Det tog sin lilla tid och han har förlorat en del hud under resans gång. Stora mängder vätska i form av tårar och blod har även det offrats till den Velocipediska guden.
Men nu hojar han. Det där med bromsande och att stanna utan hjälp av diken och buskage kommer nog med tiden.
Jag minns inte när jag lärde mig cykla, jag har inga bildminnen i alla fall. Men jag kan känna i kroppen den krokiga vägen dit. Jag minns hur det känns att skrapa knän och handflator i asfalten, jag minns känslan av en haka mot det kalla styret och smaken av blod blandat med tårar. Jag minns känslan av uppgivenhet då jag övertygat grät mig till sömns över att jag förmodligen aldrig skulle lära mig cykla. Och det världsherraväldiga självförtroende som till slut fyllde min spinkiga flickkropp då jag lärt mig att bemästra den så högt rankade cykelkonsten.
Nu är det bara Axel kvar. Stackarn...
 |
| Jag såg ju i alla fall rätt glad ut. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar