Sommarlov

Så var sommaren här med lediga barn och fästingbeprydda husdjur.

Trots min numera gedigna medelålder, är det som att jag år efter år målar upp sommaren som ett Eldorado, ett himmelrike av sol, tålamod och luncher som lagar sig själva.
På vintern, när snön är som allra blötast, känns minnesbilderna från den gångna sommaren som små rosa moln av jordgubbsdoftande dagar i en solstol under gassande sol. Helt utan tillstymmelse till insekter eller bråkande barn.

Men nu är vi här igen.

Myggbetten konkurrerar ut musklerna på mina överarmar och ryggen rodnar av min nonchalans gentemot alla cancerlarm.

Barnen bråkar om vem som bråkade först och vem som bråkade mest. Och om vad som det egentligen bråkades om. Och varför....
Kläder byts åtta gånger om dagen och överallt ligger urhoppade kalsonger, vattenpistolsneddränkta t-shirts, en miljarrrrrd sandaler och pinnar från smygätna glassar.

Och all mat. Kan inte någon uppfinna något slags torrfoder för barn. Något som alla gillar. Ett foder, liknande de som finns för hundar och katter, som man kanske blöter upp med lite vatten och kan intas som såväl lunch och middag. I vår familj finns det ju i och för sig egentligen redan och det stavas makaroner. Gladast blir barnen om mackisarna serveras helt utan tillbehör såsom korv eller dylikt. Smidigt? Jajamensan. Näringsrikt? ........!

Dagens lunch på lokala pizzahaket

Men herre gud, vad jag gnäller....

*faceslap*

Jag misstänker att nog sommaren egentligen faktiskt är sådär härlig som vi under vinterhalvåret minns den.

Problemet är att vi (läs jag) har så svårt med det där att leva i nuet. Ja, ni vet det där snacket om mindfullness och carpe diem och allt annat klychigt som finns att läsa om och hänga på väggen. Men om man bortser från hur löjligt det faktiskt låter så stämmer det faktiskt en hel del. Ibland känns det som att vår nutid upptas av minnen och planer.

Hemligheten är att tagga ner, att inse att man klivit ur sin landstingspyjamas och att det faktiskt inte gör något att tvätten råkade bli dyngsur i den där regnskuren. Att låta barnen rumla om och äta vilken skit de än föredrar.

Boo-badet

”Människan offrar sin hälsa för att tjäna pengar.
Sen offrar han sina pengar för att få tillbaka hälsan.
Därefter oroar han sig för framtiden så att han inte kan njuta av nuet;
resultatet blir att han varken lever i nuet eller framtiden;
han lever som att han aldrig kommer dö;
sen dör han utan att verkligen ha levt. ”

- Dalai Lama

40

Mina dagar som 30 plus är nu räknade. Nästa måndag smäller det.

Eller vadå? 30 plus är man ju egentligen hela livet. 30 plus 10. 30 plus 40. Man kan ju egentligen säga att jag är 20 plus nu.

Vilken idioti. Varför skulle själva siffran egentligen spela någon som helst roll? Det är mer bara en känsla av medelålder och foträta skor som ligger där bakom krönet och skräms lite grann.

Vuxen har man ju, per definition, varit ett tag nu. Förr blev man vuxen i samband med konfirmationen, lite senare studenten eller i och med det att man fyllde 18.

När blev jag vuxen?

Inte var det i samband med 18-årsdagen i alla fall. Det är då ett som är säkert. Inte ens när jag flyttande hemifrån när jag var 19, även om det var hela 40 mil från Mamsen och Papsen.
Kanske var det när jag gifte mig när jag var 28? Eller var det när jag fick barn vid 30-års ålder. Ja, där någonstans vaknade jag en morgon och kände:

"- Ja, jävlar, vad mogen jag är nu. Allt har liksom bara fallit på plats, alla farhågor och nojjor är som bortblåsta och äntligen känner jag mig sådär; rekorderligt,  snusförnuftigt landad!!"

Eller hur?

40-årskris?

Frågan har kommit från en del håll och kanter och jag har bara skrattat åt begreppet. Varför skulle jag ha det? Det är ju bara en siffra....

