Semestern är slut, så också sommaren

Gårdagens regn var så massivt i sin skepnad att man inte kan likna det vid annat än en ridå. En tjock mörkröd ridå med guldfrans längst ner som med all önskvärd eller icke önskvärd tydlighet visade att "nu är showen över". Sommaren är slut.

Kan hända att om vi ropar "Da Capo" tillräckligt högt och tillräckligt många gånger att solen orkar titta ut mellan de tjocka draperierna för att dra en trudelutt till. Kanske till och med en av sina största hits. Men showen ÄR slut, det är oåterkalleligt.

Det känns så tydligt i luften att det har hänt något. Det är som att den varma, snälla och lite klibbiga luften bytts ut mot en friskare lite elakare kusin som bara genom en fingerknäppning. Känslan är som om någon kommit och ryckt av en det morgonmys-varma täcket och samtidigt öppnat fönstret på vid gavel.

"- GOD MORGON!!!!!!!"

"- Men jaaaaa, jag höööör! Du behöver inte skrika. Jag vet att semestern är över. Och sommaren."

Brrrr....

"- Kan vi inte bara få snooza lite. Fem minuter? Eller en vecka?"

Snälla.

Semestern är slut, inte sommaren

I dag är den sista dagen....

Semestern kom och gick som en avlöning och nu sitter jag här pank som en kyrkråtta.

Eller inte riktigt. Jag sitter som en bankdirektör med en väntande bonus i form av en Turkietsemester i september på fickan.

Så jag klagar inte.

Inte alls faktiskt.

Jag har haft sol i stort sett vareviga dag under samtliga veckor och känner mig, gud förbjude, rätt så less på att bada och lalla omkring. Framförallt är jag överj-vligt less på allt vad matlagning heter, grillat i synnerhet.

Jag känner mig så ofattbart otacksam över att tiotals liter med jordgubbar har fått förmultna i landet, att jag låter barnen spela TV-spel inne i sina överhettade sovrum och att jag de facto sitter här inne och skriver, inte ute på vår vackra altan under klarblå himmel och fågelkvitter.

Men jag är less. Eller som jag väljer att se det; nöjd.

Jag har farit runt och hälsat på släkt, ridit, varit på landet, badat, fiskat, gått på grund med båten, grillat upp en mindre koflock, bränt axlar, plockat fästingar från djur och barn, gjort jordgubbssaft och sylt, räddat smådjur från Frasses käftar, varit på loppisar, köpt konst, läst 300 deckare, fullkomligt vänt på dygnet och ömsom bråkat ömsom gosat med mina barn.

Men nu räcker det.

I morgon ringer telefonens alarmklocka klockan 05:20 och trots att jag vet att jag då, i den sekunden, kommer att vilja dementera allt det jag nu skrivit så vet jag att det kommer att bli skönt att börja jobba igen.

Trots katastroflarm i pressen om överbeläggningar och personalbrist så vet jag att det kommer att bli bra. Jag behöver ju i allafall inte koka makaroner. Bara en sån sak.....

Men kom ihåg en sak: Semestern är slut, inte sommaren.

Lite semesterbilder:

Sommarlov

Så var sommaren här med lediga barn och fästingbeprydda husdjur.

Trots min numera gedigna medelålder, är det som att jag år efter år målar upp sommaren som ett Eldorado, ett himmelrike av sol, tålamod och luncher som lagar sig själva.
På vintern, när snön är som allra blötast, känns minnesbilderna från den gångna sommaren som små rosa moln av jordgubbsdoftande dagar i en solstol under gassande sol. Helt utan tillstymmelse till insekter eller bråkande barn.

Men nu är vi här igen.

Myggbetten konkurrerar ut musklerna på mina överarmar och ryggen rodnar av min nonchalans gentemot alla cancerlarm.

Barnen bråkar om vem som bråkade först och vem som bråkade mest. Och om vad som det egentligen bråkades om. Och varför....
Kläder byts åtta gånger om dagen och överallt ligger urhoppade kalsonger, vattenpistolsneddränkta t-shirts, en miljarrrrrd sandaler och pinnar från smygätna glassar.

Och all mat. Kan inte någon uppfinna något slags torrfoder för barn. Något som alla gillar. Ett foder, liknande de som finns för hundar och katter, som man kanske blöter upp med lite vatten och kan intas som såväl lunch och middag. I vår familj finns det ju i och för sig egentligen redan och det stavas makaroner. Gladast blir barnen om mackisarna serveras helt utan tillbehör såsom korv eller dylikt. Smidigt? Jajamensan. Näringsrikt? ........!

Dagens lunch på lokala pizzahaket

Men herre gud, vad jag gnäller....

*faceslap*

Jag misstänker att nog sommaren egentligen faktiskt är sådär härlig som vi under vinterhalvåret minns den.

Problemet är att vi (läs jag) har så svårt med det där att leva i nuet. Ja, ni vet det där snacket om mindfullness och carpe diem och allt annat klychigt som finns att läsa om och hänga på väggen. Men om man bortser från hur löjligt det faktiskt låter så stämmer det faktiskt en hel del. Ibland känns det som att vår nutid upptas av minnen och planer.

Hemligheten är att tagga ner, att inse att man klivit ur sin landstingspyjamas och att det faktiskt inte gör något att tvätten råkade bli dyngsur i den där regnskuren. Att låta barnen rumla om och äta vilken skit de än föredrar.

Boo-badet

”Människan offrar sin hälsa för att tjäna pengar.
Sen offrar han sina pengar för att få tillbaka hälsan.
Därefter oroar han sig för framtiden så att han inte kan njuta av nuet;
resultatet blir att han varken lever i nuet eller framtiden;
han lever som att han aldrig kommer dö;
sen dör han utan att verkligen ha levt. ”

- Dalai Lama

Synaps error

Nu har det gått några veckor igen sedan jag skrev och vips är jag där igen.

Med tomhet i blicken och fingrar som står en garde över tangenterna. Markören blinkar och väntar. Och väntar.

Jag menar ju längre tid det gått sedan man skrev, desto mer borde det ju rimligen finnas att skriva om. Eller hur?

Låt oss skylla på det faktum att jag har semester och att jag därmed har skurit ner lite på andelen hjärna som används. Låt oss nu bara hoppas att de oanvända delarna inte gått i nekros under senaste veckorna.

Vissa delar har dock fått jobba mer än andra. Laga mat-delen har vuxit till smått groteska proportioner och Tjat-delen har tagit över en stor del av den del där det logiska tänkandet förut satt.

En vecka semester kvar. Sen gäller det att plocka upp synapserna igen.

Let me introduce myself: Mamma

Så där ja!

Äntligen semester.

Tänkte att jag skulle ta och lära känna de här grabbarna lite igen.

Familjen.

Nr 684

Detta är mitt 684:e inlägg enligt Blogger. Och de borde väl veta. Själv har jag ingen aning.

När jag startade bloggen 2009 var jag en understimulerad hemmamamma med bara en enda drivkraft. Att få tänka vuxentänk och skriva ned det. Inte egentligen för att någon nödvändigtvis skulle läsa det utan mer för att känna att jag var en människa som hade fler strängar på min lyra än att bära bebisar i och utanför min livmoder.

Och sedan har det liksom fortsatt.

Fast nu utan understimulans, vilket i sig visar sig i att frekvensen av inlägg starkt sinar mellan varven.

Idag är jag ledig, den första dagen utav två, för att till helgen avverka mina tre sista pass innan den ömt efterlängtade semestern tar vid.

28 dagar i lala-land utan landstingspyjamas och skrikande kvinnor. Rain or shine.

Samtidigt som jag sitter här och plinkar på tangenterna tittar jag ut i trädgården på tre kråkor som verkar ha hittat något riktigt spännande fem meter från fönstret. En efter en turas de om att grotta ner sina svarta näbbar i ett litet hål och fiska upp något för att sedan hoppa jämfota en halvmeter åt sidan, mumsa glupskt och låta polaren kliva fram och ta sig en munsbit. Undrar vad de kalasar på. Kanske bäst att inte veta. Musungar?

Om man bortser från dieten så verkar ett kråkliv vara rätt så behagligt egentligen. De bara lallar runt, kraxar utan melodi och tycks leva ett tämligen bekymmersfritt liv utan naturliga fiender och krav. Kanske är det kråka man ska bli i sitt eventuella nästa liv.... Att flyga från trädtopp till trädtopp, störa lite med sin härliga stämma, släppa en skit och framåt eftermiddagen flyga till en korvtjorre och mumsa sig mätt på kasserade halvätna tunnbrödsrullar och krokiga pommes.

Nu gäller det bara att sköta sina kort rätt så att man inte drar nitlotten när nästa livs skepnad ska lottas fram då man slutit sina ögon för sista gången.

Tänk att vakna upp som fästing. Eller slamsugarbils-körare.

God have mercy.

Skolavslutningskillar

Pasta Pest(o)

Jag är ju faktiskt bara mitt inne i min tredje semestervecka. Men ändå. Det känns som att semestern snart är över. Väldigt snart.

I morgon åker F ner till Götelaborg för Way out west och kvar i LEGO-röran sitter jag och sliter i mina blekta hårtestar. Storgrabbarna är så trötta på varandra så att de troligen gladeligen skulle byta bort sin brorsa mot en halväten glass. Eller inte. De verkar rätt trötta på glass också.

Något som man gärna förtränger när man drömskt funderar över sina semesterplaner är all matlagning. Till vardags har man ju liksom bara ett mål med makaroner och korv att se fram emot. Nu ska skiten inmundigas två gånger om dagen. Typ. Jag och maken har dock frångått denna diet och detta innebär att det ska lagas ännu mer mat, och dessutom gärna vid helt olika tidpunkter.

"- Vad vill ni ha till middag, grabbar?"
"- Makaroooner!"
"- NEJ! Det hade vi ju till lunch! Säg något annat!"
"- Åkej. Spaghetti rå!"

Orkar. Inte.

Nästkommande vecka skall maken tillbringa i Danmark, undertecknad troligen på Hispan.

Kolmården 9/8

Vecka 2

Så har ytterligare en vecka passerat av min semester.

Vinden leker med trätopparna utanför fönstret och det ständiga regnsmattrandet mot fönstren ackompanjerar en känd melodi. Det låter bestämt som att det är sommaren som sjunger på sista versen.

Har ni tänkt på att sommaren är som ett smörgåsbord med allehanda läckerheter?

I juni står man vid långbordets kortsida och blickar längtansfullt över alla de godsaker som ligger uppdukade på den rena linneduken. Meter för meter betas av och portionerna är som små utflykter av sommarens repertoar. Vissa rätter hoppar man över, andra tar man för mycket av och duken blir allt mer fläckig under resans gång. Buketten med friska ängsblommor som plockades vid dukningen har nu vissnat och står som som några sorgliga strån i grönslemmigt blomvatten.

Jag börjar nog bli mätt nu.

Ge mig några kräftor bara, så kan hösten komma sen.

Otjevligt väjje....

Klockan 12:30:

"- Men ALBIN!!! För hundraelfte gången: varför klär du inte på dig? Ta på dig shortsen som ligger där på golvet i ditt rum nu!"

Rösten har nu frångått sin naturligt moderliga och ömma tonart och antagit en mer gäll och frustrerad klang.

"- Jag blir helt *mummel mummel*-galen!"

"- Men MAMMA!!!", utropar den lille som förnärmat. "Det är ju kjäääks på dem!!"

"- VA?! Från när? Trevligt!!" utbrister jag ironiskt.

"- Fjån biljesan hem. Och NEJ; det äj inte tjevligt. Det äj otjevligt, faktiskt!"

Så sant. Stackars barn som har en så korkad mamma!

Zu Hause

Hemma i stada igen.

Både piggare och tröttare på något vänster. Lite brunare iallafall.

Jag sa LIIITE!

Huset stod kvar där vi lämnade det och blommorna som samtliga skrivit under sina testamenten kunde räddas i sista sekund. Hade vi kommit hem en kvart senare hade allt varit förbi. Utekruks-blommorna är dessvärre bortom all räddning, men det var de i ärlighetens namn redan innan vi åkte också.

Nu blir det lite hemma-semester med bio och frissan de närmsta dagarna. Och det ska f----n inte grillas!

Hörs!

De olika trötthetarna

En av de skönaste trötthetarna (ja, enligt mig är det en fullt acceptabel böjning) är "nyduschad-efter-stranden"-tröttheten.

Handdukarna urskakade, badkläderna hängandes lojt droppandes sitt bräckta vatten. Den solsvedda huden som nyss drack av den svala duschen osar nu av Nivea-doft och myggmedel.

Tidig middag idag. Boskapen är redan utfodrad och sitter nu med sina blonda kalufser och tittar på någon Disney-rulle. Inomhus.

Jag sitter här, utomhus, lojt och utan önskemål om egentligen någonting.

Det finns nog bara en skönare trötthet, och det måste vara "nybastad-efter-en-dag-i-skidbacken"-tröttheten.

Men det är hårfint....

Sommarlov

Ett aktivt liv

Att vara ledig innebär inte nödvändigtvis att man är ledig. Detta är ett faktum som jag med jämna mellanrum återkommer till i denna blogg.

Vi har en två-åring i vår familj.

Egentligen skulle jag kunna sluta skriva här, då de flesta som har eller har hört talas om barn vet vad det innebär att ha en sådan krabat i ett möblerat hem.

Eller är våran extrem? Om jag försöker dra mig till minnes de andra två grabbarnas två-årighet kan jag inte riktigt känna igen det som vi nu dagligdags får tampas med.

Du kan inte släppa ögonen från den lille en ynkaste sekund. De små knubbiga armarna kan fällas ut till två meters långa gripklor som når allt. ALLT!

En ny svindyr dator längst upp i bokhyllan? Nemas Problemas.
Ett paket med Piggelinisar gömda längst inne i frysfacket, en och en halv meter upp? Skojar ni?

"-Men ge mig en riktig utmaning någongång då? mumlas bakom nappen.

Vid två-tiden sover han.  I fyrtio minuter. Då gäller det, jävlar i min låda, att passa på att sola, diska, städa, åka och proviantera, läsa, skriva och säga hej till maken.

"-Hej hej!"

Och sen kör vi igen!

"- Nej nej.. Inte den! Akta där, oj oj oj, hur kom du dit? Var är kortet till digitalboxen? Har någon sett min mobil?"

Har något sett min semester?

Vecka 1

I dag är sista dagen på min första semestervecka.

Vädret har varit helt okej, men inte så där "ja, jävlar vilket sommar vi har fått".
Rätt mycket sol men även en vind som får oss att misstänka att någon vill blåsa bort oss här från ön. Men vi stannar, vi tänker inte låta oss viftas bort som en irriterande fluga på den Roslagska huden. Å nej...

Jag läser en hel del, jag gör gärna det på sommaren och så har det varit så länge jag kan minnas. Oavsett om jag jobbar eller inte så så läser jag mer. Och jag läser annat än vad jag normalt gör. Gamla, så kallade klassiker, blandat med sådant jag en gång läst och fastnat för. Nu senast Hjalmar Söderberg, nu håller jag på med Bengt Ohlsson och på mitt nattduksbord ligger William Golding och väntar med "Flugornas herre" som jag inte läst på tjugo år.

Stor-barnen leker på annat håll och Lilleman hålls med iPaden.

Tystnad. Det enda som hörs är vindens enträgna försök att flytta på naturen och flugornas surrande och studsande mot de stora fönstren.

Just nu njuter jag. Jag måste minnas detta.

Tittuuuut

Röj i gäststugan

Besök i en vikingaby

Om mamman vill vara med på bild får hon fota sig själv. Och det i bilen på väg hem.

En tradition

Fortfarande sjuk.

Huvudvärken tar fullkomligt död på all glädje som jag troligen borde känna över att solen nu skiner från en klarblå himmel. Den täppta näsan kliar och ger mig andnöd i det obarmhärtiga ljuset så jag går in.

Och tycker synd om mig själv.

Jag läste en artikel i Norrtälje Tidning om det fenomen som alltid straffar mig när jag är ledig. Semestersjukan. Det slår aldrig fel. Aldrig.

Exemplen är många och det senaste var bara för en dryg månad sedan.

Artikeln handlade alltså om oss stackars satar som skjuter undan våra virus och bakterier med hjälp av våra överjagiga immunförsvar tills timmen är slagen för semester. Då ramnar fasaden, kropparna förvandlas till agarplattor och där andra packar ner bikinis och solkräm har vi nässpray, huvudvärkstabletter och självömkan i våra bagage.

Men jag kan ju inte klaga över utsikten här där jag sitter i skuggan och skriver ner min bitterhet. Inte alls.

Om det bara inte vore för hostan. Den j-la hostan...