Info fr FN´s klimatpanel

Hittade detta lilla inlägg på SVT idag som berör en del av det jag skrev om igår....

https://www.svt.se/nyheter/de-tre-viktigaste-punkterna-fran-ipcc-rapporten?fbclid=IwAR0wc-z4zzfG3k0U9ci7mJ61jAprFkxaGxmKCJKR1CgDkxNTNVrDr05kzZ8

Mitt sätt att se saken

I höst sticker Greta till de amerikanska kontinenterna för att på plats kunna manifestera sin position som klimatkrisens galjonsfigur. Övriga deltagare till de olika konferenserna flyger förstås och merparten dessutom i egna eller chartrade privatplan.

För detta hånas nu Greta. Så klart.

Greta provocerar. Av någon anledning i första hand av högermänniskor och i synnerhet Sverigedemokrater, vad det verkar. Företrädesvis medelålders män, samma män som av egenmäktigt införskaffad hävd och rätt minsann tänker grilla trots grillförbud, ej tar bort snön från biltaket och parkerar lite hur som helst då de minsann betalar skatt. Ja, ni vet precis vilka jag menar.

Jag känner inte Greta, förstås, men jag är övertygad om att även hon inser (hon är ju faktiskt jäkligt smart har jag läst) att alla INTE kan ta segelbåt till Amerikatt osv. Men hon, som ändå initierade fredagsstrejkerna som kom att bli ett världsomspännande nätverk, är ett lysande exempel på att marknadsföra ett problem.

Vi kan inte flyga 2-3 ggr om året bara för att vi behöver sol och miljöombyte.

Varför fortsätter då en del att leva som det vore 1999?

Nr 1: Flygandet:
Charter på sommaren till medelhavet, Asien på vintern, en liten tur till alperna och kanske en weekend i London med tjejerna. Mysigt.
Och ursäkterna?
Flygen går ju ändå? Ja, för att ni envisas med att köpa biljetterna. 
Men den och den flyger ju? Ja, för att de är dumma i huvudet. Börja med dig själv.
Men alltså jag behöver verkligen solen? Buhu. Flytta dit då...

Vi behöver återgå till att se resande så som det en gång var. Efterlängtat, sällan förekommande och i så långt det går utan flyg.

Nr 2: Köttätandet:
Samtliga klimatforskare är rörande överens om att köttindustrin idag är en större bov än flygandet gällande växthusgaser. Världen kan inte se på när regnskogen skövlas för att ge jordbruksmarker till att odla sojaprodukter till den enorma köttindustrin världen över. Det går inte.

Själv blev jag vegetarian av etiska skäl då jag som storstadsbo är tämligen utlämnad till att handla kött producerat i rena köttfabriker (ja även ekologiskt svenskt kött går bort för mig). Ni som jagar eller föder upp egna djur som slaktas på gården, fine, det kan jag verkligen acceptera. Dock ej äta, då jag numer ej klarar av att känna lukten av vare sig kött eller rå kyckling.

Även här tror jag att vi behöver återgå till hur man åt kött förr i tiden. Dvs ibland, sällan och dessutom lära sig att äta allt på djuret. Lever, njure, penis, hjärna. Ni kan få min del också. Varsågoda. 
Och är ni sugna på vilt har jag ett tiotal rådjur på min tomt, just help yourself....

Nr 3:
Användandet av fossila bränslen måste minskas ner till noll. Och minskningen måste börja NU.
Men hur ska detta gå till? Inte vet jag.
Att köra elbil i Europa där den mesta elen fortfarande tillverkas av kolkraftverk är ju knappast en hållbar lösning. Här i Sverige kan man köpa grön el så här borde det ju funka i större utsträckning.
Men för oss miljöbovar som harvar runt med hästsläp på vägarna finns dessvärre idag bara en enda bilmodell som klarar ett normalstort hästsläp, nämligen Teslas största värstingmodell. Ska skriva till en miljöpartist och höra om man kan få ett Teslabidrag. Elcykel gick ju bra. Ett tag.

Men Greta då? Ja, hon lämnar nog inte många klimatavtryck här på jorden. Hon är 16 år och ser världen i svart och vitt.
Så som en sann revolutionär bör göra.

Och kanske är hon liksom där för oss att jämföra oss med.
Vi ska inte jämföra oss med Trump, Blondinbella eller grannarna som åker till Thailand varje år.

Att tänka till innan vi handlar, "What would Greta do"?

Mellandagar

Snart är min mellandagsledighet till ända och i morgon, när alla börjar rulla upp sina hårmoussade hårtestar på spolar och förbereder sina gnistrande glassbomber, far jag iväg till mitt älskade arbete för att fira in nyårsaftonens kväll bland underbara kollegor och troligen en och annan kvinna i stånd att förvandlas till mor.

Passar mig väl.

Nyårsafton har sedan länge förlorat sin magi för mig och de senaste åren har dessutom festligheterna mer bytts ut mot lite mer barnvänliga myskvällar med familjen. Inget ont i det, men skillnaden mot en helt vanlig lördagskväll har väl egentligen enbart varit att vi vid tolvslaget vistats utomhus med näsorna riktade uppåt mot himlen. Ja, mot de ordinarie lördagskvällarnas nästippar riktade mot tv-rummets tak, då alltså.

I går bakade jag, hör och häpna, Makroner. Igen. Och faktum är att det faktiskt gick lite bättre denna gång. Nästa gång når jag fulländning. Jag känner det på mig. Jajemän.

Men jag behåller nog mitt nuvarande jobb ett tag till....

Lusse-nåt

Satte en saffransdeg som barnen fick härja fritt med.

Under själva bakandet stod jag för övrigt ute i hallen och räknade till tio. Tiotusen alltså...

Axels lusse-nåt

Gustafs lusse-leopard

Albins alster

En lusse-sol, någon?

Rätt fina ändå va?!

Söndagsbrunch

Våffelfrossa på Siggesta gård

Att titta på innan fredagsmyset

Pasta Pest(o)

Jag är ju faktiskt bara mitt inne i min tredje semestervecka. Men ändå. Det känns som att semestern snart är över. Väldigt snart.

I morgon åker F ner till Götelaborg för Way out west och kvar i LEGO-röran sitter jag och sliter i mina blekta hårtestar. Storgrabbarna är så trötta på varandra så att de troligen gladeligen skulle byta bort sin brorsa mot en halväten glass. Eller inte. De verkar rätt trötta på glass också.

Något som man gärna förtränger när man drömskt funderar över sina semesterplaner är all matlagning. Till vardags har man ju liksom bara ett mål med makaroner och korv att se fram emot. Nu ska skiten inmundigas två gånger om dagen. Typ. Jag och maken har dock frångått denna diet och detta innebär att det ska lagas ännu mer mat, och dessutom gärna vid helt olika tidpunkter.

"- Vad vill ni ha till middag, grabbar?"
"- Makaroooner!"
"- NEJ! Det hade vi ju till lunch! Säg något annat!"
"- Åkej. Spaghetti rå!"

Orkar. Inte.

Nästkommande vecka skall maken tillbringa i Danmark, undertecknad troligen på Hispan.

Vecka 2

Så har ytterligare en vecka passerat av min semester.

Vinden leker med trätopparna utanför fönstret och det ständiga regnsmattrandet mot fönstren ackompanjerar en känd melodi. Det låter bestämt som att det är sommaren som sjunger på sista versen.

Har ni tänkt på att sommaren är som ett smörgåsbord med allehanda läckerheter?

I juni står man vid långbordets kortsida och blickar längtansfullt över alla de godsaker som ligger uppdukade på den rena linneduken. Meter för meter betas av och portionerna är som små utflykter av sommarens repertoar. Vissa rätter hoppar man över, andra tar man för mycket av och duken blir allt mer fläckig under resans gång. Buketten med friska ängsblommor som plockades vid dukningen har nu vissnat och står som som några sorgliga strån i grönslemmigt blomvatten.

Jag börjar nog bli mätt nu.

Ge mig några kräftor bara, så kan hösten komma sen.

Shit happens

Ibland funderar jag över saker och tings uppkomst. Eller kanske framförallt  mer om hur människan kom på vissa saker. Vem bestämde t ex att håriga ben enkom var för män och att Lotta Engberg borde få sända ett allsångsprogram från Liseberg?

En av de mer sjuka företeelser som någon tjomme har upptäckt torde väl ändå vara Kopi Luwak-kaffe.

Kopi Luwak är vanliga kaffebönor som har blivit uppätna och gått igenom matsmältningssystemet på ett mårddjur som kallas Common Palm Civet. Utskitna bönor, helt enkelt. Sedan plockar man ur bönorna ur bajskorven, rostar och mal bönorna och kokar sedan det mytomspunna kaffet på de naturligt processade bönorna. Enligt uppgift skall kaffet vara aromatiskt och smakrikt och vara något mildare i smaken än det normala obajsade kaffet. Oprah Winfrey är en fan av kaffet. Sägs det.