Men allt efter dagen närmar sig känner jag hur mitt tankemönster alltmer drar åt samma håll. Jag tänker tillbaka på förr, vad jag gjorde då, hur jag gjorde då och hur livet skulle ha gestaltat sig om jag valt annorlunda.

Tänk om jag bott kvar i Stockholm och fortsatt partaja som jag gjorde då? Hade jag varit barnmorska då eller hade jag fortsatt jobba med skor eller mode?

Sådana tankar har jag.

Hade jag stått kvar vid fläkten och rökt mina Marboro lights och lagat "den lilla svarta" med häftapparat som jag gjorde då? Hade jag fortfarande hängt med okända pojkar till obskyra illegala nattklubbar ?

Klart jag inte hade. Mina vänner som blev kvar i Stockholm lugnade ju under stundom ner sig de också.

Sent omsider.

Student -91

I morgon tar mitt lilla gudbarn studenten.

Jag kan inte förstå det. Får man verkligen ta studenten när man är, typ, 6 år? För äldre kan hon ju inte vara? Hon är ju född 1993.

Det är tur att man omges av människor i andra åldrar så att man ibland skakas om och inser att åren faktiskt går.

Jag tog studenten 1991. I förrgår känns det som. Jag inbillar mig någonstans att jag fortfarande är densamma som jag var då, även om jag (gudbevars) också inser att jag inte är det.

När jag tog studenten hade jag verkligen ingen aning om vad jag ville göra. Och jag brydde mig inte.
Jag sommarjobbade i samma skoaffär jag gjort sedan åttonde klass och de futtiga slantarna jag drog in försvann fort på kläder och utekvällar. Att spara eller att överhuvudtaget tänka längre fram än till nästa helg var helt otänkbart. Jag bodde hemma och tyckte att jag satt på alla svar. Här och nu. Inget annat.
-"Vad som händer om två veckor? Who gives a ....!"

Senare den sommaren träffade jag vad jag då trodde var mitt livs kärlek och jag flyttade 40 mil hemifrån. Snart satt man som sambo med jobb och så har det liksom fortsatt. Infall blev till planer som sedan förverkligades till liv.

Nu sitter jag här, 21 år senare, med tre barn, make, vovve och vet inte bara vad jag ska göra om två veckor. Jag har ta mig tusan relativt klart för mig vad jag göra om två år också.

Studentbalen på hotell Anglaise

Champangefrukost

Student -91
Om inte annat kan man kanske se på mamsens glasögon att en del år har förflutit.

Nu kör vi!

Nu är bollen satt i rullning.

Sitter här innanför kolsvarta rutor och tänker över vår tid här inne. Blir lite sentimental.

När vi flyttade in våren 2004 var Gustaf inte året fyllda och jag minns hur han och jag satt på kvällen på inflyttningsdagen i det kobolt-tapetserade vardagsrummet och liksom bara andades i mörkret. Ytterst få lampor var inkopplade och vi satt i en soffa utan dynor och höll om varandra medan F var och provianterade. Pizza, vill jag minnas. Hela vårt liv låg i banala banankartonger och jag kände mig inte så lite vilsen. Hur hamnade vi här? I 1987? Hela huset var belagt med lätt rosafärgat plastgolv och väggarna gick unisont i kulörer som bara en färgblind kunnat välja ut.

Men veckorna fortlöpte och min energiske man (samt en del inhyrd hjälp) förvandlade så småningom det forna 80-talspalatset till ett hus in i 2000-talet.

Vi har trivts här. Två barn till har fötts, jobb har bytts och livet rullat på. Och huset har blivit för litet....

Nu är det dags för nästa familj att flytta in och uppdatera det till 2010-talet. Väl bekomme!

Minnen

Tänk vad många dagar i livet som man inte inte minns. Dagar som bara flyter bort och inte är mer än ödslade andetag och förbrukad energi. Och ändå, kanske är det just de som är de bästa dagarna.

För ärligt talat. Vilka dagar är det egentligen man minns i detalj?

Jag minns dagen när Palme blev skjuten, jag minns Estonia, Anna Lind och tsunamin. Och jag kommer att minnas Oslo/Utöya från i år.

Jag och min familj är lyckosamt förskonade från allt vad som heter riktiga tragedier. Unga släktingar som dött i cancer, trafikolyckor eller för annans hand. Och jag är så ångestladdat tacksam för detta. Måtte detta faktum kvarstå. För alltid.

Jag minns den dagen jag fick budet om att min mormor var död. Jag var hos en vän i Göteborg och vi hade varit ute på lokal och kommit hem fram på småtimmarna glada i hågen och lite lagom överförfriskade, vilket inte var helt ovanligt på den tiden då man fortfarande var om inte singel så åtminstone barnfri.

Jag sov på soffan, troligen både utan lakan och täcke. En yllefilt fick istället värma mina nylonbeklädda ben och kudde behövdes knappt då mitt hårdsprayade hår var som ett bolster i sig, om än något inrökt.

Efter ca två timmars välbehövd sömn ringde kompisens telefon, ett flertal signaler gick fram innan vännen kom ramlandes ut ur sitt sovrum och fick fatt i den ilskna luren. 

Och jag förstod genast. Något har hänt. Man ringer inte till någon klockan halv sju en söndagsmorgon. Men att samtalet skulle beröra mig, det trodde jag inte.

Det var mamma. Och hon bad att få tala med mig.

Vännen sträckte luren mot mig och jag hann tänka många tankar. Pappa, F, min bror, vem, vad, hur?

Mormor.

Hjärtinfarkt. Död.

Kanske det mest troliga av de mörka alternativ som hunnit målats upp för mitt inre. Hon var ju ändå äldst, på tur, om man vill vara cynisk. På en hundradels sekund var jag helt klarvaken. Sinnena var som skärpta och den eventuella bakfylla som troligen förelåg var förpassad ner under alla mina försvar och istället satt jag bara helt tom och nykter på soffkanten och det tog nog ett antal minuter innan de första tårarna började rulla ner för mina bleka kinder.

Med risk för mitt körkort och framförallt mitt liv satte jag mig sedan i bilen och påbörjade min resa hem. Hem till det Ulricehamn som aldrig mer skulle bli sig likt för mig och som jag bara ett halvår senare lämnade för att åter flytta till min barndoms nejder i Nacka.

Jag fick stanna flera gånger under bilresan då tårarna skymde min sikt och jag kände att jag inte kunde fortsätta.

Jag kom fram. Ingen konstapel eller olycka kom emellan.

Jag minns resten av dagen. Jag minns vad vi åt, vilka jag träffade och hur tom jag var. Hur jag gick på autopilot.

Så egentligen; nog är väl den bästa dagen den vi inte minns.

PS

Fast ändå inte.

Jag minns ett bröllop i september som var mitt eget, jag minns mina förlossningar och mjuka bebi-magar.

Det finns även ljusa minnen som består. Faktiskt.

DS

(Juli)

Juli är en månad på undantag, som i en parantes.

Det är som att ett helt folk bara har gått och lagt sig någonstans. Gömda från allt och alla. Semesterstängt.

Jag minns när jag i tonåren sommarjobbade i en skobutik och den klaustrofobiska stiltje som rådde just under juli månad. Allt som hördes var den surrande luftkonditioneringen och den Guantanamo-inspirerade hissmusiken på repeat som strömmade ur de spruckna högtalarna i köpcentrumet. En och annan sandal såldes väl och några par kulörta tygskor som liksom stod som ett eget begrepp på den tiden. Och nätskor. Någon som minns?

Tv-tablåerna är som en enda reprisfest och tidningarna kör helsidesuppslag med kalla grillsås-tips och ständiga väderrapporteringar om torka och översvämningar.

Det känns som att detta är en månad då det är meningen att man skall lägga sitt intellekt åt sidan.

Och man kan ju inte skylla på värmen direkt....

En flashback

Läser den fantastiska Hanna Hellquists krönika i DN å Stan i dag och smälter fullkomligt samman med berättelsen hon skriver.

Det är ju precis så det var. Då i den tidiga ungdomen.

Jag minns ett sent 80-tal och ett tidigt 90-tal då de ständiga festerna och klubbarna var ett lika självklart inslag i mitt liv som mitt arbete är idag. Man gör det. Visst är det kul, men sen måste man ju liksom också.

Och framförallt det där med att träffa någon. En tryckare, en kyss och lite kläm-kläm och händer innanför kläderna. Som avslut ett byte av telefonnummer och sedan; tomhet.

Vem f--n var det där? Och framförallt; varför skulle jag vilja träffa honom igen?

Dagen efter, när man vid tre-tiden stigit upp ur sin säng möttes man av en mor som med bekymrad min berättade att en "Henrik" eller "Anders" eller vad som helst hade ringt.

Inte f--n ringde jag. Aldrig. Eller väldigt sällan iallafall.

Lust. Det fanns ingen lust. Bara vilja. En vilja att vara som alla andra. Och så läser jag detta idag.

Och tänker; Det var kanske inte bara jag....

Skibum?

Nästa vecka är det sportlov och HEJ vad det ska sportas... Upp till Vemdalen ska vi och jädrar i min låda vad det ska skidas.

Jag var och köpte nya skidglasögon och handskar i dag så nu är det bara att bege sig ut i de svarta pisterna igen. Sure....

OM det nu inte vore för att man nuförtiden är tvungen att genomsvettig behöva åka med en skrikande unge mellan benen i de gröna flackerna förstås.

Men man kan ju alltid minnas de tider som flytt och längtansfullt fundera på tider som skall komma...
 

Bild från sportlovet 1984. Ort okänd.

   Något sammanbiten...




Klövsjö, 1987.

  Kan det bli mer 80-tal? Lägg märke till fotografens diskreta skugga.


Tidigt 90-tal. Vemdalen?

Kan det bli mer 90-tal?

Val dÍsere, 1991.

Kan man bli coolare?

Femton år

Om mindre än en månad kan maken och jag fira att vi varit ihop i femton år. Den fjärde januari närmare bestämt.

Femton år. Helt otroooligt!

Vad hände liksom? Så många år, men ändå inte.

Den här tar mig raskt tillbaka till Glimmergatan i Ulricehamn:

Och den här förstås....

Och älskade salig Broder Daniel. Aldrig gömma Broder Daniel.

Jo, okej det är ju ett tag med femton år, det är det ju. Men det känns liksom inte så.... Kanske har det med åldern att göra. Eller kanske F?

Hur som helst är det ju tur att man inte känner tvärtom liksom...

"- Va? Är det verkligen bara femton år? Känns som femtio......!"

Räser-Karin

Ni måste tro mig när jag säger att faktiskt gör annat än sitter i bilen och lyssnar på radio. Det gör jag. Det är inte så att jag kör in min blå minibuss i garaget, halar upp min skotskrutiga kaffetermos, fläker upp Aftonbladets korsordsbilaga och knäpper på radion liksom. Men när jag åker bil, då lyssnar jag på radion och lyssnandet blir liksom mer intensivt i en bil. Det är som att man sitter i en vakuumkapsel med radion som enda sällskap. Du och jag, Radion. Varje dag. Vår stund.

Idag när jag åkte till jobbet var det en samling mer eller mindre roliga gäster som satt och diskuterade om när de gjorde bort sig senast. Den enda historien som är värd att återberätta är den om när Henrik Hjelt körde runt i en lånebil, då hans var på verkstad eller nåt. Han blev invinkad till vägkanten för en rutinkontroll av farbror Polisen och när polisen stegar fram för att göra det en polis gör, tänker den skallige komikern rulla ner fönsterrutan, så som sig bör. Grejen är bara den, att precis när polisen är framme vid rutan, tar han fel på nedrullningsknappen och låser istället centrallåset.

"- Klick!!"

Det tar sedan, enligt hans kanske inte helt sanningsenliga historia, ca fem minuter innan han lyckas få ner rutan på bilen. Allt medans konstapeln förvånat står och tittar på. Fnuppel, fnuppel....

Jag tycker iallafall att det är komik på hög nivå....

Jag har själv en bilrelaterad pinsamhetshistoria, som även om jag faktiskt var helt oskyldig så var det ju jag som fick sitta där som en idiot och skämmas.

Bilen jag hade var en Volvo, modell "Vetefaan", årsmodell "För gammal". Gasvajern hade hängt sig, vilket innebar att bilen gick med full gas hela tiden. Tänk er att stå och tokvarva en bil på tomgång. Precis så lät det.

Och självklart var det jag som fick äran att köra fanskapet till verkstan. Först och främst är det inte helt lätt att köra med full gas hela tiden. Man måste parera med kopplingen hela tiden och du måste konstant köra på lite för låg växel, annars går det ju på tok för fort. Så där kom jag, körandes i 70 km/h på tvåan med ett varvtal på typ 6000. Skräcken var ju att behöva stanna vid ett rödljus och självklart var ju det precis vad jag fick göra. Jag lovar att de som stod där vid övergångstället vid Bygg-Ole i Nacka fortfarande talar om hon i den vita Volvon med en blandning av gapskratt och rädsla över vilka som får färdas ute i trafiken.

"-Kommer ni i håg hon som stannade vid rödljuset. Ja, hon som varvade motorn tills den skrek, för att sedan köra iväg i ett stort rökmoln av bränt gummi! Sicken jävla brud!"

Jag kröp i hop som en liten makaron där bakom ratten. Men jag är rädd för att de såg mig ändå.... Jag lyste ju liksom. Mer än rödljuset..

När försvann fåfängan?

Det fanns en tid, för länge sedan, när jag var vad man skulle kunna kalla för fåfäng. En tid då jag fann piffandet lustfyllt och jag ansåg att ett nytt läppglans skulle vara den felande länken i mitt liv och där orakade ben kunde jämföras med lepra.

"- Till affären och köpa tidningen? Ja, vänta lite bara. Jag ska bara lägga på underlagskräm, puder, rouge, ögonskugga, mascara, läppsti.... Hallå, vart tog du vägen?"

I skolan hade jag puder, läppenna och läppstift i fickan för en snabb och helt livsuppehållande påbättring på toan på rasterna. Idag smetar jag i blindo på lite eighthour-kräm på de bleka och allt smalare läpparna i bilen på väg till jobbet.

Att skorna var snygga vägde tyngre än den blodvite som offrades i de decimeterhöga skapelserna. Jag jobbade en tid i en exklusiv liten skobutik i city. Vi anställda fick 40% rabatt på alla skor vilket ledde till Imelda Marcos-komplex hos undertecknad. I sylvassa 12 cm klackar trampade jag outtröttligt fram mellan den fluffiga heltäckningsmattan och den stenhårda betonggolvet på lagret. Om jag där och då, ståendes i den lilla chica chanelkopiedräkten, sett min nuvarande arbetsstass skull jag förmodligen börja gråta hysteriskt. Ja, fram till dess jag kommit på att makeupen höll på att förstöras alltså. Sedan snabbt in på toa för att piffa till igen.

Vad jag funderar över är nu: när försvann egentligen den där fåfängan? Okej, helt ofåfäng är jag förstås inte. Jag målar mig ju faktiskt fortfarande om än med betydligt mindre färgpalett och en och annan slant spenderas ju fortfarande på helt livsnödvändiga 2000-kronors plagg. Men ändå. När övergick denna ungdomligt gräns-patologiska narscisism till den jag är idag? När jag flyttande hemifrån eller när jag fyllde 20?

Nuförtiden skulle jag aldrig stolpa runt i ett par obekväma skor bara för att de är snygga. Eller skulle jag det?

Skolstart

Kritasken på plats. Förstås.

Gustafs första skoldag. Den första av väldigt många. Väldigt många....

Själv har jag gått i skolan i 18 år. Det är nästan halva mitt liv. Helt sjukt egentligen. Fatta, vad jag måste vara klok (och urfattig). Om vi säger att ett skolår är 40 veckor, det blir 280 dagar det. Och sedan utslaget på 18 år, det blir..... *knappeliknappeli på miniräknaren* .....5040 dagar.

Stackars gosse. Men vi pratar inte om det idag. Idag är vi glada och förväntansfulla!

Den första skoldagen. Jag tror de flesta minns sin första skoldag.

Pirr i magen. En tom ryggsäck skumpandes obekvämt mot den tunna barnryggen. Spralliga barnansikten med stora framtänder och glittrande ögon. En egen kritask. Ett sudd. En läxa. Så stort.

Klassrummet kantat av stolta föräldrar likt jättar i en Hob-skola. Små stolar, bokstäver högt upp längs med väggarna.

"- Kan det verkligen vara möjligt? Är jag en sån där förälder nu? Jag var ju här själv nyss. Med pennskrin och allt...."

Samma blick i alla föräldrarnas ansikten. Stolthet och förundran.

Jag minns känslan av första dagen efter sommaren. År efter år....

En slags Vardagens Lisa med höststövlar, mörka jeans, regniga morgnar och blöta cykelsadlar. Nya gympaskor med tillväxtmån och valet av bokpapper. Sommarens minne i en skrivbok och tunga kläder som skyddar mot allt. Men inte riktigt allt.

Den egna eviga strävan mot att passa in. Att vara lagom unik, att låtsas vara egen. Att testa att tycka, att tycka rätt...

Ett år äldre, längre, men inte nödvändigtvis klokare eller snällare.

Om det vet inte Gustaf något än. Vi pratar inte om det idag heller.

Idag är vi glada och förväntansfulla!

Vila i frid.

För snart 17 år sedan ringde min uråldriga mobiltelefon och jag såg genast på displayen att det var det samtal jag väntat på i veckor.

Äntligen hade Lisa fått ungar och min blivande kisse hade nu dragit sina första andetag. Det var min kusin som ringde och meddelade den glada nyheten och han berättade att ett av de små spolformade småkrypen var kritvit och var utrustad med extratummar på bägge framtassarna.

”- Den är min, utbröt jag utan någon som helst betänketid. Gör vad ni vill med de andra, men den är min!”

Och första gången jag fick se den lille varelsen var jag verkligen helsåld. Det var den sötaste lille kattunge jag någonsin sett, med skära små minitrampdynor, en extra på varje framtass och en konformad svans. Med sin ringa storlek såg han mer ut som en dansmus än en kattunge och det var just den ynkligheten som gjorde att han väckte det som jag senare i livet skulle känna igen som moderskänslor. Efter en amatörmässig okulärbesiktning av den lille krabatens privata delar konstaterade jag att det nog var en liten pojkkisse jag höll i näven och genast fick han namnet ”Oskar”.

Oskar.

Alla som känt mig de senaste 17 åren har inte bara en relation till mig utan även till den lustiga katten. Den lille värnlöse dansmusen växte snart upp till en katternas katt, mössens fasa och vid åtminstone ett tillfälle, även en stackars skatas fasa. Han tog flugor med sina små kattnävar med hjälp av sina extra tummar som den värsta ”Karate Kid” och ofta såg man honom sitta och äta med hjälp av tassarna.

17 år är en lång tid.

Jag minns när han blev påkörd, när han bröt svansen och när han blev hundbiten. Han har opererats för ”blodöra” säkert fem gånger. Han har fällt säckvis med katthår och han har retat gallfeber på mängder av grannar på flertalet adresser. Han har norpat käk och varit i slagsmål.

Kort sagt; Han har levt ett långt och händelserikt liv och säkert förbrukat åtta av sina nio liv.

Nuförtiden bor Oskar hos min bror. Den tidigare så livfulle och egensinnige katten är gammal nu. Han sover och äter. Han hör och ser nästan inget. Han jamar konstant, varför vet ingen. Har han ont? Är han kanske dement? Men klart är att han lider.

Så idag är dagen då Oskars nionde och sista liv ska avslutas. En epok går i graven och trots att han inte bott hos mig de senaste åren och det med tunga andetag jag fyller mina lungor.

Ansvaret är mitt. Oskars liv är slut. Idag åker vi till veterinären för sista gången.

Hej då Fnoskis!
Hälsa Tulsa.

Fucking 90´s

Jag såg "Fucking Åmål" i går för tusende gången och jag kan bara konstatera: Den håller än som en av Sveriges bästa filmer genom tiderna.

Fick genom filmen även en liten tidsmaskinstur tillbaka till det alltmer avlägsna nittiotalet.

Kommer ni ihåg "farfarströjorna", det obligatoriska plagget för alla killar, som istoppat i jeansen blev som en dresscode för alla tillfällen?. Helst grå och av märket Levis. Tillsammans med en påträngande doft av "Fahrenheit" och en "Tintin-frisyr" var grabbarna redo för en kväll på stan. En del valde att hänga på sig en skinnväst också, men det var liksom överkurs.

Själv anammade jag under tidigt 90-tal tantlooken. Blommiga blusar, dräkter och vita blusar med väst, var min melodi. Allt enligt tv-serien Beverly Hills stylister. Axelvaddar i T-shirten? Jajemän, bring it on.

Så snyggt det bara kunde bli. Tyckte man då.

Åter till "Fucking Åmål". Filmen kom ju först 1998 och 90-talet var därmed på väg mot sin död. Axelvaddarna likaså.

Men musiken. Kentsolen lyste som klarast på himlen och där någonstans cementerades min musiksmak för livet.

Så om 40-50 år när ni kommer för att hälsa på mig på hemmet så är det kanske denna låt som spelas allt för högt på min gamla cd-spelare. Men snälla skruva inte ner ljudet. Sänk i stället volymen i era hörapparater.

Tack på förhand!

PS. Ni såg väl Hellström och Theodor Jensen i bakgrunden? DS

Ulricehamn tur och retur

Tänk vilka tillfälligheter som styr våra liv. En del väljer att kalla det ödet eller guds försyn. Men jag vet inte, "tillfälligheter" känns nog ändå som det mest troliga.

Sommaren när jag skulle fylla 19 åkte jag ner för att hälsa på min kära mormor. Planen var några veckors kravlöst slappande och avnjutande av mormors famösa kokkonster. Ung och rastlös som jag dock var, så följde jag med min kusin J på en fest i en förort till Ulricehamn (?) efter några dagar och i och med detta kan man säga att mitt liv tog en vändning som jag aldrig kunnat ana.

Jag blev nämligen, på bästa tv4-manér, störtkär i en bondpojk, M. En riktig lantis med skitiga naglar, traktor i garaget och Status Quo i skivstället. Så vansinnigt exotiskt!

Och kvar på vischan blev jag.

Det förhållandet tog (förstås) efter några år slut och planen var då att flytta tillbaka till storstan när jag sprang ihop med F en blöt kväll på "Harry´s", the place to be back then.

Detta var igår exakt 14 år sedan. Jag upprepar: FJORTON ÅR SEDAN!

Sitter nu och funderar på om hur det varit om jag aldrig hade åkt ner till mormor den där gången i augusti 1991.

För även om vägen inte varit spikrak så ledde den ju på något sätt hela vägen hem.

Gott nytt år!

Det är skönt att bli äldre.

Det nya året ska ikväll skålas in av mig och F själva. Ja, om vi orkar hålla oss uppe till tolvslaget vill säga.

För 15-20 år sedan hade detta scenario varit fullständigt otänkbart (och då menar jag inte för det självklara faktum att jag och F inte kände varandra).

Party-Karin ansåg att nyårsafton var kvällarnas kväll, festernas fest och happeningarnas happening.

Redan på morgonen infann sig känslan av att "i kväll är det något riktigt speciellt som ska hända!" och vid lunchtid började de direkta förberedelserna i form av spolar i håret och ansiktsmask. På stereon gick Oasis, Kent eller Popsicle på repeat. Högt.

Förväntningarna på kvällen steg för varje minut och då det slutligen var dags att ge sig iväg i den nyinköpta paljettklänningen var jag så taggad att allt annat än just en "kvällarnas kväll" skulle innebära ett antiklimax utan dess like.

Föga förvånande var det då att, när man ca ett halvt dygn senare ramlade in genom samma dörr med revade strumpbyxor, skoskav och glitter överallt, upplevde just detta. Ett Antiklimax. Ett Antiklimaxarnas Antiklimax.

Så mycket förväntningar på en kväll. Stackars nyårsafton som år efter år lyckas göra så många besvikna. Nej, ska man vara en dag skulle jag nog hellre vara en fredag i juli. Mitt under semestern. Inga krav alls.

Nu, när man blivit äldre, har nyårskraven dämpats betydligt. Oftast innebär nyårsafton en något upphottad parmiddag med goda vänner. Kanske lite lyxigare meny och kanske lite dyrare vin men inga andra förväntningar än på just vad det är. En parmiddag på årets senaste dag.

Gott nytt år allihopa!

Khao lak 2004

På annandagen för fem år sedan stannade världen.

För första gången i modern tid fick vi svenskar känna på en naturkatastrof som annars brukar vara en företeelse som drabbar "andra" i obskyra u-länder, långt långt bort. För även om Thailand ligger på andra sidan jordklotet, så känns det ändå som så nära.

