Fasbyte

Lika mysigt som när tomteparaden belägrar hemmet i mitten på december med sin rödmurrighet, minst lika härligt är det när tåget tar sin returbiljett ut i förrådet igen och endast barren vid golvlisterna kan påminna oss om den jul som i en ögonblinkning for förbi. Barren, som likt tomtefars tårar, pryder dolda golvskrymslen ända fram till midsommar och som alltid; en liten kvarglömd Nisse i ett fönster någonstans. Detta är en tradition, och den lär inte brytas i år heller.

Men fräschheten och känslan som uppstår när den kvalmiga hyacintdoften vädrats ut, när pepparkaksburken diskats ur och när den kvarvarande skinkan på ca 2 kilo slutligen kastats, är inget annat än underbar.

Fast ser det inte lite tomt ut?

Jag är verkligen en rätt så tråkig människa när det kommer till förutsägbarheten i mina känslostormar. De är så...... årstidsbundna.

Innan jul så kan det inte bli murrigt nog. Granris, tallris, blåbärsris, röda band ska viras, ljus ska tändas i varenda rum och den som tänder en taklampa i min julebubbla kan räkna med vrede.

Men sen vips vaps är julen slut och jag formligen kräks på allt som är rött, grönt eller guldigt. Komposten fylls med diverse barriga grenar, hyacinter och prunkande julstjärnor som trots sin frodighet får möta sina sista dagar som frostskadade på sunkig hög av förmultnande löv och grenar. Och granen, den stackaren, kan räkna med först en köldknäpp i sina friska (?) och kvarvarande barr för att senare under vårkanten smekas av helvetets skärseldar i majbrasan på tomten.

No mercy.

Och nu, efter denna exodus av jul, hamnar jag som alltid i en helt annan sinnesstämning. Jag vill nog kalla den "Inredningsfasen" men min man kallar den nog dessvärre "Inredningsfasan".

"-Ser det inte lite tomt ut det där hörnet?"
"- Den där soffan ser ju verkligen för sorglig ut i det här ljuset, inte sant?"

Frågor som aldrig får några svar.

Detta års "Inredningsfas" har inletts med ett sug efter ett skåp att ha i matrummet. Efter googlande, Blocketsurfande och ständig uppkoppling mot auktionssajter hade jag börjat ge upp när jag av en slump (eller hur?) hamnade på Svensk Tenns hemsida. Och där fanns det. Skåpet. The skåp of my dreams.

Eller först, alltså. Tills jag såg priset. 

Ärligt talat, hur dyrt kan ett skåp bli. Okej, det är handgjort. So far so good. Okej, det är säkert fint träslag och ja, det är Josef Frank som designat. Men, ändå. Ett skåp är ett skåp....

Ja, vad kostar det då? Joho, serru, 64000:-. Alltså, sextiofyraTUSEN!!!

Jag pallar inte.

Fatta vad mycket roligare man kan ha för dom pengarna än.... ett skåp.

Nej, jag drar till Myrornas i veckan. Och köper en trisslott på vägen.

All in

Det är fullkomligt beckmörkt ute och jag hör hur regnet trummar mot fönstret och ser när det rinner ner i mönster som blodkärlen på en mycket gammal kvinnas hand.

Det har regnat hela dagen. Säger de som vet.

Själv åkte jag hemifrån med vindrutetorkarna på full speed i skumt gryningsljus vilket upprepades med exakt samma vindrutefrekvens och mörker åtta timmar senare. Vad som skett däremellan får jag bara gå på hörsägen och ryktet som florerar är att det sett i princip likadant ut hela dagen.

Festligt.

Men det vankas ljus bort i kröken.

På torsdag är det dags för att introducera julen för detta år och då ska det ljusstakas och ljusslingas för hela slanten. Ja, ska ärligheten fram så har 2012 års jul-oskuld redan flugit sin kos i vårt hem då första slingan redan utplacerats på altanräcket. Och detta redan förra veckan. Ja, ur led är tiden.... Tomtarna får dock ligga kvar i lådorna någon vecka till för att sedan blomma ut med hela sitt kompani någonstans runt andra advent.

I år är det första julen i nya huset och det ska banne mig inte sparas på julkrutet. Det ska tingelitanglas och glitteriglittras tills huset fullkomligt ber om nåd. Jag ska gå "all in" i kampen mot den goda smaken och jag ger mig inte förrän det ringer någon från Ringhals som ber mig att tona ner mig lite. Och då kommer jag bara skratta hysteriskt med saliven sprutande i luren och skrika så högt att telefonen känns överflödig:

"- Stoppa mig om ni vågar!!!"

