satt vi där, Axel och jag, väldigt länge och njöt till ljudet av frysens dämpade suckar. Säkert över en timme. Vi sa inte mycket. Axel försökte trevande dra igång ett samtal men insåg snart att det inte var läge.
"-Mamma. Idag är vi tysta, va?"
Jag nickade till svar.

Men.

Eftermiddagen kommer ibland fortare än vad som känns nödvändigt. Klockan två hämtades storkillarna och strax efter tre hade jag redan avvärjt två slagsmål. Oordningen är därmed liksom återställd.

Axel och jag himlar unisont med ögonen och jag vet att han tänker samma som jag.

Imorgon. Frukost. Du och jag.

Nu är det klippt!

Så var då vardagen här. Äntligen!

Julmysandet muterar gärna strax efter nyår och förvandlas då till något helt annat. Lika mysigt som det är att ha sina jullovslediga barn hemma första delen av jullovet, lika skönt är det då allt drar igång igen.

Senaste dagarna har jag haft två rastlösa och stingsliga killar som tröttnat på hemmalivet och framförallt varandra. De har till och med ledsnat på att spela TV-spel och då är det sannerligen dags för terminstart.

Var iväg med G till frissan idag iallafall. Visst ser han snygg ut? Och framförallt: STOR?

The return of the Stjärngosse

Imorgon går det första av de två lussetåg som involverar medlemmar ur vår familj.

I veckor har det trallats och nynnats på välbekanta och mindre välbekanta sånger om tomtar och dylikt.

Tidigare år har både Gustaf och Albin vägrat vara annat än brunklädda pepparkakor med hattarna på svaj. Brunt har liksom varit färgen för dagen för alla killar på dagis och lussetågen har därmed bestått av ca 50% peppisar och 50% mini-Lucior med kronorna stolt placerade på bakhuvudet, ovanpå toppluvorna, med ljusen riktade rakt bakåt.

Så i år kom då trendbrottet.

Gustaf kom en dag med bestämdhet hem och hävdade att han minsann ska vara "Kärngosse". De hade talat om stjärngossar i skolan och alla killar (troligen med Star Wars i tankarna) hade gapat imponerat.

"Stärngossar", som de senaste åren tagits upp på listan överutrotningshotade arter, har därmed bringats lite hopp för överlevnad.

Albin däremot, som aldrig sett en stjärngosse i levande livet, vill i år vara en tipptappande tomtenisse.

För pepparkaksgubbe, det är sååååå 2008.