Logistik

Mina dagar som busschaffis är räknade.

Snart är stunden kommen då det är dags att kränga av mig min blå bussförarväst och hänga upp den käcka chaffismössan för gott. Sharanen skall säljas.

Tiden har utvisat att det är en underdrift att hävda att bussen är något för stor, även för vår familj, och oftast rattar jag omkring med sex tomma säten i min linjetrafik mellan Södersjukhuset och Nacka.

"- Nästa hållplats Södersjukhuset. Avstigning för samtliga passagerare!"

Och ut kliver: jag.

Grymt onödigt och miljömässigt pinsamt förkastligt.

Kanske dags att börja ta bussen? Ja, alltså den riktiga. Den röda.

Nu är det ju så att jag och kollektivtrafiken aldrig varit riktigt tjenis med varandra. Tanken på att behöva utsättas för andras andedräkt, iPodar och ryggsäckar klockan 06:00 på morgonen ter sig för mig föga lockande. Att sedan pressas av bussen ihopklämd mellan allsköns artfränder och bara hoppas på att de ska åt samma håll som en själv då kraften hos en kollektivhop är massiv. Kanske är det det man menar med kollektivtrafik. Alla hamnar i samma tunnelbaneuppgång. Vare sig man vill eller inte.

Nej, jag åker hellre skateboard i så fall.

Cykel då?

Ja, jag har ju bara 14 km dörr till dörr och så här sommartid vore det ju ett alternativ. Om nu inte det vore så att min cykel bara har en växel och en sadel som sluttar framåt på ett obekvämt enerverande vis.
"- Köpa ny cykel månne?" tänker ni då.
Men det fattar ni väl att jag inte kan? Då kan jag ju inte längre skylla på att cykeln har en växel och sluttande sadel. Tänk att man ska behöva förklara allt.....

Kanke moppe vore ett alternativ? En benvit Vespa där jag likt Audrey Hepburn svischar fram med hästsvans, fladdrande kjol och scarf runt halsen.

Fast det funkar nog inte...

Det finns ju inte ens en pakethållare där jag kan klämma fast barnen när jag hämtat dem.

Flakmoppe? Ja, där kanske vi har något. På med den klotrunda blåmetallic-hjälmen med liten käck plastskärm, släng upp LV-väskan och matlådan på flaket och kicka igång.

"-Mööööööööööööööööööh!!

Eller inte......

Kanske får det bli den miljöbils-Golfen som F har hittat?

Ja, det blir nog bäst så......

En frisk fläkt

På onsdag ska jag byta vindruta på bilen. Det är liksom på tiden, ser ni...

Eller alltså; JAG ska inte byta rutan. Det vore just en skön syn. Jag, en enormt stor glasruta och en tub Plastic Padding i ett enda stort moln av diverse svordomar och ohälsosamma ångor.

Givetvis skall bilen lämnas in. I den här familjen görs ingenting vad gäller bilar på hemmaplan.

"-Ursäkta. Skulle jag kunna få boka en tid för påfyllning av spolarvätska?"

Typ.

Men ruta. Vadå, KAN man byta det själv?

Bilrutan liknar nu alltmer ett spindelnät av sprickor och en av sprickorna går som Grand Canyon över hela synfältet. Endera dagen är det jag som sitter i 110 blås på motorvägen med en ny form av cabbe. En frontal cabrolet. Med spöregn och allt.

Festligt....

Plötsligt så händer det?

Idag är det riktigt kallt. Karin-med-röda-mulen-kallt.

Isen på bilrutorna gav mig en rejäl match i novembermörkret i morse och jag trodde aldrig rumpvärmen skulle uppnå tillfredsställande temperatur.

Vi har ett garage, ett rätt stort, faktiskt. Trots detta får min bil inte plats därinne. Och innan ni börjar håna mig med era kommentarer om dragspelsbussar, c-körkort och rattkula kan jag meddela eder att bilen visst får plats i garaget. Egentligen.

Problemet är bara det att där står redan 6-7 cyklar, 2 gräsklippare, 2 toaletter, skidor och X antal kubikmeter med avlagda bebispryttlar och bygg-grejor. Kort sagt; en mardröm.

Även om jag kopplar in agent 00-mamma på fallet är jag rädd att hon går bet. Var ska skiten stå, om inte i garaget, liksom?

Ok.

Toaletterna skulle ju ha körts till tippen för flera år sedan och bebisattiraljerna skulle ju av en lite mer driftig kvinna kunna läggas ut och säljas på Blocket.

Så, ja, jag vet. Det är inte omöjligt. Egentligen.

Men men.

Jag vet att jag kommer att stå där med mina stela fingrar krampaktigt skrapande frasig is från min blåa mini-buss i såväl november-, december- som januarimörker. Och februari.

Skrap skrap skrap.

Plötsligt en dag händer det?

In ma' dreams....