Eller typ.

Ett hem i förfall

Det är ju dryga två månader till flytten går....

Men ändå.

Jag har helt tappat sugen för det här hemmet.

Tavlorna i vardagsrummet som hänger på sniskan efter ett våldsamt upplopp med kuddar som tillhyggen får liksom hänga så. Det känns onödigt att rätta till.

Blommorna dör en efter en och som skrumpna mumifierade lik står de i sina knastertorra jordar och väntar på den sista vilan. Men jag orkar inte slänga dem.

Snart ska hemmet vikas ihop i kartonger och fram tills dess får det liksom vara.

Inspirationen känns förbrukad i detta hem och istället har jag i tanken redan flyttat. Jag vet redan i princip var de sneda tavlorna ska hängas upp och vilka växter som skall införskaffas till de stora fönstren i det nya huset.

När jag tänker efter så är det ett under att vi faktiskt förmått oss att slänga ut den halvnakna granen och att vi dessutom bemödade oss med att ta av allt tingel innan han hjärtlöst slängdes ut på trädgårdskomposten.

Två månader. Det är en ganska lång tid.

En skänk från ovan

Nytt projekt på G.

I mitt huvud är vårt nya hus i princip färdigmöblerat. En del möbler ska kasseras och ersättas av nya och en del gamla trotjänare får helt enkelt hänga med.

De här stolarna (ja, eller alltså inte just de HÄR) kommer att pryda vårt nya kök. "Lilla Åland"-klassiker.

Vårt nuvarande köksbord, en bokfolierad icke-skönhet av IKEA-kvalitet, har gjort sitt på denna jord med sin lossade fanér och ärr efter att ha vistats i ett hem med tre inte helt stillsamma gossebarn. Det ska ersättas av vårt massiva ekbord som vi för närvarande har placerat i matrummet där det mest får tjäna som skrivbord. Ja, faktiskt just i detta nu.

I köket har vi också en skänk i samma 90-talsheta bokträ. Hur bok, som träslag, kunde vara så hett på den tiden känns i dag helt oförståeligt. Ja, ungefär på det sätt som vi om ca 10 år kommer skaka på huvudet åt alla våra ekmöbler som smyckat våra hem ett antal år nu.

Men med lite av tidens tänk, fick jag en idé om att man kanske kan måla om den. Den gamla, fullkomligt omoderna, bokmöbeln kanske kan iklädas en ny skepnad med ny färg och nya knoppar.

Jag tänker mig något sådant här.

Med, typ, sådana här små beslag.

Alltså, detta här hur jag tänker. Hur resultatet blir är en helt annan femma. Nu är iallafall skåpet tömt och färgen inhandlad.

Om detta ämne aldrig mer vidrörs i bloggen, får ni väl dra era egna slutsatser.

Tillökning i familjen?

Visst är vi många i familjen. It´s a crowd.

Men ändå.

En liten till gör väl ingen större skillnad. Nu när vi ska flytta och allt.

Barnen skulle bli överlyckliga. Ludde likaså, även om han kanske rentav skulle bli lite väl entusiastisk, så där som bara Ludde kan.

F vägrar. Men det vet vi ju hur det brukar sluta.

Åh, vad mysigt.

En liten kattunge, med små små tassar och svans som står som en kon rätt upp.

Vad i hela friden trodde ni?

Enjoy the silence

Tystnad är en lyx som går utanför det mesta.

Att få sitta ner, kanske läsa, och veta att nästa hundöra som viks i boken är för att jag själv vill det. Inte för att jag måste agera domare i brottningsmatch, torka upp en liter mjölk från den slitna parketten eller bada ett barn som hällt en hel flaska solskyddskräm i sitt hår.

Killarna är på dagis och fritids och jag sitter här i en sällan upplevd avsaknad av hörselstimuli.

Tystnaden känns i öronen och liksom smeker mina sargade trumhinnor.

Jag funderar en del på de där familjerna som har massor med barn och jag förstår, i ärlighetens namn, inte hur de överlever. Det är ju inte så att de nödvändigtvis bor i stora mansions där varje barn har eget rum med tillhörande badrum. Ej heller så att de har folk anställda som viker tvätt, torkar köksbord och mäklar i revirstrider i TV-soffan. Nej, merparten av dessa familjer bor i hus eller lägenheter där barnen sover flera i samma rum, föräldrarna står i tvättstugan och parar ihop strumporna själva och kidsen själva får göra upp om vem som skall sitta i det för tillfället mest åtråvärda hörnet i soffan.

Hur orkar de? Hur mycket man än älskar sina barn och kanske barn i största allmänhet måste väl ändå även dessa stackare ha ett behov av att få tänka en ostörd tanke? Eller ligger det kanske för långt upp på Maslows behovstrappa?

Att bara få njuta av sitt eget stillsamma sällskap.

Att inte behöva göra någonting.

Att få återuppleva ljudet av tystnaden.

Nihil agere delectat

Nöjd = utopi?

Jag och maken var på "Ljust och fräscht" på Berns igår.

Fantastiskt bra. Intressant, spot on och intelligent. Igenkänning på max. Ångest.

En kärnfråga som gick som en röd tråd genom hela showen var; vad eller vem väntar vi på? Och finns det ett mål i vår ständiga strävan efter det lite bättre? Alltså en punkt där man sätter sig ner och för sig själv konstaterar:

"- Sådär ja. Nu har jag allt. Nu kan det inte bli bättre än så här."

Som exempel gavs att den jeppe som sitter i en åttarummare på Strandvägen troligen hellre vill sitta i ett penthouse vid Central Park i New York. Och att det marockanska klinkergolv som lades in på gästtoan i höstas blev tre millimeter för högt vilket raserar helhetsupplevelsen då de var tvungna att slänga dit en absurt ful silikonlist för att dölja debaklet. And it goes on. And on.

När F och jag köpte det här huset för sju år sedan var vi bägge övertygade om att detta var the Shit. Här skulle vi bo till pensionen och vi kände oss helt tillfreds med vårt nya boende i säkert.... två månader eller så.

Sedan kom tankarna. Är inte köket lite för litet egentligen? Badrummet som renoverats något år innan vi köpte huset kändes så makabert 90-tal med sina mässingskrokar och mintgröna kakel. Och så var vi igång igen...

I snart två års tid har vi letat större, bättre och kanske egentligen bara ANNAT boende. Nu har vi bestämt oss för att bygga ut istället. En kompromiss. Typ.

Undrar sedan vad nästa steg blir. Ute-SPA har maken börjat fnula på. Själv har jag ännu inte riktigt gått vidare utan funderar fortfarande på vilken slags kamin vi ska skaffa och vilket stuk vi ska välja på det nya köket.

För inte så många år sedan kämpade de flesta människor, även här i Sverige, för ren överlevnad med ett rent överjävligt slit från morgon till kväll. Svält, köld, sjukdomar och död fyllde vardagen för människan.

Kanske är strävan efter det bättre är en ren överlevnadsinstinkt hos oss som än idag sitter kvar som en ångest eller drivkraft. Till ingen egentlig nytta, alltså. Bara ett ständigt driv och rastlöshet.

Jag blir liksom aldrig nöjd.

Jag har en plan....

Klockan är tjugo över sex och det råder periodpaus i den sport som kallas "Vardagskväll".

Första perioden avlöpte relativt smärtfritt då en av motspelarna varit på hemmaplan hela dagen och därmed inte utrustad med den illasittande trötthet hans övriga två medspelare tillförskaffat sig under dagens hysteriska dagistimmar.

Ja, detta referat bör givetvis egentligen inledas med en förklaring av sporten och dess regler.

Denna idrott kallas även "Fawlty Towers på Kocktorpsvägen", "Inferno" eller "Lyckligt gift ensamstående kvinna vs. tre talibaner". Take a pick; kärt barn har många namn.

Grundidén är iallafall att jag ska inhämta tre gossebarn på respektive ställen, transportera dessa glada trallande lintottar hem för att där anrätta en uppskattad och näringsrik middag. Därefter skall de förnöjda avkommorna tandborstas, sagoläsas och nattas. Game over.

Första periodpausen inträffar då barnen fått av sig sina ytterkläder och ljudnivån återigen har understigit 100 dB. Då kan man passa på att fylla på sina och barnens energidepåer med en banan eller så. Barnen lallar sedan iväg och jag måste påbörja kvällens taktiktänkande inför den andra perioden; matlagningen samt middagsätandet.

