Välkommen till familjen Nattuggla

Det börjar änna bli dags att så småtteligen vända tillbaka dygnet en smula.

Samtliga familjemedlemmar i klanen sussade idag sött till halv tio och anledningen till att sussandet där fick ett abrupt slut var att alfahannen formligen drog kottarna ur sängen. Ja, jag använder singular då det är precis vad det handlar om. EN säng.

Kvällen inleds med cirka ett barn i den äktenskapliga bingen för att efter någon timme ha adderats med ytterligare två ätteläggar plus en hund som tycker sig ha sin förstfödda rätt till det mesta i det här hemmet.
Vid ett-snåret smet maken in i storgrabbens säng och efter ytterligare någon timme tog även jag mitt pick och pack och tog min tillflykt in i en säng fullkomligt fullproppad av Lego-bitar.

Klart man behöver sovmorgon efter en sån partynatt.

Men barnen. Suck.

Googla på "tvååringar som sover till tio-tiden" och du kommer inte få en enda träff. Du kommer automatiskt att länkas till Narkoleptiska riksförbundet eller hemsidan för patologiska lögnare.

Men det är sant. Jag lovar.

Historiens trovärdighet kan måhända stiga en aning då jag berättar att nattningsprocedurerna detta jullov tar sin början vid åttasnåret för att avslutas med två resignerade föräldrar i tv-soffan klättrandes på av tre par nakna barnafötter vid elvatiden.

Nej. Nu måste det bli lite ordning i den här familjen.

I morgon är det jag som ställer väckarklockan. På nio. Eller nåt.....

"Vaddå sova? Det är ju inte ens midnatt än..."

05:43, söndag.

Sovmorgon.

Sova. Morgon. Sömn på morgonen alltså. Stilla snusande andetag på fluffig kudde.

Inte uppvärmning inför stundande studsmattesäsong på pappans mage. Inte ansiktsmassage av pyjamasklädd blöjrumpa av det icke varsamma slaget i mammans plyte. Inte hamna mitt i uppgörelsescenen mellan Darth Vader och Luke Skywalker med fäktandes lasersvärd.

Var tar barndomens energiladdade morgonhumör vägen? Jag har inget kvar av denna sprittande nyvakenhet. Nu längtar jag mest till att även ungarnas maniska morgonritualer skall bli till ett plågsamt minne.

Och att få somna om.

Konferens på Knyttet

Klockan 09:32 på Knyttet i Saltsjö-Boo:

"-Psst, grabbar! Kom in i lekrummet ett tag... Jag har information, HIGH CLASS! Fort innan fröknarna ser..."

Axel viftar in alla kompisarna i det lilla skrymslet innanför snickarverkstaden.

"- Nu ska ni få höra.... Tipsens tips. Lösningen på alla era önskemål. Here it comes!"

Barnen har nu samlats i ring runt den blonde lille gossen, ivriga att få höra vad han har att säga.

"- Får ni lajja med era pärons mobiler? Knappa på fjärrkontroller? Ta ur alla DVD-skivor ur deras fodral? Kladda med banan i soffan?

Skaran med ett och ett halvt-åringarna börjar skaka på sina små huvuden.

"- Näääää!"
"- Typ aldrig liksom!"
" - Såå jäää-la surt asså!"

hörs nästan unisont ur de små munnarna.

"- Tidpunkten, grabbar. Det är där vi har det. Kom i håg detta jag säger nu; TIDPUNKTEN!!!"

Tio små oförstående gossar står med blicken riktad mot mötets ordförande. En av dem tar till orda och säger:

"- Tidpunkten, vaddå? Kunde du kanske vara lite mer preciiiis?"

"- Självklart min käre Max! I natt när jag hade vaknat typ för tjugonde gången och mamma och pappa hade turats om med att stoppa in nappen i min mun igen och så där... Ja, ni vet!?"

I gruppen hörs ett fnissande sorl.

En liten Hugo tilllägger:

"- Ja, det är så naivt gulligt på något sätt... Man hör deras trötta hasande steg, siluetten i mörkret då de trevar efter nappen för att slutligen köra in den i gapet på en....

En igenkänningsfniss i hela gruppen...

Axel fortsätter:

"- Det är DÅ, kära kollegor, ni ska ta chansen. När de har tröttnat på ert gnyende och tar upp er för att liksom resonera med er. Det är då ni sonika sträcker er efter mobilen, hojtar efter banan och sätter er i soffan och bara väntar."

"- Åhhhhhhhhååå! Aaaahhhhaaaa!"

"- Just det mina kära Watsons! Ni skulle sett morsans iPhone-skärm! Man kunde knappt inte se igenom den av allt bananklet. Och DVD-skivorna sen. Herregud! Där fick hon nog att göra idag på förmiddagen".

"- Så hon lät dig alltså göra allt detta inatt?" frågade någon i den imponerade skaran.

"- Njaae.... Tillät och tillät! Hon satt där i soffan mest och såg död ut. Ja, vilken syn alltså"

"- Alltså Axel, sade Leo, du är ett geni. Nu gör vi så såhär grabbar; alla kör Axel-taktiken inatt och så möts vi här i morgon igen för en utvärdering. Alla med på det?!

"- Jaaaaaaaaaa!!!!"

"- Tyst, nu kommer Sivan! Mötet avslutas! Schhhhh!"

An accident, mr Barnaby?

Lufsandet i mjukisbyxor går vidare.

Lill-Plutt har fortfarande feber men hostandet har mojnat till ett mer mänskligt sådant. Som jag skrev i går var ju natten till idag den natt där återbetalningen till den tidigare frånvarande barnafadern skulle ske. Jag var noga med att i går kväll måla upp det förväntade scenariot under natten.

"- Du ska vara tacksam om du får sova till ett-snåret, för sedan därefter är det kört. Det kommer hostas, skrikas och snoras. You name it!"

Jag mös inombords. Talesättet att "skadeglädjen är den enda sanna glädjen" ekade i mitt sinne och jag kände mig riktigt fri och luftig i min tanke då jag för mitt inre såg maken sitta vid spjälsängen med en sällan skådad gamnacke.

Tror ni inte att ungen sov till sju i morse?. I ett jävla svep. I natt är det jag som ställer klockan varje timme och smyger upp och nyper det lilla rofyllt sussande gossebarnet.

Men så idag har det mysbyxats här hemma igen då. Både jag och Lilleman har hasat runt iklädda velourdressar som tagna ur vilket 70-talsbarnprogram som helst. Bara Claire Wikholms speakerröst i bakgrunden har saknats.

Fram på eftermiddagen knoppade Snoris in och då passade jag på att kolla in ett gammalt Midsomer-avsnitt. Jag är verkligen en sucker för de där engelska landsbygdsdeckarna. Helt orimliga i sina stories och dramaturgiskt upplagda efter en mall som appliceras på avsnitt efter avsnitt. Men jag gillar det. I´m a geek... Framförallt gillar jag seriens sätt att driva med sig själv. Små nyanser och kommentarer som bara skymtar förbi i all hast.

I avsnittet jag såg idag, modell äldre, var det en som hade blivit slagen med ett tungt föremål i huvudet, sedan knivstucken och sedan överkörd av en ångvält. Assistentens fråga till kommisarie Barnaby då de stod tittade på den tillplattade mannen var:

" - En olycka, sir?"

Brittisk humor.

Gillart!

Mina batterier är köpta på Lidl

Jag är som en duracellskanins absoluta motsats. Eller vänta, jag vet!
Jag är den där kaninen i reklamfilmen som viker sig efter halva loppet. Som en Per Elofsson, rätt in i väggen. Det är jag.

Hur gör alla andra? Anabola? Amfetamin?

Jag vet iallafall hur jag ska spendera min ålderdom. Varje morgon när mobilen yrvaket aviserar uppstigning fantiserar jag mig bort till min framtids långvårds grindade säng.

"- Ledsen tant Karin, men vi hinner inte ta upp dig idag. Det får bli en dag i bingen för dig!".

Jag ser framför mig hur jag med spelad besvikelse drar det urtvättade påslakanet över huvudet. Och fnissar för mig själv

"- Jävla loosers."

Eller nej. Så vill jag ju inte ha det. Men klockan 05.20, i beckmörkret, finns inga högtflygande drömmar om resor och nybyggda hus. Då finns bara en enkel längtan. En längtan att bara få vända sig om.

Om somna om.

Cold Turkey

Idag är jag abstinent. Svårt abstinent.

Jag bestämde mig definitivt i går kväll och det är nu över 24 timmar sedan jag tog min sista fix.

*Pfft pfft!*

Jag minns ljudet som ljuv musik i mina belockade öron.
Jag minns känslan av befrielse...

Jag vaknade i morse med en tunga av wellpapp och nattens drömmar har undagtagslöst handlat om andnöd, halsont och svår törst. 

Ett helvetes kval
där jag dansar i beroendets sal

En del har sin alkohol
Jag har min Otrivin Menthol

Sju år

I morgon fyller Gustaf sju år. Helt ofattbart.

Jag minns sommaren jag väntade honom som om det vore denna.

Den sommaren var den varmaste på flera år och jag slutade arbeta redan i början av juni med hjälp av havandeskapspenning och lite semesterdagar.

Jag njöt av min ledighet och av värmen. Jag bara fanns. Jag sov hur mycket jag ville. Var jag hungrig så åt jag, dag som natt. Jag gick klädd i en och samma solklänning säkert i två månader, vilken matchades med ett par uttrampade Birkenstock. Snygg var jag fan inte, men det sket jag högaktninsfullt i. Mitt liv var på väg att förändras och så för alltid. Jag skulle bli mamma.

Så natten till den 16:e augusti började det lille gossebarnet avisera sin ankomst med vad jag först misstog som extremt regelbundna gaser. Efter några timmars pruttande med femminutersintervaller började jag dock misstänka att den värk som kom innan varje salut kanske härörde från någon annan kroppsdel är tarmarna. Kanske var det rent av babydags.

In till förlossningen for vi och sex cm var jag öppen. Det var dags!

Några timmar senare så kom ha då. Gustaf, min förstfödde son och med han föddes även en kärlek jag så stark att den nästan skrämde mig. Känslan av att det finns inget, INGET, som jag inte skulle göra för den här lille klimpen. "Döda?" Bring them on, bara. "Krök ett hårstrå på hans fosterfettiga hår och jag kröker din rygg." Typ.

Men nu är han sju år i morgon. Han börjar ettan, han cyklar iväg till kompisar, surfar på internet och har stora funderingar om livet.

Och kärleken bara växer.

2003

2010

God morgon världen!

Axel och tycker likadant om många saker. Vi älskar glass, gos och musik bland annat.

I en fråga går dock våra åsikter isär. Ja, jag skulle till och med vilja hävda att vi bär på helt olika synsätt i frågan. Vi står ganska långt från en förlikning och alla medlarförsök har hittills varit helt fruktlösa.

Frågan det gäller är om när natten slutar och dagen tar vid. När tiden är inne för att öppna sina små ögon och börja gapa efter käk. Personligen går min gapgräns vid niosnåret men Axels betydligt tidigare än så. Vid femtiden hör man hur det börjar grymta från rummet bredvid och vid halvsex är det oåterkalleligt;

"- Natten är slut, god morgon världen!" ropas med krävande stämma ut mellan spjälorna. Ja, på bebisspråk alltså.

Då har man inte många sekunder på sig innan språket ändrar karaktär hos den lille.

"- Men för h-lvete. Hur j-vla länge ska jag behöva stå här i mörkret och gapa?" Ja, fortfarande på bebisspråk förstås, tack och lov.

När tiden är inne för Axel att uttala de orden på riktigt kommer han troligen inte att använda dem i det sammanhanget. Någonting säger mig nämnligen att han om sisådär 12-13 år kommer att genomgå ett paradigmskifte i dygnsrytmsfrågan.

*gnider mina händer i hämndlystna tankar*

Topp10-listan över jävligt irriterande råd/kommentarer.

10. "Om barnen får äta vuxenmat från början lär de sig att uppskatta det."

Ja, kanske om man har barn isolerade från omvärlden vad gäller kompisar, Mc Donalds och dylikt.

9. "Om barnen lär sig somna i sina egna sängar kommer de att ligga där hela natten."

Ja, möjligtvis om de inte vaknar någongång under natten eller om man man kedjar fest dem i sänggavlarna.

8. "Om man uppfostrar sina barn rätt är det inga problem att ta med sina barn på fin restaurang. Titta bara på kontinenten."

Ja, på kontinenten vet ungarna att om de inte sköter sig så har de ett rejält kok stryk att vänta när de kommit hem.

7. "Om man lär barnen från början att ett nej är ett nej, så slipper man tjat:"

Hahahaha!!!

6. "Så du tycker det är jobbigt med småbarn? Vänta bara till tonåren!"

Härligt med lite pepp, såhär föräldrar emellan.

5. "Skär grönsakerna i små lustiga figurer så kommer barnen att äta dem!"

Mmm, det kanske funkar på dina normalbegåvade barn, men inte på mina Mensa-kids!

4. "Om du köper vinterkläder på Polarn o Pyret kan du ha overallerna till alla tre barnen."

Absolut! Ja, om jag inte låter dem leka i kläderna på dagis förstås. Då håller de en halv säsong per barn.

3. "En god mor lagar all barnmat själv!"

Pretto-jävel!

2. "Vaaa?! Går inte Axel än? Min X gick när han/hon var 2 månader."

Säg det där än gång till och du kommer aldrig mer kunna gå!!!!

1. "Oj, stackars dig som inte fått någon dotter. Men vänta bara, du kanske får barnbarn som är flickor".

Ja, tack snälla för de uppmuntrande orden. Jag lider ju sådana helvetes kval över mina friska pojkar.

Åtta månader...

Vaknar igen.

Kroppen känns som en torr gren fallen på frusen mark.
Rör jag en kvist, brister den.

Klockan visar på förmiddag.
Kroppen säger annat.

Dags att sluta amma?

Tänk om......

Iiiiihhhh, jag veeeeet inte var jag ska göra av all energi!! Det spritter i kroppen, benen vill ej vara stilla och arbetslustan har nått smått maniska proportioner.

Axel sov mellan 19 i gårkväll till 9 i morse. Bägge de stora barnen sov dessutom hela natten i sina respektive sängar och när jag klev upp, fullständigt utvilad, satt de fullt påklädda i soffan och höll varandra i händerna.

Det doftade kaffe och nybakat i hela huset och ifrån köket hördes Fredriks glada stämma:

"-God morgon, älskling! Jag har bakat croissanter, så det är bara att komma ner till dukat bord! Jag hoppas att jag inte störde dig när jag storstädade hela huset inatt?"

"-Jag har sovit som en stock och inte hört ett knyst, darling!

"-Vad bra! Skynda dig och ät nu för taxin kommer snart!"

"-Taxin?"

"-Ja, den som kör oss till Yasuragi, där vi ska vara hela helgen. Utan barnen."

Fin musik, typ "Up where we belong", hörs i bakgrunden.

"- Åhhh, älskling!"

*kastar mig i slow motion i F´s famn*

I´m a shewolf....

Denna ständiga sömnbrist har gjort att jag har börjat förvandlas till något jag inte känner igen.
Ständigt ilsken och syrlig, fräsande mot allt och alla inklusive oförstående make, oskyldiga barn och svansviftande hundar.


Kanske har allt mitt nattvakande slutligen drivit mig mot en förvandlingsprocess till en varulv. En varelse med håriga ben som helst sover dagtid och är som mest aktiv nattetid. Det låter onekligen som mig.

"-Auuuuuwwwwwwlll!!!"

Vilket party!

En sak som jag lärt mig sedan jag fått barn är att en baksmälla oftast beror på sömnbrist.
Inte på något bakrus av alkoholens effekter.

Huvudet känns som vore det fyllt av bomull. Böjer jag mig framåt känns det som den genomblöta bomullen sakta glider framåt och hela jag hamnar i obalans. Synapserna är fördröjda pga kortslutning och allt går i ultrarapid.

Kroppen känns tung som efter ett bad och att resa sig från en stol är som att bestiga ett berg. Jag stannar på nedervåningen idag, tror jag.

Munnen känns torr som på en nyårsdag och kroppen skriker efter transfetter.

Frågar du mig imorgon vad jag gjort idag, minns jag troligen inte.

Bakfull? Nej. Småbarnsmamma.

En natts sömn. Snälla. Bara en natts sömn.

Ny OS-gren?

Om "Trängsel-sovning" vore en idrottsgren i kunde vi i vår familj tävla på elitnivå vid det här laget.

Inatt har vi sovit två vuxna, tre barn och en hund i en 180-säng. Troligen snudd på världsrekord, eller åtminstone ett nytt svenskt.
Dessvärre måste nog nattens resultat diskvalificeras då jag tog en ca 2 timmar lång time out i Albins säng vid tre-tiden. Matchen fick dock snart tas upp igen då Axel ville ammas vid fem-snåret.

Tråkigt nog ådrog jag mig en för grenen inte helt främmande idrottsskada under nattens time out. Lego-trampet. Den som aldrig trampat med full kraft, barfota, på en legobit har aldrig fått känna på riktig smärta.

Det är nog bara vi idrottsmän och kvinnor, aktiva i den eviga "Barnfamiljsolympiaden", som drabbas av denna typ av skador.

Sömn

Jag har alltid haft väldigt svårt att göra ingenting. Jag kan inte, som så många andra "slötitta" på TV eller bara bläddra förstrött i en ointressant tidning.

Däremot har jag har alltid älskat att sova.
Dag som natt.

Så fort jag haft en stunds sysslolöshet har bingen dragit i mig på det mest förföriska sätt. Och sängen ska det vara, inte soffan.

Som trebarnsförälder är dock tillfällena ganska få då man har möjlighet att knoppa in dagtid (eller nattetid för den delen). Annat var det när man bara hade ett barn (bebis). Då kunde man ta en liten lur på förmiddagen och sedan en till efter lunch. En riktig bra dag hann man med en före middagen också, innan man slutligen kröp till kojs för natten.

Nuförtiden fantiserar jag ofta över sömn och hur det var när man fick sova när man ville. Det är väl helt naturligt med tanke på att jag sedan april inte har sovit mer än tre timmar i stöten. Inte en enda gång.
Dag som natt.

Jag erkänner allt!

Så ännu en natt i Guantanamos anda där fångvakt Axel plikttroget skött sitt uppdrag.
Ammat 23, 01, 01.30, 03, 05 osv....

Känner mig som en trasa redo att erkänna vad ni vill.
JAAA, det var jag som sköt Palme, planerade 9-11 och släppte mig i hissen på NK.
Låt mig nu bara få sova!!!

Ska ta fram Geneve-konventionen och visa Axel. Det hjälper nog.....