För varje timme som gick ökade antalet försvunna och katastrofen började sakta sjunka in i våra medvetanden.

Bilderna som kablades ut på nyhetskanaler världen över skar rakt igenom tv-rutorna och kraschade rätt in i våra jullediga och bekymmersfria plyten.

Bilder på Bamseklubbsskyltar i en salig blandning med fiskebåtar, parasoller och avbrutna palmer. Bilder på paniska föräldrar som i villervallan gick och ropade på sina barn. Bilder på solbrända svenskar i flipflops, med ansikten randiga av tårar och smuts, utan pass, utan biljetter och utan familjemedlemmar.

Över 500 svenskar dog i katastrofen. Av dessa var ca 150 barn.

Hur det måste ha känts att åka hem på planet, utan sina barn, kan jag inte föreställa mig. Det blir bara som ett stort svart hål om jag ens försöker tänka tanken.

Tack och lov drabbades ingen nära anhörig till oss, men två barn på Gustafs dagis omkom och placerade katastrofen ännu närmare min verklighet.

Svärtan i bröstet och den molande värken i magtrakten som jag kände dessa dagar, kommer jag aldrig glömma. Aldrig.

I knew a girl. A girl called Party.

När jag inte kunde somna i gårkväll började jag tänka på en gammal bekant till mig.

Det är nog över 10 år sedan vi umgicks flitigt och säkert 7 år sedan vi sågs överhuvudtaget. Mest intensivt sågs vi på nittiotalet och då nästan uteslutande på fredagar och/eller lördagar. Men jädrar i min låda vad kul vi hade.

Jag och Party-Karin, mitt slocknade alter ego alltså. Hon sover nu och jag betvivlar att hon någonsin kommer att vakna igen. Kanske har hon rent av gått och dött.

Dessa ständiga utekvällar med dess obligatoriska efterfester:

"-Klockan är 04.30, men det är klart att vi korkar upp en vinflarra till!!"
"-Är det någon som har en cigg? Mitt paket tog just slut!"
"-Skit i grannarna. Höj bara!!! Det är låten är VÄRLDENS bästa!"

Dagen efter stod cigarettstanken som en aura i den hårt sprayade nittiotalsfrissen och smaken av as i den torra munnen gjorde att jag för hundrade gången ställde frågan:

"-Vem f-n var det som kom på idén med efterfest?! Det här var sista gången. Jag lovar!"

Jag saknar inte den tiden, inte alls. Efterfesternas tid är överspelad för min del.
Men som minne,med ett uns av nostalgi, känns den tiden som fantastisk.

Som en del av mig. Av mig och mina vänner.

Partybrudar anno -92/ -93 nångång.....

Sommarminnen

Sitter och drömmer mig tillbaka till sommaren. Troligen min sista hellediga sommar innan pensionen.

Tur att man har världens roligaste jobb!

Midnatt i Slussen

Finns det någongång som man vill göra sig så osynlig som på en nattbuss? Jo, nu vet jag! När man står i Slussen och väntar på en nattbuss.

Livrädd (nåja) för att något fyllo i åldern 14-84 år ska få upp ögonen för en och börja prata eller gu´bevars börja bråka med en.

Att stå där, spik nykter, och se alltifrån förfriskade tonårsbrudar med alltför korta kjolar och alltför kalla jackor till unga killar påverkade av obskyra substanser kan ju ge den mest luttrade mamman framtidsångest. Det puttas, skrattas, gråts och kräks överallt och mitt i detta står man som en relik från en svunnen tid.

Jag skulle verkligen vilja säga att det var bättre förr, men det kan jag inte. Måhända var frisyrerna annorlunda, och jag vet inte om det fortfarande är La Garonne som dricks i skuggorna, men nog har även jag vinglat min beskärda Slussenpromenad.

Tänk om 10-15 år, när det är mina små frön som är de vingliga skotten på den nerkräkta asfalten.

När jag kom hem i natt gick jag in till dem och luktade på deras andetag. Log. Mammas killar.

Kommer jag att le, även i deras tonår, vid förnimmelsen av deras lördagslukt? Kanske. Vi får se.