Jag drar fram min whiteboard, lägger upp olika strategier och lägger upp exempel på eventuella scenarios som kan tänkas uppkomma.

Denna kväll lades strategin upp som så att Gustaf, känd som den store taktikern och också den med flest utvisningsminuter den här säsongen, bjöds in till själva tillagandet av middagen. Ett genidrag från min sida skulle det visa sig, då jag på detta sätt inte bara lyckades sära på de ständigt trätande storebröderna utan även fick honom att äta. Ja, lite iallafall.
Att sedan Albin fick ett meltdown då maten, enligt hans smak, "vaj alldeles föj vajm" får väl ses som ett minor fall. Man kan ju inte få alla rätt....
Lill-Flax skötte sig såsom han brukar med resultatet att en större del av hans middag kunde återfinnas i A) hans hår, B) i Luddes mage och C) utkletad över hela köksbordet likt fingerfärg.

Så nu sitter jag här i väntan på nedsläpp inför den tredje och sista perioden; Nattandet.

De sista strecken är ritade på tavlan, sportdrycken är urdrucken och svettbandet ordentligt nedtryckt över mitt spröda hår.

Nu j-vlar kör vi! GO GO GO GO!!!!

Julestök

Nu julestökas det för fullt i vårt lilla slitna kök.

Det ska Skaldjurspatéas, Kräftströmmingas, leverpastejas och lax-in-i-frys-inför-gravning-as. Och allt detta helt utan inblandning av mig...

Redan förra året avhandlade jag ju temat "Julmatsfetischism" hos maken här i bloggen så jag känner att vi kan lämna detta ämne i år. Tilläggas kan ju dock att jag i år dessutom jobbar på julafton, så jag kommer inte ens behöva hjälpa till och värma 200-rättersmenyn. Bara komma hem vid tre-tiden och slå mig ner vid ett dignande bord med frasen;

"- Hmmm, det verkar visst som att jag kommer åka på att jobba nästa jul också. Sorry F! Men du vet hur det är med att vara inom vården... Slit å släp."

*Ett bekymrat veck mellan mina ögonbryn uppenbaras samtidigt som jag försöker kväva mitt segervissa leende*

Jag förstår inte vad folk pratar om. Vadå Julstress? Jag tänkte koka lite knäck på tisdag. Det ska jag väl hinna med....

Eftermiddagsdipp

När arbetsdagen är slut börjar den riktiga arbetet. Det oavlönade.

Den blå bussen har körts sin eftermiddagsslinga runt området och samtliga barn checkats ut från sina respektive tillhåll.
Klädhögarna i hallen har källsorterats och de största vattenpölarna är upptorkade, företrädesvis med hjälp av mina strumpor.
Något som däremot ej kommer att torka ännu på länge är mina missklädsamma Lp-skivor under armarna som härrör från lite för mycket kläder, lite för uppspelta barn och en väldig brist på utvilat tålamod.

Då kommer den.
Eftermiddagsdippen.
Och då pratar vi inte frasiga tortillachips i krämig guacamole.
Nej nej.
Tänk nästipp och kaffekopp...

zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

You say Macroner and I say Makroner

Så drar då denna lediga helg sina sista kalla andetag. Kvällspromenaden är avklarad och reflexerna bortplockade från såväl undertecknad som Ludde.

Jag bakade Makroner i går på min dyrbara ledigtid.

Eller Macroner. Eller Macaroner. Det beror på vem du frågar. Ni vet de där trendiga små kakorna som av någon outgrundlig anledning för närvarande ligger på allas läppar och i allas munnar. Små söta rosa, gula eller blå. Gulligulligulli....

Jodå. Här skulle det bakas. Jag hade till och med planer på att ta lite bilder på skapandeprocessen och tillsammans med bilder på de färdiga sötnosarna lägga upp ett inlägg om detta här på bloggen.

Nu gör jag inte det och jag tycker inte vi pratar så mycket mer om den saken. Låt mig bara säga att jag lärt mig att saker som ser ut som måsbajs faktiskt kan smaka ganska bra. Så har vi liksom klarat av Makron-kapitlet.

Bilden nedan föreställer Makroner som de SKA se ut.

Kanske var det fel stavning på mina? Så var det nog... Nästa gång testar jag nog Macroner istället. Som att det skulle bli en nästa gång. Hahahaha!!!

