Underbart!

Olle Ljungström

Jag väljer att minnas honom som han var.

När han var min. Och alla andras.

Då det begav sig:

Release 12/11

Fantastiska kvinna

Ranelid

Okej. Nu är jag sist på bollen igen. Eller bollen ligger ju inte ens kvar på plan, den bärs just in i förrådet i en nätpåse tillsammans med 13 andra bollar av den assisterande coachen. Men jag ser den där i påsen....

Hur som helt såg jag just Ranelids bidrag från Mello på You Tube. Herregud.

Jag finner inga ord.

Man vill ju gärna tro att denna man är en ironiskt geni. En man som likt Ernst Billgren driver med samtidens beundran inför kändisskapets väsen och att varje steg han tar inom media är en väl uttänkt taktik för att nå ett högre mål. Man skulle ju gärna vilja tro att han anlagt sin gula hudton enkom för att bevisa absurditeten i människans eviga strävan att förändra sitt utseende och att det så omtalade Ranelidska språket är uppfunnet bara för att poängtera att pretentiöst ej är det samma som bra.

Men nej. Jag är rädd för att det inte riktigt är så. Jag tror rentav att vi har att göra med en ganska skadad själ. Hans högljudda rop efter uppmärksamhet kan egentligen bara liknas vid ett hungrigt nyfött barn. 

"- Se mig, annars skriker jag ännu högre!"

Det är kanske synd om karln. Hans hybris och narcissism döljer en osäkerhet som skymtar fram ibland där under den orangea hudkostymen i form av att han om och om igen talar ut i pressen om hur oerhört sårad han blir av alla elaka kommentarer. Med den blonda tuppkammen slokande ner lite sorgset över ena ögat.

Jag väljer att ömka stackarn.

Tacka vet jag detta:

Bäst just nu

Storm troopers

Min man lever efter epitetet "en ljudkälla i varje rum". Och barnen har ärvt hans motto. Big Time. Och det håller sakta på att förvandla mig till en flykting.

Tv i köket, Spotify i vardagsrummet. Högt.

"- Nedervåningen säkrad, mission completed" rapporterar pappan via en raspig Walkie talkie till trupperna på övervåningen.

Där uppifrån stämmer Tv, Wii och Angry Birds på iPad upp i en icke samstämd kör i ett tappert försök att bräcka något slags rekord..

"- Upper floor ready. Over and out!" rapporteras raskt tillbaka från lill-Flax med nappen lite nochigt i ena mungipan.

Jag söker asyl i garaget, tror jag. Utrökt som en råtta.

Cars 2

Så det är den här låten Jocke Berg ska göra en svensk version av till nya Bilar-filmen.



Nu längtar jag nästan lika mycket som barnen....

Ståpäls-låtar

Even better than the real thing:



Den ende i hela i världen som kan ha skinnväst och komma undan med det:



Ren kärlek:

Dags att följa Egyptens exempel och avsätta diktatorn?

Long time, no seen.

Legat däckad dårå... Hög feber och frekventa vomeringar har hållit mig borta från allt vad som kräver ett fungerande tankearbete, såsom arbete och bloggande.

Men nu är jag tillbaka på banan. Blodcirkluationen har åter öppnat alla körfälten till hjärnan och även kollektivtrafiken till handlingsförmågecentrum har nu börjat gå efter ordinarie tidtabell. Vad nu det vill säga....

I lördags då febern sjunkit till subfebrilitet låg jag i soffan med siktet inställt på Mello. Tävlingen där de bästa av drygt 3000 inskickade bidrag skall tävla om vem som ska få representera den svenska musiksmaken i Tyskland senare i vår.

Richard Olsson beskrev lördagens startfält som en "dödens grupp", dvs en grupp där alla tävlande håller en så hög klass att det är omöjligt att på förhand tippa en vinnare.

Dödens grupp. Ja, verkligen... Jag låg där i soffan och fick ideliga accessoationer till självmord, genocide, harakiri och förruttnelse.

Så vansinnigt uselt. Är verkligen detta det bästa vi har? Landet Sverige med artister som Robyn och Håkan Hellström? Helt ofattbart och helt omöjligt att inte fundera över hur de andra drygt 2975 bidrag lät som inte kommit med.

Titta bara på Sanna Nielssens låt till exempel. Finns det inga regler för hur många gånger en låt får vara med och tävla i sammanhanget, undrar jag i mitt stilla sinne. Jag lovar er att hennes låt varit med som bidrag varenda år sedan 1974 och dessutom vunnit ett flertal gånger.

Dagen efter kunde man i kvällisarna läsa om tittarstormar och hur deras läsare rasade mot arrangörerna av tävlingen.

Hm, det är något jag faktiskt undrat, även tidigare, en del över. Hur ser en tittarstorm ut och framför allt hur gör man när man rasar mot något?

Jag ser framför mig hur tusentals missnöjda tittare går man ur huse bepansrade med högafflar och plakat, krigsmålade i deras anleten och ilsket vrålande krav på ändring och huvudrullningar.

Men var det verkligen så? Vem rasar? Min fråga är snarare; vem f--an bryr sig? Egentligen.

Femton år

Om mindre än en månad kan maken och jag fira att vi varit ihop i femton år. Den fjärde januari närmare bestämt.

Femton år. Helt otroooligt!

Vad hände liksom? Så många år, men ändå inte.

Den här tar mig raskt tillbaka till Glimmergatan i Ulricehamn:

Och den här förstås....

Och älskade salig Broder Daniel. Aldrig gömma Broder Daniel.

Jo, okej det är ju ett tag med femton år, det är det ju. Men det känns liksom inte så.... Kanske har det med åldern att göra. Eller kanske F?

Hur som helst är det ju tur att man inte känner tvärtom liksom...

"- Va? Är det verkligen bara femton år? Känns som femtio......!"

Så mycket bättre

På klassisk mark

La Scala i Milano.

Klassisk mark för en operaälskare. Tyvärr fanns inga biljetter kvar när i var där, men nästa gång....

Jag köpte iallafall ett fantastiskt originalfoto på Maria Callas in action som Medea on stage. Alltid något...

Här kommer lite guldkorns-Malena. Som plåster på mitt snuvade hjärta. Lyss och njut!

Håkan. Om sjuttiotalisten själv får välja.

Jag börjar bli gammal. Riktigt gammal.

Ett tidigt tecken på begynnande ålderdom är en persons radiovanor. Tror jag.

Idag i bilen från Örebro försökte jag faktiskt lyssna på P3 ett tag, men det gick inte. Bara massa speedade programledare och dunka dunka-musik. Och varför måste alla programledare på P3 vara från Skåne? Jag pallar inte.....

"Omp omp omp omp..."

*fnippel på radion*

Mix Megapååååååååål.
Samma låt tre gånger på en timme.

"Från och med du..."

*fnippel på radion*

Rix Äff Ämmmm.

"Engel engel engel..."

Men vafaaaaan?

*aggressivt fnippel på radion*

Lugna favoriiiiter....

"....och nu för alla fredagsmysande kärlekspar där ute i etern; Takida med Curly Su..."

*våldsamt fnippel på radion*

Pee treee...

"-Näu skau vi spejla allas veur fävorijt Timbacktäu...!"

*psykotiskt fnippel på radion, in med en CD*

Så där ja....
Älskade Håkan. Min generationsbroder. Nu kan jag köra rakt igen.

Det där med radio. Det är nå´t för ungdomar det (eller nå´n med j-vligt kort minne)!

Skafferiet är stängt

Sitter och lyssnar radion i bilen. Nyheterna, okej jag höjer lite....

"- Den kände komikern Martin Ljung avled i förrgår i en ålder av....."

Chock!

Va!? Levde han? Jösses han måste ja ha varit typ..... Jag fortsätter lyssna.

"- ..... 93 år."

Ja, jag tänkte väl det. Vem minns inte "Farbor Frippes skafferi" och vad jag kan minnas kändes han rätt gammal redan då. Let´s go down the memoty lane:

Detta klipp är från 1980. 30 år sedan alltså.... Ja, att han fortfarande hängde i så pass länge. Jösses. Jag trodde nog att Frippegubben slagit igen sitt skafferi för en herrans massa år sedan.

Nyheterna slut.

"- Reklaaaaam!!!!"

I en reklamsnutt från 118110 frågar en man en kvinna om hon visste att alla kroppsfunktioner stannar av när man nyser. Och då minns jag.... Ner på minnenas gata igen, bara. Det sa man ju alltid förr. Det och att man inte fick bada direkt efter man ätit. Eller vadå "man"? Let me refrase that; den äldre generationen sa det...

Nej, inget av påståendena är ju givetvis sanna (bortsett från möjligen bäckenbottenmuskulaturens nära-döden-upplevelse när man nyser då förstås).

Snart var min bilfärd slut och minnenas resa var över för denna gång. ICA Maxi har gärna den effekten att faceslapa en in i nutidens vuxenmåsten. Right away.

• WC-anka: blip.
• Toabal: blip.
• En helvetes annat massa tråkigt: blip blip blip blip blip blip osv i all oändlighet.....

Avstämning? Puh, nej. Inte denna gång heller.

"34.567:50:-" på displayen!

I bilen hem satte jag på denna underbara låt bara för att bevisa för mig själv om det finns vissa fördelar med att leva idag. Madrugada, till exempel.

Tråkigt är det nya roliga.

Regnet öser ner och allt är verkligen dyngsurt, mättat.

Ska det vara såhär nu? Blött. Grått. Varje dag, hela tiden.

Jag gillar faktiskt hösten. Det grå och dämpade tilltalar min melankoli och vaggar in mig i ett dämpat sinne. Inte deprimerat, bara melankoliskt. Ett lugn.

Musiken blir annorlunda. Mer Kristoffer Åström och Kjellvander.

Det känns som att man kan ta ett steg tillbaka. Jag taggar ner och drar på mig en sjal. Tänder ett ljus och försvinner ner i min hemmauniform.

Tråkigt är det nya. Det är sen gammalt...

Minne av ett 80-tal

Mitt 80-tal.

Idag på Nyhetsmorgon var det 80-talet som stod som något slags tema. Folk mejlade in sina bilder på sönderpermanentade hår, spräckliga ski-pants och nivea-kletade plutmunnar.

Det är i år trettio år sedan 80-talet påbörjade sin 10-år långa neonfärgade marsch mot sin ofrånkomliga apokalyps och de efterföljande tjugo åren som deceniernas driftskucku.

Var 80-talet så hemskt? Låta oss bena ut det lite grann.....

Musiken?

Visst producerades en hel del skit, men i jämförelse med 90-talets tyska eurodisko-invasion skulle jag nog vilja påstå att 80-talet, med vissa självklara undantag (var god se klipp nedan), går med hedern i behåll....

Kläderna då?

Ja, ledsen 80-talet, men där får ni nog bära hela 1900-talets hundhuvud är jag rädd. Om man bortser från att det var då träningsoverallerna och sneakersarna tog sig ut från gymmen ut på gatorna (var god se bilden på den läckra modellen längst upp i denna text för ett klockrent exempel) så var 80-talet ett årtionde där kokainnyttjandet bland världens designers satte sina tydliga avtryck.

Och även hos en del av de som bar skapelserna, bör väl kanske tilläggas.....

Själv var jag 7 år då 80-talet startade och fick genom mina tidiga tonår genomleva olika måsten som Takano-overaller, Minnies club-tröjor, kina-dojjor och H&M´s måste-kollektion "Boy Toy". Vilken förälder skulle idag låta sin 12-åriga dotter bära en minikjol med trycket "Boy Toy"? Rätt otänkbart skulle jag vilja hävda....

Vissa intellektuella förståsigpåare hävdar nog att modet var ett svar på 70-talets velouriga uni-sex dito, och vad vet jag.... Så är det säkert.

Snyggt var det då fan inte.....

Sen var nog minnet av 80-talet slut för mig. Det är liksom det jag minns. Musik och mode och allt som hände. Ja, och Starlet förstås.... Med Starling. Någon som minns?

Dags att kapitulera?

En skandal, ett tidernas fiasko. Igen.

Tidningarnas journalister tävlar i superlativen gällande Anna Bergedahls uttåg ur schlagercirkusen häromkvällen.

Jag frågar mig i förundrad stillhet; bryr sig folk egentligen? På riktigt, liksom?

Sedan när stod "Eurovision songcontest" synonymt med god smak och högkvalitativ musik? Har det någonsin varit så?

Att Sverige inte gått vidare till final kanske snarare ska ses som ett tecken på att vår musiksmak inte platsar i sammanhanget. För detta måste väl ändå vara en musiktävling, som om man tittar på de senaste årens vinnare, inte helt klockrent förknippas med bidragens kvalitet.

Jag har inte sett en enda av semifinalerna och kommer heller inte beskåda aftonens skönsångsfinal. Men i ärlighetens namn; är det inte de svenska deltävlingarna som är de roliga?
Sedan östeuropas platinablonda ompa-ompa kalkoner gjort sitt intåg är vi totalt chanslösa. Det känns som det närmsta sverige har kommit en låt med vinstchans de senaste åren är "Tingeling" från förra året. Om det är det som krävs för att ha en chans så känner jag mig stolt över bo i ett land som inte platsar i "le grande finale".

Heja Sverige!

This Is My Life

Inte bara "Melodifestivalbra" utan faktiskt riktigt bra!!

Synkronisering pågår....

Sitter och laddar ner tokmycket musik på min nya telefon och nostalgin flödar.

Nedan ger jag exempel några av artisterna som numera finns att tillgå i min egna lilla musikvärld.