Je suis Charlie

Senaste veckans händelser i Paris med omnejd har verkligen skakat om världen. Egentligen borde ju mänskligheten vara tämligen luttrad vad gäller den enskilda människans förmåga till jävelskap, men ändå.

Kanske är det ändå lite hoppfullt att vi, den stora massan, fortfarande chockas när sånt här händer. Att vi ändå ser det som ofattbart och oväntat.  Och detta trots Förintelsen, Hiroshima och Utöya. Med mycket mera.

Är det religionens fel?

Religiösa fundamentalister som tolkat sin heliga skrift på ett sätt som passar dem och kan då applicera den fattigdom och orättvisa de utsätts för till de andras fel. De otrognas, de ännu inte upplysta. Med en världsbild som i många fall sträcker sig till de närmsta grannbyarna och med sin heliga skrift enda informationskanal säger sig självt att det är lätt att bli lite onyanserad i sitt förhållningssätt.

Titta bara på bibelbältet i amerikanska södern med deras vapenromantik eller varför inte i Knutby.

Men att skylla på religionen?

Alla världsreligioner talar om kärlek och tolerans. Det är bara det att ett fåtal av dess utövare har en tendens att hitta lite egna vägar och tolkningar. De freestylar fram en egen religion för att sedan tala om den som den rätta vägen.

Så vore det då bättre med en värld utan religion?

Idag, några dagar efter att tre extremister fått för sig att skjuta ihjäl en massa tecknare för att de tecknat nidbilder av deras profet, kan man givetvis tänka just så. Och när man tänker på konflikten mellan Israel och Palestina eller Nordirlands eviga konflikt mellan katoliker och protestanter.
Då vore det ju enkelt (eller hur?) att bara radera alla religösa tankar och teser och sedan vore världen en big happy place.

Men frågan är ju då om konflikten inte varit densamma, men kanske bara med andra incitament.
Här i världen har det ju visat sig att vi har så ofantligt mycket annat viktigt att bråka om.
Makt, naturrikedomar, mat, hudfärg, bilar i sandlådan, kön, vem var här först?, fotboll och andel godisbitar i respektive godispåse.

Jag vet inte vad det är för fel på oss egentligen.....

Om fotboll och annat oväsentligt

Sent i går kväll drog det stora vemodet in över det tämligen glesbefolkade landet i norr. Blodet rann ur våra hjärtan och den stackars muskeln stod och pumpade torrt i flera minuter innan våra blodkärl åter fylldes av den svartaste tjära.

Sverige är ute ur VM.

Inte utklassat, bara utslaget.

Vimplar, svindyra matchtröjor och "viftivift-kepsar" lades på stora bål som tuttades på. Dämpade diskussioner om vad som gick fel stegrades till hätska utfall mot domare, spelare och frampå småtimmarna, "den där pajasen Hamrén".

Själv gick jag bara och la mig, lite moloken och lätt stukad i min svenska stolthet.

Idag tävlar kvällisarnas experter om hur man på det fyndigaste sättet kan lynscha den svenska prestationen. Journalisterna framställer fiaskot som en skymf mot det svenska folket i allmänhet och en förolämpning mot journalistkåren i synnerhet.

Orkar inte.

Jag tycker mest synd om spelarna.

Även om jag med så många andra sett fram mot detta mästerskap och i lönndom faktiskt hoppats på framgång, så är det ju ingenting mot vad de arma lirarna har gjort. De lever fotboll. De andas det, äter det, drömmer det och skiter det. Det är deras yrke, hobby, barndom, framtid och tankar. Deras familjer lever i fotbollen och allt, verkligen allt, är på fotbollens villkor. De är alla stjärnor av varierande kaliber med bara ett enda mål: att vinna.

Jag misstänker att tjäran fortfarande flyter trögt i deras vener och att våra avbrutna gratisvimplar från Statoil väger tämligen lätt i jämförelse.

De gjorde nog vad de kunde. De var inte bättre.

Medan de nu tänker på det kan vi tänka vidare på vad vi ska grilla i kväll eller om jag behöver skicka med regnjackan när en av grabbarna sticker till en kompis.

Det är lugnt Zlatan. Hade alla spelat som du hade vi vunnit hela skiten!
Bild från aftonbladet.se

Till vackra du som inte orkade längre

Det finns ett ställe där mörkret är mörkare än vad livet vill erkänna och där finns inga ljus som kan lysa upp den kompakta natten.

Där orkar man inte öppna sina ögon, för det finns ändå inget att se.

Man har genomskådat allt som fanns att se och sett sig mätt på det.

Varje andetag skaver mot själen, en själ som blöder ut under allt annat.

Det fanns ett ljus som mörkret inte ville se.

Nu är det för sent.

Vila i frid.

Minnen

Tänk vad många dagar i livet som man inte inte minns. Dagar som bara flyter bort och inte är mer än ödslade andetag och förbrukad energi. Och ändå, kanske är det just de som är de bästa dagarna.

För ärligt talat. Vilka dagar är det egentligen man minns i detalj?

Jag minns dagen när Palme blev skjuten, jag minns Estonia, Anna Lind och tsunamin. Och jag kommer att minnas Oslo/Utöya från i år.

Jag och min familj är lyckosamt förskonade från allt vad som heter riktiga tragedier. Unga släktingar som dött i cancer, trafikolyckor eller för annans hand. Och jag är så ångestladdat tacksam för detta. Måtte detta faktum kvarstå. För alltid.

Jag minns den dagen jag fick budet om att min mormor var död. Jag var hos en vän i Göteborg och vi hade varit ute på lokal och kommit hem fram på småtimmarna glada i hågen och lite lagom överförfriskade, vilket inte var helt ovanligt på den tiden då man fortfarande var om inte singel så åtminstone barnfri.

Jag sov på soffan, troligen både utan lakan och täcke. En yllefilt fick istället värma mina nylonbeklädda ben och kudde behövdes knappt då mitt hårdsprayade hår var som ett bolster i sig, om än något inrökt.

Efter ca två timmars välbehövd sömn ringde kompisens telefon, ett flertal signaler gick fram innan vännen kom ramlandes ut ur sitt sovrum och fick fatt i den ilskna luren. 

Och jag förstod genast. Något har hänt. Man ringer inte till någon klockan halv sju en söndagsmorgon. Men att samtalet skulle beröra mig, det trodde jag inte.

Det var mamma. Och hon bad att få tala med mig.

Vännen sträckte luren mot mig och jag hann tänka många tankar. Pappa, F, min bror, vem, vad, hur?

Mormor.

Hjärtinfarkt. Död.

Kanske det mest troliga av de mörka alternativ som hunnit målats upp för mitt inre. Hon var ju ändå äldst, på tur, om man vill vara cynisk. På en hundradels sekund var jag helt klarvaken. Sinnena var som skärpta och den eventuella bakfylla som troligen förelåg var förpassad ner under alla mina försvar och istället satt jag bara helt tom och nykter på soffkanten och det tog nog ett antal minuter innan de första tårarna började rulla ner för mina bleka kinder.

Med risk för mitt körkort och framförallt mitt liv satte jag mig sedan i bilen och påbörjade min resa hem. Hem till det Ulricehamn som aldrig mer skulle bli sig likt för mig och som jag bara ett halvår senare lämnade för att åter flytta till min barndoms nejder i Nacka.

Jag fick stanna flera gånger under bilresan då tårarna skymde min sikt och jag kände att jag inte kunde fortsätta.

Jag kom fram. Ingen konstapel eller olycka kom emellan.

Jag minns resten av dagen. Jag minns vad vi åt, vilka jag träffade och hur tom jag var. Hur jag gick på autopilot.

Så egentligen; nog är väl den bästa dagen den vi inte minns.

PS

Fast ändå inte.

Jag minns ett bröllop i september som var mitt eget, jag minns mina förlossningar och mjuka bebi-magar.

Det finns även ljusa minnen som består. Faktiskt.

DS

Vila i frid.

För snart 17 år sedan ringde min uråldriga mobiltelefon och jag såg genast på displayen att det var det samtal jag väntat på i veckor.

Äntligen hade Lisa fått ungar och min blivande kisse hade nu dragit sina första andetag. Det var min kusin som ringde och meddelade den glada nyheten och han berättade att ett av de små spolformade småkrypen var kritvit och var utrustad med extratummar på bägge framtassarna.

”- Den är min, utbröt jag utan någon som helst betänketid. Gör vad ni vill med de andra, men den är min!”

Och första gången jag fick se den lille varelsen var jag verkligen helsåld. Det var den sötaste lille kattunge jag någonsin sett, med skära små minitrampdynor, en extra på varje framtass och en konformad svans. Med sin ringa storlek såg han mer ut som en dansmus än en kattunge och det var just den ynkligheten som gjorde att han väckte det som jag senare i livet skulle känna igen som moderskänslor. Efter en amatörmässig okulärbesiktning av den lille krabatens privata delar konstaterade jag att det nog var en liten pojkkisse jag höll i näven och genast fick han namnet ”Oskar”.

Oskar.

Alla som känt mig de senaste 17 åren har inte bara en relation till mig utan även till den lustiga katten. Den lille värnlöse dansmusen växte snart upp till en katternas katt, mössens fasa och vid åtminstone ett tillfälle, även en stackars skatas fasa. Han tog flugor med sina små kattnävar med hjälp av sina extra tummar som den värsta ”Karate Kid” och ofta såg man honom sitta och äta med hjälp av tassarna.

17 år är en lång tid.

Jag minns när han blev påkörd, när han bröt svansen och när han blev hundbiten. Han har opererats för ”blodöra” säkert fem gånger. Han har fällt säckvis med katthår och han har retat gallfeber på mängder av grannar på flertalet adresser. Han har norpat käk och varit i slagsmål.

Kort sagt; Han har levt ett långt och händelserikt liv och säkert förbrukat åtta av sina nio liv.

Nuförtiden bor Oskar hos min bror. Den tidigare så livfulle och egensinnige katten är gammal nu. Han sover och äter. Han hör och ser nästan inget. Han jamar konstant, varför vet ingen. Har han ont? Är han kanske dement? Men klart är att han lider.

Så idag är dagen då Oskars nionde och sista liv ska avslutas. En epok går i graven och trots att han inte bott hos mig de senaste åren och det med tunga andetag jag fyller mina lungor.

Ansvaret är mitt. Oskars liv är slut. Idag åker vi till veterinären för sista gången.

Hej då Fnoskis!
Hälsa Tulsa.

Det svåraste

Ibland händer saker som får allting annat att verka futtigt. Saker som gör att man skakas om i sin vardag och ställer ens värderingar på ända.

Vad är egentligen viktigt? Verkligen viktigt?

I eftermiddags fick jag reda på att mamman till en av Gustafs kompisar hastigt och helt oväntat gått bort häromdagen. Med det och Haiti i tankarna sitter jag här med en odefinierbar klump i magtrakten. En känsla av illamående.

Jag hör hur barnen leker på övervåningen och trots att jag hör att stämningen inte är den hjärtligaste kan jag ändå inte förmå mig att springa upp och gorma.

De lugnar snart ner sig. Snart skrattar de igen. Nu! Där kom det.

Jag sitter kvar.

Jag tänker på lille W. En liten pojke, nu utan mamma. Vad vet han, hur mycket förstår han?

Aldrig mer mamma.

Kan han förstå, kan någon förstå? Dessa dagar kommer att förfölja honom i hela hans liv.

När mamma dog.

Han kommer att minnas lukten av maten de åt eller aldrig rörde, vad han hade på sig, hur han smakade i munnen och hur alla omkring honom förvandlades. Med nya röster och mjuka händer blev de vuxna i hans närhet på ett annat sätt. En rynka i ögonbrynet och en glanslös hinna över rödfärgade ögon.

Han kommer att minnas det jämt. Förmodligen.

Man kanske borde tala med sina barn mer om döden. Eller jag vet inte. Blir sorgen mindre den dagen man står där då? Kan en människa någonsin förberedas för ett liv utan en annan? Kan man verkligen det?

Två barn, W och hans storebror, drabbade av något av det värsta ett barn kan behöva gå igenom.

Tanken glider över Atlanten till Hispanola och Haiti. Hur många W finns det där?

Nej, det går inte. Jag klarar inte ta in det.

Känns inte luften lite tunnare idag?

En stark kvinna

Ulf Olsson är död. Mannen som dömts för mordet på 10-åriga Heléne och en tjej till.

Jag är generellt helt emot dödsstraff men jag undrar om inte Helénes föräldrar känner en viss tillfredsställelse idag. Det hade jag gjort.

Jag tänker ibland på lilla Engla som för något (några?) år sedan hade den maximala oturen att stöta på Anders Eklund på den korta lilla vägen hem från fotbollsträningen. Efter att våldtagit och strypt den lilla flickan försökte han elda upp hennes kropp på en öde skogsväg några mil från där hon bodde.

Men jag tänker framförallt på Englas mamma. Hur det måste kännas att veta att den enda anledningen till att hennes lilla dotter inte finns längre, går upp varje morgon, dricker sitt kaffe, läser en bok och kanske skojar med sina nya polare på Norrtäljeanstalten. Att veta att han erbjuds att utbilda sig under sin fängelsetid, att äta glass, käka fredagspizza, kolla på Melodifestivalen och framförallt innehar möjligheten att skapa sig en framtid.

Att kunna leva vidare med det hat hon måste känna.
Att acceptera att det barn hon burit och fött bestals sin framtid.
Och framförallt det faktum att Anders Eklund har sin framtid kvar.

Khao lak 2004

På annandagen för fem år sedan stannade världen.

För första gången i modern tid fick vi svenskar känna på en naturkatastrof som annars brukar vara en företeelse som drabbar "andra" i obskyra u-länder, långt långt bort. För även om Thailand ligger på andra sidan jordklotet, så känns det ändå som så nära.

För varje timme som gick ökade antalet försvunna och katastrofen började sakta sjunka in i våra medvetanden.

Bilderna som kablades ut på nyhetskanaler världen över skar rakt igenom tv-rutorna och kraschade rätt in i våra jullediga och bekymmersfria plyten.

Bilder på Bamseklubbsskyltar i en salig blandning med fiskebåtar, parasoller och avbrutna palmer. Bilder på paniska föräldrar som i villervallan gick och ropade på sina barn. Bilder på solbrända svenskar i flipflops, med ansikten randiga av tårar och smuts, utan pass, utan biljetter och utan familjemedlemmar.

Över 500 svenskar dog i katastrofen. Av dessa var ca 150 barn.

Hur det måste ha känts att åka hem på planet, utan sina barn, kan jag inte föreställa mig. Det blir bara som ett stort svart hål om jag ens försöker tänka tanken.

Tack och lov drabbades ingen nära anhörig till oss, men två barn på Gustafs dagis omkom och placerade katastrofen ännu närmare min verklighet.

Svärtan i bröstet och den molande värken i magtrakten som jag kände dessa dagar, kommer jag aldrig glömma. Aldrig.