Long time, no see

Herregud.
Inte bara dateringen i det senaste inlägget talar för hur länge sedan jag var här inne och skrev.
Årtalet är väl det lilla i sammanhanget.
Nä, det är på bilderna man inser hur fort tiden går och hur livet liksom rasar på i ett tempo som får en att hisna.


Barnen...
10 på Yngste idag, 14 på Mellan om bara några veckor och konstigast av allt; Stor fyller 16 i augusti.
Min lille Stor. Och till hösten blir det gymnasium för honom med allt vad det innebär.


Om två år är det TRETTIO år sedan jag tog studenten....


Min intention är iallafall att börja skriva här inne igen så smått.
Jag har försökt så många gånger att skriva dagbok, säkert ett tjugotal gånger genom åren, men det håller aldrig. Kanske är det för att jag, även om jag skriver enbart för min egen skull, ändå är en liten excentriker och vill ha en liten publik för mina funderingar. Jag tror, lite pinsamt nog, att det faktiskt kan vara så. Lite som tänket med, "det är ju ingen idé att ta livet av sig om man inte får höra talen på begravningen efteråt" liksom.
Kanske.


Vi får väl se om jag ka uppbringa lite tankekraft och tid denna gång...
I´ll make it a try.....

40

Mina dagar som 30 plus är nu räknade. Nästa måndag smäller det.

Eller vadå? 30 plus är man ju egentligen hela livet. 30 plus 10. 30 plus 40. Man kan ju egentligen säga att jag är 20 plus nu.

Vilken idioti. Varför skulle själva siffran egentligen spela någon som helst roll? Det är mer bara en känsla av medelålder och foträta skor som ligger där bakom krönet och skräms lite grann.

Vuxen har man ju, per definition, varit ett tag nu. Förr blev man vuxen i samband med konfirmationen, lite senare studenten eller i och med det att man fyllde 18.

När blev jag vuxen?

Inte var det i samband med 18-årsdagen i alla fall. Det är då ett som är säkert. Inte ens när jag flyttande hemifrån när jag var 19, även om det var hela 40 mil från Mamsen och Papsen.
Kanske var det när jag gifte mig när jag var 28? Eller var det när jag fick barn vid 30-års ålder. Ja, där någonstans vaknade jag en morgon och kände:

"- Ja, jävlar, vad mogen jag är nu. Allt har liksom bara fallit på plats, alla farhågor och nojjor är som bortblåsta och äntligen känner jag mig sådär; rekorderligt,  snusförnuftigt landad!!"

Eller hur?

40-årskris?

Frågan har kommit från en del håll och kanter och jag har bara skrattat åt begreppet. Varför skulle jag ha det? Det är ju bara en siffra....

Men allt efter dagen närmar sig känner jag hur mitt tankemönster alltmer drar åt samma håll. Jag tänker tillbaka på förr, vad jag gjorde då, hur jag gjorde då och hur livet skulle ha gestaltat sig om jag valt annorlunda.

Tänk om jag bott kvar i Stockholm och fortsatt partaja som jag gjorde då? Hade jag varit barnmorska då eller hade jag fortsatt jobba med skor eller mode?

Sådana tankar har jag.

Hade jag stått kvar vid fläkten och rökt mina Marboro lights och lagat "den lilla svarta" med häftapparat som jag gjorde då? Hade jag fortfarande hängt med okända pojkar till obskyra illegala nattklubbar ?

Klart jag inte hade. Mina vänner som blev kvar i Stockholm lugnade ju under stundom ner sig de också.

Sent omsider.

No more babies

Vi ska inte ha fler barn. Vi har gjort vårt för att säkerställa framtida skatteintäkter och vår genbank kan lugnt leva vidare.

Suget efter fler barn är dock inget som försvinner med väl genomtänkta beslut och mogna avväganden.

Det finns där ändå.

Allt från sorgen över att aldrig få uppleva en egen graviditet eller förlossning igen till vetskapen om att de egna barnen blir allt större med allt mindre behov av mamma-gos och blåsningar på skrapade knän.

Då kan det vara bra att ta sig en blick på saker som man faktiskt slipper nu när barnen blir allt större.

Behovet och utbudet av leksaker minskar

Man kan lämna barnen obevakade mer än 15 sekunder

De äter själva

Som sagt

De behöver inte be om saker så fort de behöver något.

Som sagt.

Sådana bilder är bra för motivationen.

Dessvärre stöter man ju på en och annan också där man klickar runt.

Gustaf, november 2003.

Albin, juli 2005.

Axel, 1 minut gammal.

Axel, 1 vecka gammal.

Men beslutet är fattat.

Jajemän.

Ålder

I helgen har jag varit i Örebro och firat Annika som fyllt 40.

40. Själv har jag ett halvår kvar.

Känns osannolikt på något sätt.

Lagom tills dess att man accepterat att man är en kvinna i 30-årsåldern ska man nu alltså konverteras till en kvinna i 40-årsåldern. En kvinna i medelåldern. Halv way through.

Egentligen är det nog mer själva siffran som är så laddad. Jag har ju inget mot att åldras egentligen. Celluliter matchar ju rent av en 40-åring bättre än en 25-åring.

Om jag tänker efter så måste jag säga att jag trivs väldigt bra där jag är nu. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Jag säger oftare nej än ja och har insett att ett lyckligt liv är ett vanligt Svensson-liv med lyckliga stunder. Jag strävar efter mindre och insett att livet är dynamiskt i sig självt oavsett intentioner och 10-års planer.

Shit happens.

Egentligen har jag nog alltid varit över 40. Eller velat vara.

Nu kör vi!

Nu är bollen satt i rullning.

Sitter här innanför kolsvarta rutor och tänker över vår tid här inne. Blir lite sentimental.

När vi flyttade in våren 2004 var Gustaf inte året fyllda och jag minns hur han och jag satt på kvällen på inflyttningsdagen i det kobolt-tapetserade vardagsrummet och liksom bara andades i mörkret. Ytterst få lampor var inkopplade och vi satt i en soffa utan dynor och höll om varandra medan F var och provianterade. Pizza, vill jag minnas. Hela vårt liv låg i banala banankartonger och jag kände mig inte så lite vilsen. Hur hamnade vi här? I 1987? Hela huset var belagt med lätt rosafärgat plastgolv och väggarna gick unisont i kulörer som bara en färgblind kunnat välja ut.

Men veckorna fortlöpte och min energiske man (samt en del inhyrd hjälp) förvandlade så småningom det forna 80-talspalatset till ett hus in i 2000-talet.

Vi har trivts här. Två barn till har fötts, jobb har bytts och livet rullat på. Och huset har blivit för litet....

Nu är det dags för nästa familj att flytta in och uppdatera det till 2010-talet. Väl bekomme!

Brusa lägre lilla å

Ibland känns det inte som att man lever sitt liv utan mer som att man färdas genom det.

Man sitter i en kanot, mitt i en rusande fors, utan vare sig paddel eller karta som talar om vart man är på väg.

Lite så känns det i mitt liv just nu. Min karta har dock en blå nål som visar vart vi är på väg och jag har faktiskt en paddel i knät. Men jag vet inte riktigt hur jag ska använda den.

Kan inte någon bara komma förbi med en attachéväska full med stålar och köpa vårt hus? Och stilla forsen en aning?

Just nu hör jag knappt vad jag tänker. Det brusar så. Och vi har inte ens börjat med försäljningen än.

Byggstatus quo

Någon understimulerad själ därute kanske undrar hur projekt "Bygge" fortskrider?

Jo då, bygget är snart klart och på torsdag flyttar vi in i den nya delen. Stockholms symfoniorkester kommer hit för att spela och självaste prins Daniel kommer hit och klipper det blågula bandet som redan nu hänger i öppningen till det så fantastiskt smakfulla, stilrena men ändå så klassiskt vackra köket. Biljetterna börjar ta slut, men gå in på Ticnet och sök på "Åt helvete" så kanske det finns en ståplats kvar att få till den stora invigningsceremonin. Eller kanske en barbiljett. Där hittar ni mig....

Alltså. Nej.

Den enda byggare som lämnat en offert verkade tro att han satt i fyrans morgonsändning och skulle skrapa fram en säkrad ålderdom på Mauritius när han la fram sitt kostnadsförslag.

Om vi vill lägga lika mycket på en utbyggnad som man kan få ett mindre hus för i samma bostadsområde?

Svar: Nej.

Och de andra byggarna lyser med sin hantverkarmässiga frånvaro.

"Det är mycket nu!"

Orkar. Snart. Inte. Mer.

Blir det månne en flytt till nytt hus i alla fall?

Äntligen någon som ställer de riktiga frågorna

LSD för folket?

Människans eviga strävan efter något bättre är lite av mänsklighetens väsen. Tror jag. Att hela tiden bräcka sig själv och andra med en bättre lön, större boende och slitnare jeans.

Och visst finns det en och annan som hävdar att de ej bryr sig om ytliga ting, men se; de människorna bär också på en liknande längtan. En längtan mot det bättre, en strävan mot något annat. Nirvana kanske?

Den som slutar att sträva, slutar att leva. Nog är det så?

Kanske är det denna strävan som genom Darwins teorier skapat den överlägsna art som mänskligheten varit rätt länge nu. Men, undrar jag i mitt stilla sinne, finns det inte en liten bugg i systemet? Denna kapplöpning mellan såväl religioner, stater som individer har väl inte enkom fört oss framåt. Det bästa för människan är kanske inte det bästa för mänskligheten.

Religion till exempel. Vad är det egentligen?

En tanke om en överjordig överhet som skall ge oss det vi saknat här på jorden. Eller i vissa fall straffa oss för det vi gjort... Teorier skapade i armod och okunskap hos psykotiska ledartyper med löften om guld och oskulder. Eller vad vet jag? Vissa initierade hävdar att samtliga världsreligioner har ett konsensus i kärleken. En grundtanke om lika värde och okränkbarhet. En Uni-Gud som bara tolkats lite olika.

Det känns inte riktigt som att den numera avlidne (mördade?) Usama Bin Laden var helt inne på den tanken. Att döda för något som troligen inte finns. Kan man spärra in hela arméer på rättspsyk? Med särskild utskrivningsprövning.

Jag citerar Karl Marx:
"Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium."

Med Al Qaida i tankarna vill jag dock hävda att LSD mer känns som en bättre liknelse.

Jag är inte religiös. Skulle vilja det ibland. Har försökt någongång... Men det går inte.

Jag försöker i stället leva här och nu. Alltså försöker....

Just nu är jag redan i halvvägs inne på höstplaneringen. Men jag lever iallafall i livet. Inte efter.

Tänk vad snopen Bin Laden måste känna sig nu....

Nöjd = utopi?

Jag och maken var på "Ljust och fräscht" på Berns igår.

Fantastiskt bra. Intressant, spot on och intelligent. Igenkänning på max. Ångest.

En kärnfråga som gick som en röd tråd genom hela showen var; vad eller vem väntar vi på? Och finns det ett mål i vår ständiga strävan efter det lite bättre? Alltså en punkt där man sätter sig ner och för sig själv konstaterar:

"- Sådär ja. Nu har jag allt. Nu kan det inte bli bättre än så här."

Som exempel gavs att den jeppe som sitter i en åttarummare på Strandvägen troligen hellre vill sitta i ett penthouse vid Central Park i New York. Och att det marockanska klinkergolv som lades in på gästtoan i höstas blev tre millimeter för högt vilket raserar helhetsupplevelsen då de var tvungna att slänga dit en absurt ful silikonlist för att dölja debaklet. And it goes on. And on.

När F och jag köpte det här huset för sju år sedan var vi bägge övertygade om att detta var the Shit. Här skulle vi bo till pensionen och vi kände oss helt tillfreds med vårt nya boende i säkert.... två månader eller så.

Sedan kom tankarna. Är inte köket lite för litet egentligen? Badrummet som renoverats något år innan vi köpte huset kändes så makabert 90-tal med sina mässingskrokar och mintgröna kakel. Och så var vi igång igen...

I snart två års tid har vi letat större, bättre och kanske egentligen bara ANNAT boende. Nu har vi bestämt oss för att bygga ut istället. En kompromiss. Typ.

Undrar sedan vad nästa steg blir. Ute-SPA har maken börjat fnula på. Själv har jag ännu inte riktigt gått vidare utan funderar fortfarande på vilken slags kamin vi ska skaffa och vilket stuk vi ska välja på det nya köket.

För inte så många år sedan kämpade de flesta människor, även här i Sverige, för ren överlevnad med ett rent överjävligt slit från morgon till kväll. Svält, köld, sjukdomar och död fyllde vardagen för människan.

Kanske är strävan efter det bättre är en ren överlevnadsinstinkt hos oss som än idag sitter kvar som en ångest eller drivkraft. Till ingen egentlig nytta, alltså. Bara ett ständigt driv och rastlöshet.

Jag blir liksom aldrig nöjd.

Vi är på G

Nu så är tillbyggnadsplanerna i gång på riktigt.

Cirkus 60 kvadrat extra kommer det att bli och där vi har köket idag kommer det bli en riktig grabb-lounge med tv, tv-spel och dylikt för kompishäng för slynglarna (och dit räknas för övrigt alla i den den här familjen förutom mig).

Själva köket kommer alltså slängas ut och destruktionen av de slitna skåpsluckorna kommer jag med glädje stå för själv. Jag ska slita, stampa och hugga. Fan vet om jag inte ska elda lite också? Kanske i den tjusiga kaminen som skall pryda det nya köket, i den nya delen.

Jag längtar......

Ett heltidsjobb

Mellankillen har många funderingar kring det här med barn nu för tiden. Att ha barn, att få barn.

Häromveckan berättade han att han minsann kommer att få TVÅ barn när han blir stor.

"- Jaha? Hur vet du det?" frågade den blivande farmodern nyfiket.
"- Jo, fösstååj du.... Jag har två små knölar i min pung och det är det som blir bebisar sen.... Det vet jag!"

Men så idag pratade vi om barn igen och då frågade jag om han fortfarande trodde att han skulle bli pappa till två barn när han blir vuxen.

"- Men MAMMA! Det är ju inte sääääkert att jag vill BLI pappa när jag blij stooj. Jag kanske vill bli polis, bjandman eller vad som helst!"

Det är fint med den här nya generationen. De tar verkligen sitt pappaskap på stort allvar och tar det för vad det är; ett heltidsjobb.

Året då vad som helst kan hända

Ett nytt år.
Ett vitt papper eller en blank skärm med en blinkande markör.

Tänk om det verkligen var så....

Den första januari 2011:
- God morgon älskling! Huvudvärk idag?
- Det kan du hoppa upp och hajja....
- Okej, vi får skynda oss och flytta ut från huset nu... Det är ju nytt år nu. Vad tycker du att vi ska hitta på i år?
- Spanien låter fräscht. Vi drar dit, vetja! Jag har alltid velat testa på matador-grejen!
- Jaaaa, och jag kan ju trampa druvor.
- It´s a deal. Gott nytt år förresten!
- Ja, gott nytt....

Men vad kommer att bli annorlunda egentligen?
En hel del frågor står ju givetvis obesvarade....

Frågan om jag ska ta och färga håret mörkt igen....

Till exempel.