Hur som helt såg jag just Ranelids bidrag från Mello på You Tube. Herregud.
Jag finner inga ord.
Man vill ju gärna tro att denna man är en ironiskt geni. En man som likt Ernst Billgren driver med samtidens beundran inför kändisskapets väsen och att varje steg han tar inom media är en väl uttänkt taktik för att nå ett högre mål. Man skulle ju gärna vilja tro att han anlagt sin gula hudton enkom för att bevisa absurditeten i människans eviga strävan att förändra sitt utseende och att det så omtalade Ranelidska språket är uppfunnet bara för att poängtera att pretentiöst ej är det samma som bra.
Men nej. Jag är rädd för att det inte riktigt är så. Jag tror rentav att vi har att göra med en ganska skadad själ. Hans högljudda rop efter uppmärksamhet kan egentligen bara liknas vid ett hungrigt nyfött barn.
"- Se mig, annars skriker jag ännu högre!"
Det är kanske synd om karln. Hans hybris och narcissism döljer en osäkerhet som skymtar fram ibland där under den orangea hudkostymen i form av att han om och om igen talar ut i pressen om hur oerhört sårad han blir av alla elaka kommentarer. Med den blonda tuppkammen slokande ner lite sorgset över ena ögat.
Jag väljer att ömka stackarn.
Tacka vet jag detta:
