En timme på en kvart

Dagarna går och semestern rinner genom mina fingrar. Det är så det känns.

Idag är det första dagen på min semester och egentligen är det bara timmar som förflutit sedan jag haft förmånen att inte stämpla in. 

Men ibland är inte tiden statisk, den är istället helt organisk och fyller sin luft med långsamma sekunder eller timmar på en kvart. Likt pulsen anpassas förmågan efter uppgiften och sträcks ut och tickar på allt efter det som den måste klara av. Bara måste.

Jag vill bara bromsa, jag vill stanna ett tag. Få ner hjärtfrekvensen och slippa höra de dunkande slagen i öronen. Ringandet. Susandet.

Livet är så skört. Allt kan förändras på en långsam sekund eller en timme på en kvart.

Jag tror på dig. Bror.

Mitt sätt att se saken

I höst sticker Greta till de amerikanska kontinenterna för att på plats kunna manifestera sin position som klimatkrisens galjonsfigur. Övriga deltagare till de olika konferenserna flyger förstås och merparten dessutom i egna eller chartrade privatplan.

För detta hånas nu Greta. Så klart.

Greta provocerar. Av någon anledning i första hand av högermänniskor och i synnerhet Sverigedemokrater, vad det verkar. Företrädesvis medelålders män, samma män som av egenmäktigt införskaffad hävd och rätt minsann tänker grilla trots grillförbud, ej tar bort snön från biltaket och parkerar lite hur som helst då de minsann betalar skatt. Ja, ni vet precis vilka jag menar.

Jag känner inte Greta, förstås, men jag är övertygad om att även hon inser (hon är ju faktiskt jäkligt smart har jag läst) att alla INTE kan ta segelbåt till Amerikatt osv. Men hon, som ändå initierade fredagsstrejkerna som kom att bli ett världsomspännande nätverk, är ett lysande exempel på att marknadsföra ett problem.

Vi kan inte flyga 2-3 ggr om året bara för att vi behöver sol och miljöombyte.

Varför fortsätter då en del att leva som det vore 1999?

Nr 1: Flygandet:
Charter på sommaren till medelhavet, Asien på vintern, en liten tur till alperna och kanske en weekend i London med tjejerna. Mysigt.
Och ursäkterna?
Flygen går ju ändå? Ja, för att ni envisas med att köpa biljetterna. 
Men den och den flyger ju? Ja, för att de är dumma i huvudet. Börja med dig själv.
Men alltså jag behöver verkligen solen? Buhu. Flytta dit då...

Vi behöver återgå till att se resande så som det en gång var. Efterlängtat, sällan förekommande och i så långt det går utan flyg.

Nr 2: Köttätandet:
Samtliga klimatforskare är rörande överens om att köttindustrin idag är en större bov än flygandet gällande växthusgaser. Världen kan inte se på när regnskogen skövlas för att ge jordbruksmarker till att odla sojaprodukter till den enorma köttindustrin världen över. Det går inte.

Själv blev jag vegetarian av etiska skäl då jag som storstadsbo är tämligen utlämnad till att handla kött producerat i rena köttfabriker (ja även ekologiskt svenskt kött går bort för mig). Ni som jagar eller föder upp egna djur som slaktas på gården, fine, det kan jag verkligen acceptera. Dock ej äta, då jag numer ej klarar av att känna lukten av vare sig kött eller rå kyckling.

Även här tror jag att vi behöver återgå till hur man åt kött förr i tiden. Dvs ibland, sällan och dessutom lära sig att äta allt på djuret. Lever, njure, penis, hjärna. Ni kan få min del också. Varsågoda. 
Och är ni sugna på vilt har jag ett tiotal rådjur på min tomt, just help yourself....

Nr 3:
Användandet av fossila bränslen måste minskas ner till noll. Och minskningen måste börja NU.
Men hur ska detta gå till? Inte vet jag.
Att köra elbil i Europa där den mesta elen fortfarande tillverkas av kolkraftverk är ju knappast en hållbar lösning. Här i Sverige kan man köpa grön el så här borde det ju funka i större utsträckning.
Men för oss miljöbovar som harvar runt med hästsläp på vägarna finns dessvärre idag bara en enda bilmodell som klarar ett normalstort hästsläp, nämligen Teslas största värstingmodell. Ska skriva till en miljöpartist och höra om man kan få ett Teslabidrag. Elcykel gick ju bra. Ett tag.