 
Det kan säkert vara så. Ja, att kaffet är exceptionellt gott och så. Troligtvis, eftersom en kopp går lös på cirkus 500 spänn.
 
Men jag fattar ändå inte.... Vem kom på det? Ja, från början liksom.
 
Förmodligen var det en fattig krake på Sumatra någonstans som aldrig haft pengar till att köpa sig en riktig kopp med kaffe. Inte ens en endaste böna. Och så en dag när han var ute och gick med sina trasiga sandaler så råkade han trampa rakt i en hög med bajs. Uppgiven och garvad som han var tänkte han väl först bara att:
 
"- Ja, men det är väl klart. Klart man ska förstöra sina enda skor med skit. Skit är mitt liv...."
 
Men när han sedan hittat en pinne i lagom storlek och satt sig på en sten för att rensa bort exkrementerna från hans sandalsula gör han då upptäckten. För där, mitt inne i kletet, sitter det små helt oförstörda kaffebönor. Genast börjar han samla ihop bajskorv efter bajskorv där han går i djungeln och snart är hans fickor fulla med det bruna guldet. Väl hemma tvättar han bönorna, rostar och mal dem för att sedan bjuda in hela sin by på kaffekalas. Succé! Kaffet blir snart omtalat och den lille fattige mannen lever nu likt sultanen i Brunei i ett palats av guld. Eller kanske bajs?
 
Eller nåt?
 
För vem gjorde egentligen kopplingen att detta kunde klassas som livsmedel? Tankarna för mig nämligen ostört inpå vår egen hund, Ludde, och hans oförmåga att smälta majs i sin mat. Varje gång han fått slicka tallrikarna efter fredags-tacosen vet man att man dagen efter står med en bajspåse fylld med majs-tryfferad skit. Helt oförstörd.
 
Jag måste dock erkänna att jag aldrig gjort den kopplingen som den hypotetiske Sumatra-mannen gjorde. Kanske synd att man inte kan tänka utanför boxen mer än så. Vi kanske missar något stort, gastronomiskt världsomvälvande? Ludde kanske är något på spåren där?
 
 

 
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att få veta.
 

Finally!

Skam den som ger sig!

Surt

Och mina bakäventyr fortgår.

Med tröstlösheten som hos en alkemist kämpar jag på med mina tafatta försök att få till ett riktigt fint surdegsbröd.

Med händelseanalys efter varje grundstötning sitter jag och funderar ut vad som kan göras annorlunda till nästa gång. Mer mjöl? Längre jäsning eller kanske kortare? Jag fattar inte....

Surdegen bubblar och jazzar om i sin lilla glasburk och även fördegen lever om som bubblet i ett nyupphällt glas med skumpa. Men sen degen... En kompakt massa med enstaka luftbubblor som flyter ut likt frisbees på plåten i ugnen.

Ett tips jag fått är att nypa i lite jäst i degen. Känns lite småfusk tycker jag....
Ett annat tips jag fått är att fortsätta att köpa mitt bröd.

Tur man har ett annat yrke.

Levain enligt http://www.bakasurdeg.nu/

Levain enligt http://www.karinochkillarna.blogspot.com/

Skratta på ni...

Jag är ingen surdeg, jag ger mig inte

En del av er minns kanske makron-debaklet för några månader sedan. En samling måsskitar på en bakplåt.

Jaja, mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och är jag känd som en quitter? Svar: nej. Låter jag mig nedslås? Svar: nej.

En nära vän till mig brukar gång efter annan dra upp en annan av mina famösa bak-eskapader när vi kommer in på huslighet och kompetens inom det mjöliga området. Hallongrottor. Man kan inte ens säga ordet hallongrotta innan hon fullkomligt bryter ihop och i magkramper beskriver den oformliga massa som flutit samman på en plåt.

Men som sagt; jag ger mig inte. Jag SKA klarart!

Så mitt senaste projekt, såsom en väldigt stor del av det svenska folkets verkar det som, är nu surdeg. Jepp, kanske är det så att det just småkakor och sånt krafs som jävlas med mig. Jag kanske inte är en sockerbagare som bor i staden helt enkelt. Tänkte jag.

Och det började bra. Redan dag två bubblade det fint i den lilla glasburken och mitt hjärta fylldes med moderskänslor för den dallriga massan.

"-Såja, lite mer mjöl och lite vatten och så en liten sur rap på det!"

Lilla Gubben.

Så det är med sorg i hjärtat jag nu kan konstatera att den Lilla Gubben har frusit ihjäl i natt. Inte en bubbla kvar som bevisar hans andetag, bara en skuren sörja av stinkade surhet. Min vän. Död.

Men men, en lillebror står nu redan blandad och klar i en ny burk. Han får bo i badrummet med fullt påslagen golvvärme för att förhindra ännu ett dödsfall.  Nu jävlar ska det gå!

Fortsättning följer.....

Jag har en plan....

Klockan är tjugo över sex och det råder periodpaus i den sport som kallas "Vardagskväll".

Första perioden avlöpte relativt smärtfritt då en av motspelarna varit på hemmaplan hela dagen och därmed inte utrustad med den illasittande trötthet hans övriga två medspelare tillförskaffat sig under dagens hysteriska dagistimmar.

Ja, detta referat bör givetvis egentligen inledas med en förklaring av sporten och dess regler.

Denna idrott kallas även "Fawlty Towers på Kocktorpsvägen", "Inferno" eller "Lyckligt gift ensamstående kvinna vs. tre talibaner". Take a pick; kärt barn har många namn.

Grundidén är iallafall att jag ska inhämta tre gossebarn på respektive ställen, transportera dessa glada trallande lintottar hem för att där anrätta en uppskattad och näringsrik middag. Därefter skall de förnöjda avkommorna tandborstas, sagoläsas och nattas. Game over.

Första periodpausen inträffar då barnen fått av sig sina ytterkläder och ljudnivån återigen har understigit 100 dB. Då kan man passa på att fylla på sina och barnens energidepåer med en banan eller så. Barnen lallar sedan iväg och jag måste påbörja kvällens taktiktänkande inför den andra perioden; matlagningen samt middagsätandet.

Jag drar fram min whiteboard, lägger upp olika strategier och lägger upp exempel på eventuella scenarios som kan tänkas uppkomma.

Denna kväll lades strategin upp som så att Gustaf, känd som den store taktikern och också den med flest utvisningsminuter den här säsongen, bjöds in till själva tillagandet av middagen. Ett genidrag från min sida skulle det visa sig, då jag på detta sätt inte bara lyckades sära på de ständigt trätande storebröderna utan även fick honom att äta. Ja, lite iallafall.
Att sedan Albin fick ett meltdown då maten, enligt hans smak, "vaj alldeles föj vajm" får väl ses som ett minor fall. Man kan ju inte få alla rätt....
Lill-Flax skötte sig såsom han brukar med resultatet att en större del av hans middag kunde återfinnas i A) hans hår, B) i Luddes mage och C) utkletad över hela köksbordet likt fingerfärg.

Så nu sitter jag här i väntan på nedsläpp inför den tredje och sista perioden; Nattandet.

De sista strecken är ritade på tavlan, sportdrycken är urdrucken och svettbandet ordentligt nedtryckt över mitt spröda hår.

Nu j-vlar kör vi! GO GO GO GO!!!!

Julestök

Nu julestökas det för fullt i vårt lilla slitna kök.

Det ska Skaldjurspatéas, Kräftströmmingas, leverpastejas och lax-in-i-frys-inför-gravning-as. Och allt detta helt utan inblandning av mig...

Redan förra året avhandlade jag ju temat "Julmatsfetischism" hos maken här i bloggen så jag känner att vi kan lämna detta ämne i år. Tilläggas kan ju dock att jag i år dessutom jobbar på julafton, så jag kommer inte ens behöva hjälpa till och värma 200-rättersmenyn. Bara komma hem vid tre-tiden och slå mig ner vid ett dignande bord med frasen;

"- Hmmm, det verkar visst som att jag kommer åka på att jobba nästa jul också. Sorry F! Men du vet hur det är med att vara inom vården... Slit å släp."

*Ett bekymrat veck mellan mina ögonbryn uppenbaras samtidigt som jag försöker kväva mitt segervissa leende*

Jag förstår inte vad folk pratar om. Vadå Julstress? Jag tänkte koka lite knäck på tisdag. Det ska jag väl hinna med....

Kvällens meny

Igår fick Gustaf bestämma vad vi skulle äta. Spaghetti och köttfärssås. Så klart...

Kvällens meny har Albin komponerat. För att undvika missförstånd och ändrade planer fick Gustaf äran att likt en sekreterare skriva ner beslutet på ett papper som sedan Albin fick signera.