50-talet i blodet

Läser en artikel på Aftonbladet om hur forskare i England påvisat att mammor favoriserar sina söner framför sina döttrar. Och funderar.

Jag har av lättförklarliga skäl lite svårt att applicera forskningen på mitt eget mammaskap, och har faktiskt svårt att överhuvudtaget svårt att se mig själv som mamma till en dotter. Det känns som att det vore totalt annorlunda på något sätt. Men egentligen; varför då?

Jag vill ju gärna tro att jag är så där sjuttiotals-aktigt genusfri i min uppfostran av de blivande små svärmorsdrömmarna som snurrar på min drejskiva här hemma. Men hur väl har vi egentligen lyckats? So far.

• F har inte varit föräldraledig mer än några enstaka strödagar här och där och då undantagslöst i samband med jul eller sommarsemestrar.
• Det är jag som jobbar deltid för att kunna hämta tidigare på dagis och skola och för att hinna med alla aktiviteter.
• Det är F som kör den snygga snabba bilen och jag som kör den praktiska minibussen med plats för de små barnen och de stora kassarna.

Man behöver ju inte vara Tiina Rosenberg för att inse att vi redan präglat de små liven med ett helt gäng värderingar om hur samhället är uppbyggt.

Det kan egentligen bara tolkas på ett sätt:
Mamma = trygg och tråkig med ett egentligen ganska oviktigt jobb.
Pappa = kul kompis med viktiga möten på dagarna.

Hur blev det såhär? Jag som var så..... rabiat?

Ormbo

Det börjar mörkna tidigt nu och kylan nyps inte längre bara i nästippen utan river över och i hela ens kropp. Det, tillsammans med dofter av stearin och nyskalad clementin, minner oss om stunder som skall komma.

Juletider. Japp, någongång om ca en månad är det dags. Time to bling the house.

Och redan nu har jag hört hur det börjar tisslas och tasslas ute i garaget. Och fnissas.

Jodå, jag lovar. Sätt örat mot dörren och du kan höra de djävulska planerna ta form.

"- Okej, om jag slingrar mig åt det hållet och du åt det... Ja j-vlar i vår låda, nu har vi verkligen trasslat till oss ordentligt. Hi sladd, på det"!

Jag vill nämligen å det bestämdaste minnas att jag med vördnadsfulla, toleranta och noggranna fingrar ömsint rullade ihop ljusslingorna var för sig med en försiktighet som hos en självmordsbombare och lade dem i en pedagogisk ordning. Å det bestämdaste...

Och därför vill jag redan nu förklara att, när jag nu om ca en månad möts av ljusslingornas totala avsaknad av respekt inför ett civiliserat samhälle, så är det inte mitt fel. Det är deras fel. Jag har redan hört dem. Jag lovar.

Söndagsjobb

Jag jobbar ikväll.

Om så inte var fallet skulle jag:

• Dammsuga
• Sortera bort sommarkläder
• Rensa barnens garderober
• Bada Ludde
• Gå en långpromenad
• Baka
• Tvätta
• Kratta höstlöv
• Koka äppelmos
• Sortera in viktiga papper i pärmar

Absolut. Jag lovar.

Det, eller ligga i soffan med en bok.

Men det får vi aldrig veta. Så låt oss låtsas.

Ombyggnadsplaner

Sitter och fnular på hur man skulle kunna bygga ut eller om huset, men jag får inte riktigt till det.....

Det är nog bättre att kontakta en arkitekt, trots allt....

När sopsäcken kommer fram

"- Aaaaarghh!!! Jag blir toooookig. Ni skulle ju städa, sa jag! Nu slänger jag allt som ligger här på golvet!"


"- Eller inte riktigt allt, kanske..."

Dagens I-landsproblem

Ännu ett I-landsproblem har drabbat vår familj. Ett problem så litet i det stora, att det är nästintill skamligt att nämna. Men ändå....

För det är just litenheten som är problemet. Bristen på spejs, både för oss och barnen, har denna jul blivit ett alltmer störande element. Vi får helt enkelt inte plats här hemma.

Våra 140 kvadrat räcker inte längre. Vi behöver större hall, större kök, större vardagsrum och större rum till barnen. Större hus, helt enkelt.

Då är frågan: Bygga ut, bygga nytt eller köpa ett nytt befintligt?

Som sagt: Ett I-landsproblem.