Men Greta då? Ja, hon lämnar nog inte många klimatavtryck här på jorden. Hon är 16 år och ser världen i svart och vitt.
Så som en sann revolutionär bör göra.

Och kanske är hon liksom där för oss att jämföra oss med.
Vi ska inte jämföra oss med Trump, Blondinbella eller grannarna som åker till Thailand varje år.

Att tänka till innan vi handlar, "What would Greta do"?

Je suis Charlie

Senaste veckans händelser i Paris med omnejd har verkligen skakat om världen. Egentligen borde ju mänskligheten vara tämligen luttrad vad gäller den enskilda människans förmåga till jävelskap, men ändå.

Kanske är det ändå lite hoppfullt att vi, den stora massan, fortfarande chockas när sånt här händer. Att vi ändå ser det som ofattbart och oväntat.  Och detta trots Förintelsen, Hiroshima och Utöya. Med mycket mera.

Är det religionens fel?

Religiösa fundamentalister som tolkat sin heliga skrift på ett sätt som passar dem och kan då applicera den fattigdom och orättvisa de utsätts för till de andras fel. De otrognas, de ännu inte upplysta. Med en världsbild som i många fall sträcker sig till de närmsta grannbyarna och med sin heliga skrift enda informationskanal säger sig självt att det är lätt att bli lite onyanserad i sitt förhållningssätt.

Titta bara på bibelbältet i amerikanska södern med deras vapenromantik eller varför inte i Knutby.

Men att skylla på religionen?

Alla världsreligioner talar om kärlek och tolerans. Det är bara det att ett fåtal av dess utövare har en tendens att hitta lite egna vägar och tolkningar. De freestylar fram en egen religion för att sedan tala om den som den rätta vägen.

Så vore det då bättre med en värld utan religion?

Idag, några dagar efter att tre extremister fått för sig att skjuta ihjäl en massa tecknare för att de tecknat nidbilder av deras profet, kan man givetvis tänka just så. Och när man tänker på konflikten mellan Israel och Palestina eller Nordirlands eviga konflikt mellan katoliker och protestanter.
Då vore det ju enkelt (eller hur?) att bara radera alla religösa tankar och teser och sedan vore världen en big happy place.

Men frågan är ju då om konflikten inte varit densamma, men kanske bara med andra incitament.
Här i världen har det ju visat sig att vi har så ofantligt mycket annat viktigt att bråka om.
Makt, naturrikedomar, mat, hudfärg, bilar i sandlådan, kön, vem var här först?, fotboll och andel godisbitar i respektive godispåse.

Jag vet inte vad det är för fel på oss egentligen.....

Sommarlov

Så var sommaren här med lediga barn och fästingbeprydda husdjur.

Trots min numera gedigna medelålder, är det som att jag år efter år målar upp sommaren som ett Eldorado, ett himmelrike av sol, tålamod och luncher som lagar sig själva.
På vintern, när snön är som allra blötast, känns minnesbilderna från den gångna sommaren som små rosa moln av jordgubbsdoftande dagar i en solstol under gassande sol. Helt utan tillstymmelse till insekter eller bråkande barn.

Men nu är vi här igen.

Myggbetten konkurrerar ut musklerna på mina överarmar och ryggen rodnar av min nonchalans gentemot alla cancerlarm.

Barnen bråkar om vem som bråkade först och vem som bråkade mest. Och om vad som det egentligen bråkades om. Och varför....
Kläder byts åtta gånger om dagen och överallt ligger urhoppade kalsonger, vattenpistolsneddränkta t-shirts, en miljarrrrrd sandaler och pinnar från smygätna glassar.

Och all mat. Kan inte någon uppfinna något slags torrfoder för barn. Något som alla gillar. Ett foder, liknande de som finns för hundar och katter, som man kanske blöter upp med lite vatten och kan intas som såväl lunch och middag. I vår familj finns det ju i och för sig egentligen redan och det stavas makaroner. Gladast blir barnen om mackisarna serveras helt utan tillbehör såsom korv eller dylikt. Smidigt? Jajamensan. Näringsrikt? ........!

Dagens lunch på lokala pizzahaket

Men herre gud, vad jag gnäller....

*faceslap*

Jag misstänker att nog sommaren egentligen faktiskt är sådär härlig som vi under vinterhalvåret minns den.

Problemet är att vi (läs jag) har så svårt med det där att leva i nuet. Ja, ni vet det där snacket om mindfullness och carpe diem och allt annat klychigt som finns att läsa om och hänga på väggen. Men om man bortser från hur löjligt det faktiskt låter så stämmer det faktiskt en hel del. Ibland känns det som att vår nutid upptas av minnen och planer.

Hemligheten är att tagga ner, att inse att man klivit ur sin landstingspyjamas och att det faktiskt inte gör något att tvätten råkade bli dyngsur i den där regnskuren. Att låta barnen rumla om och äta vilken skit de än föredrar.

Boo-badet

”Människan offrar sin hälsa för att tjäna pengar.
Sen offrar han sina pengar för att få tillbaka hälsan.
Därefter oroar han sig för framtiden så att han inte kan njuta av nuet;
resultatet blir att han varken lever i nuet eller framtiden;
han lever som att han aldrig kommer dö;
sen dör han utan att verkligen ha levt. ”

- Dalai Lama

40

Mina dagar som 30 plus är nu räknade. Nästa måndag smäller det.

Eller vadå? 30 plus är man ju egentligen hela livet. 30 plus 10. 30 plus 40. Man kan ju egentligen säga att jag är 20 plus nu.

Vilken idioti. Varför skulle själva siffran egentligen spela någon som helst roll? Det är mer bara en känsla av medelålder och foträta skor som ligger där bakom krönet och skräms lite grann.

Vuxen har man ju, per definition, varit ett tag nu. Förr blev man vuxen i samband med konfirmationen, lite senare studenten eller i och med det att man fyllde 18.

När blev jag vuxen?

Inte var det i samband med 18-årsdagen i alla fall. Det är då ett som är säkert. Inte ens när jag flyttande hemifrån när jag var 19, även om det var hela 40 mil från Mamsen och Papsen.
Kanske var det när jag gifte mig när jag var 28? Eller var det när jag fick barn vid 30-års ålder. Ja, där någonstans vaknade jag en morgon och kände:

"- Ja, jävlar, vad mogen jag är nu. Allt har liksom bara fallit på plats, alla farhågor och nojjor är som bortblåsta och äntligen känner jag mig sådär; rekorderligt,  snusförnuftigt landad!!"

Eller hur?

40-årskris?

Frågan har kommit från en del håll och kanter och jag har bara skrattat åt begreppet. Varför skulle jag ha det? Det är ju bara en siffra....

Men allt efter dagen närmar sig känner jag hur mitt tankemönster alltmer drar åt samma håll. Jag tänker tillbaka på förr, vad jag gjorde då, hur jag gjorde då och hur livet skulle ha gestaltat sig om jag valt annorlunda.

Tänk om jag bott kvar i Stockholm och fortsatt partaja som jag gjorde då? Hade jag varit barnmorska då eller hade jag fortsatt jobba med skor eller mode?

Sådana tankar har jag.

Hade jag stått kvar vid fläkten och rökt mina Marboro lights och lagat "den lilla svarta" med häftapparat som jag gjorde då? Hade jag fortfarande hängt med okända pojkar till obskyra illegala nattklubbar ?

Klart jag inte hade. Mina vänner som blev kvar i Stockholm lugnade ju under stundom ner sig de också.

Sent omsider.

Stackars tjockisar

Ärligt talat?

Är det verkligen Lisebergs fel att hon inte kan åka?

#orkarintemedfolk

Om fotboll och annat oväsentligt

Sent i går kväll drog det stora vemodet in över det tämligen glesbefolkade landet i norr. Blodet rann ur våra hjärtan och den stackars muskeln stod och pumpade torrt i flera minuter innan våra blodkärl åter fylldes av den svartaste tjära.

Sverige är ute ur VM.

Inte utklassat, bara utslaget.

Vimplar, svindyra matchtröjor och "viftivift-kepsar" lades på stora bål som tuttades på. Dämpade diskussioner om vad som gick fel stegrades till hätska utfall mot domare, spelare och frampå småtimmarna, "den där pajasen Hamrén".

Själv gick jag bara och la mig, lite moloken och lätt stukad i min svenska stolthet.

Idag tävlar kvällisarnas experter om hur man på det fyndigaste sättet kan lynscha den svenska prestationen. Journalisterna framställer fiaskot som en skymf mot det svenska folket i allmänhet och en förolämpning mot journalistkåren i synnerhet.

Orkar inte.

Jag tycker mest synd om spelarna.

Även om jag med så många andra sett fram mot detta mästerskap och i lönndom faktiskt hoppats på framgång, så är det ju ingenting mot vad de arma lirarna har gjort. De lever fotboll. De andas det, äter det, drömmer det och skiter det. Det är deras yrke, hobby, barndom, framtid och tankar. Deras familjer lever i fotbollen och allt, verkligen allt, är på fotbollens villkor. De är alla stjärnor av varierande kaliber med bara ett enda mål: att vinna.

Jag misstänker att tjäran fortfarande flyter trögt i deras vener och att våra avbrutna gratisvimplar från Statoil väger tämligen lätt i jämförelse.

De gjorde nog vad de kunde. De var inte bättre.

Medan de nu tänker på det kan vi tänka vidare på vad vi ska grilla i kväll eller om jag behöver skicka med regnjackan när en av grabbarna sticker till en kompis.

Det är lugnt Zlatan. Hade alla spelat som du hade vi vunnit hela skiten!
Bild från aftonbladet.se

No more babies

Vi ska inte ha fler barn. Vi har gjort vårt för att säkerställa framtida skatteintäkter och vår genbank kan lugnt leva vidare.

Suget efter fler barn är dock inget som försvinner med väl genomtänkta beslut och mogna avväganden.

Det finns där ändå.

Allt från sorgen över att aldrig få uppleva en egen graviditet eller förlossning igen till vetskapen om att de egna barnen blir allt större med allt mindre behov av mamma-gos och blåsningar på skrapade knän.

Då kan det vara bra att ta sig en blick på saker som man faktiskt slipper nu när barnen blir allt större.

Behovet och utbudet av leksaker minskar

Man kan lämna barnen obevakade mer än 15 sekunder

De äter själva

Som sagt

De behöver inte be om saker så fort de behöver något.

Som sagt.

Sådana bilder är bra för motivationen.

Dessvärre stöter man ju på en och annan också där man klickar runt.

Gustaf, november 2003.

Albin, juli 2005.

Axel, 1 minut gammal.

Axel, 1 vecka gammal.

Men beslutet är fattat.

Jajemän.

Ålder

I helgen har jag varit i Örebro och firat Annika som fyllt 40.

40. Själv har jag ett halvår kvar.

Känns osannolikt på något sätt.

Lagom tills dess att man accepterat att man är en kvinna i 30-årsåldern ska man nu alltså konverteras till en kvinna i 40-årsåldern. En kvinna i medelåldern. Halv way through.

Egentligen är det nog mer själva siffran som är så laddad. Jag har ju inget mot att åldras egentligen. Celluliter matchar ju rent av en 40-åring bättre än en 25-åring.

Om jag tänker efter så måste jag säga att jag trivs väldigt bra där jag är nu. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Jag säger oftare nej än ja och har insett att ett lyckligt liv är ett vanligt Svensson-liv med lyckliga stunder. Jag strävar efter mindre och insett att livet är dynamiskt i sig självt oavsett intentioner och 10-års planer.

Shit happens.

Egentligen har jag nog alltid varit över 40. Eller velat vara.

Brusa lägre lilla å

Ibland känns det inte som att man lever sitt liv utan mer som att man färdas genom det.

Man sitter i en kanot, mitt i en rusande fors, utan vare sig paddel eller karta som talar om vart man är på väg.

Lite så känns det i mitt liv just nu. Min karta har dock en blå nål som visar vart vi är på väg och jag har faktiskt en paddel i knät. Men jag vet inte riktigt hur jag ska använda den.

Kan inte någon bara komma förbi med en attachéväska full med stålar och köpa vårt hus? Och stilla forsen en aning?

Just nu hör jag knappt vad jag tänker. Det brusar så. Och vi har inte ens börjat med försäljningen än.

Minnen

Tänk vad många dagar i livet som man inte inte minns. Dagar som bara flyter bort och inte är mer än ödslade andetag och förbrukad energi. Och ändå, kanske är det just de som är de bästa dagarna.

För ärligt talat. Vilka dagar är det egentligen man minns i detalj?

Jag minns dagen när Palme blev skjuten, jag minns Estonia, Anna Lind och tsunamin. Och jag kommer att minnas Oslo/Utöya från i år.

Jag och min familj är lyckosamt förskonade från allt vad som heter riktiga tragedier. Unga släktingar som dött i cancer, trafikolyckor eller för annans hand. Och jag är så ångestladdat tacksam för detta. Måtte detta faktum kvarstå. För alltid.

Jag minns den dagen jag fick budet om att min mormor var död. Jag var hos en vän i Göteborg och vi hade varit ute på lokal och kommit hem fram på småtimmarna glada i hågen och lite lagom överförfriskade, vilket inte var helt ovanligt på den tiden då man fortfarande var om inte singel så åtminstone barnfri.

Jag sov på soffan, troligen både utan lakan och täcke. En yllefilt fick istället värma mina nylonbeklädda ben och kudde behövdes knappt då mitt hårdsprayade hår var som ett bolster i sig, om än något inrökt.

Efter ca två timmars välbehövd sömn ringde kompisens telefon, ett flertal signaler gick fram innan vännen kom ramlandes ut ur sitt sovrum och fick fatt i den ilskna luren. 

Och jag förstod genast. Något har hänt. Man ringer inte till någon klockan halv sju en söndagsmorgon. Men att samtalet skulle beröra mig, det trodde jag inte.

Det var mamma. Och hon bad att få tala med mig.

Vännen sträckte luren mot mig och jag hann tänka många tankar. Pappa, F, min bror, vem, vad, hur?

Mormor.

Hjärtinfarkt. Död.

Kanske det mest troliga av de mörka alternativ som hunnit målats upp för mitt inre. Hon var ju ändå äldst, på tur, om man vill vara cynisk. På en hundradels sekund var jag helt klarvaken. Sinnena var som skärpta och den eventuella bakfylla som troligen förelåg var förpassad ner under alla mina försvar och istället satt jag bara helt tom och nykter på soffkanten och det tog nog ett antal minuter innan de första tårarna började rulla ner för mina bleka kinder.

Med risk för mitt körkort och framförallt mitt liv satte jag mig sedan i bilen och påbörjade min resa hem. Hem till det Ulricehamn som aldrig mer skulle bli sig likt för mig och som jag bara ett halvår senare lämnade för att åter flytta till min barndoms nejder i Nacka.

Jag fick stanna flera gånger under bilresan då tårarna skymde min sikt och jag kände att jag inte kunde fortsätta.

Jag kom fram. Ingen konstapel eller olycka kom emellan.

Jag minns resten av dagen. Jag minns vad vi åt, vilka jag träffade och hur tom jag var. Hur jag gick på autopilot.

Så egentligen; nog är väl den bästa dagen den vi inte minns.

PS

Fast ändå inte.

Jag minns ett bröllop i september som var mitt eget, jag minns mina förlossningar och mjuka bebi-magar.

Det finns även ljusa minnen som består. Faktiskt.

DS

Dag 1

Första dagen på semestern.

Jag trodde det skulle kännas annorlunda. Lite som när man var barn. Pirr i magen, spring i benen och en förväntan kring att vad som helst kan hända.

I stället sitter jag här, som vanligt, och far runt genom internet och förundras och förfasas över den stora verkligheten.

För visst är det så? Att det finns en stor och en liten verklighet, menar jag.

Min verklighet ser ut som följer:
Kaffe, morgonrock, sovande andetag från en regnvåt hund under bordet. Revirbråk och Händige Manny från övervåningen. Täppt näsa och papercut på vänster lillfinger. Regn från en vit himmel bruten i grått utanför fönstret.

Den stora verkligheten är en helt annan. Men jag orkar inte med den i dag.

I dag är ju dagen då jag ska fyllas av iver och entusiasm över min frihet.

Semesterkänslan är inte omedelbar. Den måste liksom växa fram. Tror jag.

Jag återkommer i frågan.....

Det ofattbara

Tittar på mitt föregående inlägg och tänker avmätt.

Vad lite man visste då...

"Två döda..."

Om det ändå stannat där....

Jag känner att jag inte klarar av att formulera mig kring det som inträffat. Det finns inga ord, det finns knappt känslor. Bara en ekande tomhet där hjärnan liksom kämpar för att få ihop ett sammanhang.

Hur förklarar man en sådan händelse för sina undrande barn när man inte själv får till ett begrepp.
Det finns ingen sans, ingen logik och i barnens svart-vita värld kanske man lättast förklara det i termer av ondska. Han var en man med rött lasersvärd, i ondskans tjänst. En Darth Vader eller Voldemort kommen från Mordor.

Som vuxen inser man ju någonstans att det mer handlar om en Gollum förblindad av en uppdiktad teori kring sin egen rasöverlägsenhet. Hans älskade ring av vanvett har förvandlat hans psyke till en slav under sin övertygelse.

"Det var obehagligt att skjuta ihjäl så många men jag kände att jag var tvungen"

"My precious"

Det finns inga ord....

Shit happens

Ibland funderar jag över saker och tings uppkomst. Eller kanske framförallt  mer om hur människan kom på vissa saker. Vem bestämde t ex att håriga ben enkom var för män och att Lotta Engberg borde få sända ett allsångsprogram från Liseberg?

En av de mer sjuka företeelser som någon tjomme har upptäckt torde väl ändå vara Kopi Luwak-kaffe.

Kopi Luwak är vanliga kaffebönor som har blivit uppätna och gått igenom matsmältningssystemet på ett mårddjur som kallas Common Palm Civet. Utskitna bönor, helt enkelt. Sedan plockar man ur bönorna ur bajskorven, rostar och mal bönorna och kokar sedan det mytomspunna kaffet på de naturligt processade bönorna. Enligt uppgift skall kaffet vara aromatiskt och smakrikt och vara något mildare i smaken än det normala obajsade kaffet. Oprah Winfrey är en fan av kaffet. Sägs det.

 
Det kan säkert vara så. Ja, att kaffet är exceptionellt gott och så. Troligtvis, eftersom en kopp går lös på cirkus 500 spänn.
 
Men jag fattar ändå inte.... Vem kom på det? Ja, från början liksom.
 
Förmodligen var det en fattig krake på Sumatra någonstans som aldrig haft pengar till att köpa sig en riktig kopp med kaffe. Inte ens en endaste böna. Och så en dag när han var ute och gick med sina trasiga sandaler så råkade han trampa rakt i en hög med bajs. Uppgiven och garvad som han var tänkte han väl först bara att:
 
"- Ja, men det är väl klart. Klart man ska förstöra sina enda skor med skit. Skit är mitt liv...."
 
Men när han sedan hittat en pinne i lagom storlek och satt sig på en sten för att rensa bort exkrementerna från hans sandalsula gör han då upptäckten. För där, mitt inne i kletet, sitter det små helt oförstörda kaffebönor. Genast börjar han samla ihop bajskorv efter bajskorv där han går i djungeln och snart är hans fickor fulla med det bruna guldet. Väl hemma tvättar han bönorna, rostar och mal dem för att sedan bjuda in hela sin by på kaffekalas. Succé! Kaffet blir snart omtalat och den lille fattige mannen lever nu likt sultanen i Brunei i ett palats av guld. Eller kanske bajs?
 
Eller nåt?
 
För vem gjorde egentligen kopplingen att detta kunde klassas som livsmedel? Tankarna för mig nämligen ostört inpå vår egen hund, Ludde, och hans oförmåga att smälta majs i sin mat. Varje gång han fått slicka tallrikarna efter fredags-tacosen vet man att man dagen efter står med en bajspåse fylld med majs-tryfferad skit. Helt oförstörd.
 
Jag måste dock erkänna att jag aldrig gjort den kopplingen som den hypotetiske Sumatra-mannen gjorde. Kanske synd att man inte kan tänka utanför boxen mer än så. Vi kanske missar något stort, gastronomiskt världsomvälvande? Ludde kanske är något på spåren där?
 
 

 
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att få veta.
 

LSD för folket?

Människans eviga strävan efter något bättre är lite av mänsklighetens väsen. Tror jag. Att hela tiden bräcka sig själv och andra med en bättre lön, större boende och slitnare jeans.

Och visst finns det en och annan som hävdar att de ej bryr sig om ytliga ting, men se; de människorna bär också på en liknande längtan. En längtan mot det bättre, en strävan mot något annat. Nirvana kanske?

Den som slutar att sträva, slutar att leva. Nog är det så?

Kanske är det denna strävan som genom Darwins teorier skapat den överlägsna art som mänskligheten varit rätt länge nu. Men, undrar jag i mitt stilla sinne, finns det inte en liten bugg i systemet? Denna kapplöpning mellan såväl religioner, stater som individer har väl inte enkom fört oss framåt. Det bästa för människan är kanske inte det bästa för mänskligheten.

Religion till exempel. Vad är det egentligen?

En tanke om en överjordig överhet som skall ge oss det vi saknat här på jorden. Eller i vissa fall straffa oss för det vi gjort... Teorier skapade i armod och okunskap hos psykotiska ledartyper med löften om guld och oskulder. Eller vad vet jag? Vissa initierade hävdar att samtliga världsreligioner har ett konsensus i kärleken. En grundtanke om lika värde och okränkbarhet. En Uni-Gud som bara tolkats lite olika.

Det känns inte riktigt som att den numera avlidne (mördade?) Usama Bin Laden var helt inne på den tanken. Att döda för något som troligen inte finns. Kan man spärra in hela arméer på rättspsyk? Med särskild utskrivningsprövning.

Jag citerar Karl Marx:
"Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium."

Med Al Qaida i tankarna vill jag dock hävda att LSD mer känns som en bättre liknelse.

Jag är inte religiös. Skulle vilja det ibland. Har försökt någongång... Men det går inte.

Jag försöker i stället leva här och nu. Alltså försöker....

Just nu är jag redan i halvvägs inne på höstplaneringen. Men jag lever iallafall i livet. Inte efter.

Tänk vad snopen Bin Laden måste känna sig nu....

Nöjd = utopi?

Jag och maken var på "Ljust och fräscht" på Berns igår.

Fantastiskt bra. Intressant, spot on och intelligent. Igenkänning på max. Ångest.

En kärnfråga som gick som en röd tråd genom hela showen var; vad eller vem väntar vi på? Och finns det ett mål i vår ständiga strävan efter det lite bättre? Alltså en punkt där man sätter sig ner och för sig själv konstaterar:

"- Sådär ja. Nu har jag allt. Nu kan det inte bli bättre än så här."

Som exempel gavs att den jeppe som sitter i en åttarummare på Strandvägen troligen hellre vill sitta i ett penthouse vid Central Park i New York. Och att det marockanska klinkergolv som lades in på gästtoan i höstas blev tre millimeter för högt vilket raserar helhetsupplevelsen då de var tvungna att slänga dit en absurt ful silikonlist för att dölja debaklet. And it goes on. And on.

När F och jag köpte det här huset för sju år sedan var vi bägge övertygade om att detta var the Shit. Här skulle vi bo till pensionen och vi kände oss helt tillfreds med vårt nya boende i säkert.... två månader eller så.

Sedan kom tankarna. Är inte köket lite för litet egentligen? Badrummet som renoverats något år innan vi köpte huset kändes så makabert 90-tal med sina mässingskrokar och mintgröna kakel. Och så var vi igång igen...

I snart två års tid har vi letat större, bättre och kanske egentligen bara ANNAT boende. Nu har vi bestämt oss för att bygga ut istället. En kompromiss. Typ.

Undrar sedan vad nästa steg blir. Ute-SPA har maken börjat fnula på. Själv har jag ännu inte riktigt gått vidare utan funderar fortfarande på vilken slags kamin vi ska skaffa och vilket stuk vi ska välja på det nya köket.

För inte så många år sedan kämpade de flesta människor, även här i Sverige, för ren överlevnad med ett rent överjävligt slit från morgon till kväll. Svält, köld, sjukdomar och död fyllde vardagen för människan.

Kanske är strävan efter det bättre är en ren överlevnadsinstinkt hos oss som än idag sitter kvar som en ångest eller drivkraft. Till ingen egentlig nytta, alltså. Bara ett ständigt driv och rastlöshet.

Jag blir liksom aldrig nöjd.

Strålande framtid?

Aldrig känner man väl sig så liten som då man tittar på bilder från naturkatastrofer. Bilder på enorma vågor som suger tag i hela städer och som har lastbilar som liknar tändsticksaskar i sina smutsiga armar. Kärnkraftverk som börjat glöda av överhettning med hjältar som likt kamikazes försöker begränsa dess förödande krafter.

Vad små vi är. Vad allt känns smått. Några plattor på havets botten idkar lite älskog och hela samhällen förintas och Fukushima har öppnats som Pandoras ask.

Inom mig suckar min osolidariska djävul:

"- Hellre där än här!"

Med skrämda ögon och små munskydd av fuktig papp ses det japanska folket på morgon-TV mellan triss och odlingtips.

"-Hellre dom än mig!"

Idag tackar jag livet och USA som satte käppar i hjulen för Khadaffis planer på ett kärnvapenprogram.

Och köper vårskor till barnen.

Tänk större

I morgon är det internationella kvinnodagen och detta faktum har uppmärksammats av Malou som denna vecka håller ett genus-tema i sitt Oprah-wannabe-program.

Idag handlar det om kvinnor i karriären, den eviga föräldraledighetsuppdelnings-frågan och EU-minister Birgitta Ohlsson bl a sitter med i soffan och delar med sig av sina visdomsord. Enligt henne hämmas jämställdheten av att kvinnor är hemma med sina barn för länge. Måhända är det så, ganska troligt rent utav, men vad göra? Jag har skaffat mina barn med ett syfte; jag vill vara med dem.

Jag blir så matt när jag hör henne tala om hur fantastiskt underbart det fungerar att kombinera karriär och föräldraskap.

"-Jag har låtit inreda mitt rum på Rosenbad så att barnet kan vara med mig hela tiden. Min man har även han med sig lillan på jobbet. Inga problem alls..."

Orka.

Det som funkar för mig, funkar för alla?

Anna, 27 år, sitter i kassan på ICA:
"- Ja, det blev kanske lite trångt här framme vid kassan med spjälsängen och gåstolen men det funkar toppenbra för mig. Och lille Jens älskar ljudet av blippen från kassan!"

Stefan, 32 år, polis:
"- Enda gången det kan bli lite stök är när vi omhändertagit ett fyllo som har omaket att kräkas rätt ner i barnstolen... Det är både en och två gånger lille Alvar fått sig en dusch. Sen kan det ju köra ihop sig lite om vi har en utryckning och remmarna till bilstolen kärvar. Men allt är bara toppen...."

Karin, 38 år, barnmorska:
"- Axel älskar att vara med mig på jobbet. Vid de urakuta snitten brukar han assistera med att få hålla i ena sårhaken. Det funkar kalas för mig....."

En politiker med fötterna i verkligheten och huvudet uppe i det blå?

Orka....

Vanish

För varje år tillkommer nya fläckar på mig.

På det lakan som en gång var bländande vitt syns nu en missfärgad nyans och blekta fläckar. Tyget är mjukt och behagligt mot huden och i kanterna kan små lösa trådar synas, om man väljer att titta noga.

Jag sneglar åt vänster, åt makens håll. Hans lakan är så likt mitt. Samma nyans med slitage på exakt samma ställe. Vilken tur. De matchar i dubbelsängen.

I grabbarnas sängar ligger krispigt vita lakan. De skaver lite mot huden som att de är stärkta med något.

Jag tvättar med kärlek.

Vissa fläckar försvinner medan andra finns kvar för att stanna, då livet inte erbjuder något blekmedel, bara mjukmedel.

I rymden kan ingen höra dig skrika....

Det finns tankar och funderingar som förföljer mig. Helt i onödan liksom.
Till exempel det här med att rymden är oändlig. Det går liksom inte att greppa. Och om vi säger att det trots allt finns ett slut. Vad är det för ett slags slut? Och sedan när slutet är slut. Vad har vi då? Början?

Och tiden. Samma där. Vi människor använder en normal livslängd som någon slags norm vad gäller tidsperspektiv. Barndomens sorglösa sommarlov, tonårens känslostormar, vuxentidens lagomhet och ålderdomens vishet. Men vad är en livstid? I ett större perspektiv.

Om vi säger att Universum bildades för 13,7 miljarder år sedan och jorden för typ 4,54 miljarder år sedan. Tiden måste ju ha funnits innan dess ändå, eller hur?
Ja, av samma skäl som att världen finns kvar även om vi blundar, liksom.

Och sen när solen har slocknat och jorden ramlat ur sin sfäriska bana, fortsätter ju ändå tiden att gå. Även fast vi inte har klockorna kvar som kan bevisa det.

Som att vardagens små besvär inte ger mig en tillräcklig utmaning kan jag ibland trilla in i sådana här meningslösa tankegångar.

Ok, nu står det visst två män i vita rockar här och erbjuder mig en tröja med ovanligt långa ärmar.
"- Bm bm bm....."
*Sitter och tittar tomt framför mig och spelar frånvarande med pekfingret på underläppen*

Vi kanske inte hörs på tag.....