Lappen sitter nu på kylskåpet, så som viktiga dokument bör göra.

Fint skare va!

Hemma igen

Så var vi då hemma igen efter en helg i Milano. Det har varit helt underbart med massor av god mat, fantastiska viner och totalt onödig shopping.

Bílden nedan är tagen på restaurangen Bagutta på Via Bagutta, ett supermysigt litet hak med en historia som konstnärs- och författartillhåll, vilket verkligen kunde kännas i atmosfären. (Tack snälla Li för tipset!)

En del av skörden...

Kvalitetstid

Mmmmm.

Helt ensam. Inte ett ljud. Bara små fnysande andetag från en helt utslagen och regnvåt hund vid mina fötter. Lill-Flax sover, F och storgrabbsen är hos farmor och farfar och firar Höstlov. Jag och Flaxe tänkte för övrigt fira Höstlöv i trädgården i helgen. Men det tänker vi inte på nu.

Nu njuter vi av tystnaden.

................

Ovanligt här hemma. Tystnaden liksom känns i öronen. Som en vaxpropp. Men hundsnusningarna under bordet samt det dova surrandet från datorn påvisar att jag förfarande hör till de hörandes skara, om jag skulle börja tvivla.

Vad gör man då en lugn stillsam kväll, mol allena?

Sorterar urvuxna barnkläder?
Dricker en kopp Kusmi-te tillsammans med Raw Food-kex från Renée Voltaire?
Funderar ut nästa veckas GI-matsedel?

Eller.....

Vem försködhker jag att lura? Ooooooooooops, slant visst lite där på tangenterna. Svårt att skriva med ostbågsklet på fingrarna.

"- Raaaaaaaaaaaaap!"

Jepp. Sån e jag. Lat, ineffektiv och svullig.

Because I´m worth it

You say Macroner and I say Makroner

Så drar då denna lediga helg sina sista kalla andetag. Kvällspromenaden är avklarad och reflexerna bortplockade från såväl undertecknad som Ludde.

Jag bakade Makroner i går på min dyrbara ledigtid.

Eller Macroner. Eller Macaroner. Det beror på vem du frågar. Ni vet de där trendiga små kakorna som av någon outgrundlig anledning för närvarande ligger på allas läppar och i allas munnar. Små söta rosa, gula eller blå. Gulligulligulli....

Jodå. Här skulle det bakas. Jag hade till och med planer på att ta lite bilder på skapandeprocessen och tillsammans med bilder på de färdiga sötnosarna lägga upp ett inlägg om detta här på bloggen.

Nu gör jag inte det och jag tycker inte vi pratar så mycket mer om den saken. Låt mig bara säga att jag lärt mig att saker som ser ut som måsbajs faktiskt kan smaka ganska bra. Så har vi liksom klarat av Makron-kapitlet.

Bilden nedan föreställer Makroner som de SKA se ut.

Kanske var det fel stavning på mina? Så var det nog... Nästa gång testar jag nog Macroner istället. Som att det skulle bli en nästa gång. Hahahaha!!!

En ledig lördagskväll

Att jämföra smärta är svårt. Kanske omöjligt. Har man ont så har man ont och förmodligen också ondast.

Men allvarligt? Tandvärk måste väl ändå kvala in på topp 3 av djävulska smärttillstånd. En isande blixt i käken med en ständigt mullrande åska i hela skallen. En blottad pulpa känns som en isande falsk falsettsång på repeat. Tänk Monica Dominique. På högsta volym. Var är fjärrkontrollen? Sänk för h-lvete!!!!!

En mysig middag på tu man hand med maken med tända ljus och svindyr löjrom förvandlades till en afton sittandes i ett lysrörsupplyst tandläkarrum på St: Eriks Tandakut. Med en ännu svindyrare tandläkarräkning.

Det är nog meningen att jag ska jobba på helgerna. Surt sa räven....

Jag anade detta

Sverige förlorade mot Holland i går i EM-kvalet.

Ett Sverige som inte kvalade in till VM i somras mot det lag som kom tvåa i samma turnering. En del tycks vara i chock och deklarera krav på förbundskaptenens avgång. Men inte jag. Icke.

Alltså.

Redan vid laguppställningen då nationalsången ljöd ur de knastriga högtalarna började jag ana oråd.

Zer han inte lite zliten ut, våran  Zlatan?

Pizzorna tycks vara goda i Milano. Det återstår förövrigt att se, då jag och maken drar dit om några veckor. Någon måste ju ta ett snack med den där killen, liksom.