Om fotboll och annat oväsentligt

Sent i går kväll drog det stora vemodet in över det tämligen glesbefolkade landet i norr. Blodet rann ur våra hjärtan och den stackars muskeln stod och pumpade torrt i flera minuter innan våra blodkärl åter fylldes av den svartaste tjära.

Sverige är ute ur VM.

Inte utklassat, bara utslaget.

Vimplar, svindyra matchtröjor och "viftivift-kepsar" lades på stora bål som tuttades på. Dämpade diskussioner om vad som gick fel stegrades till hätska utfall mot domare, spelare och frampå småtimmarna, "den där pajasen Hamrén".

Själv gick jag bara och la mig, lite moloken och lätt stukad i min svenska stolthet.

Idag tävlar kvällisarnas experter om hur man på det fyndigaste sättet kan lynscha den svenska prestationen. Journalisterna framställer fiaskot som en skymf mot det svenska folket i allmänhet och en förolämpning mot journalistkåren i synnerhet.

Orkar inte.

Jag tycker mest synd om spelarna.

Även om jag med så många andra sett fram mot detta mästerskap och i lönndom faktiskt hoppats på framgång, så är det ju ingenting mot vad de arma lirarna har gjort. De lever fotboll. De andas det, äter det, drömmer det och skiter det. Det är deras yrke, hobby, barndom, framtid och tankar. Deras familjer lever i fotbollen och allt, verkligen allt, är på fotbollens villkor. De är alla stjärnor av varierande kaliber med bara ett enda mål: att vinna.

Jag misstänker att tjäran fortfarande flyter trögt i deras vener och att våra avbrutna gratisvimplar från Statoil väger tämligen lätt i jämförelse.

De gjorde nog vad de kunde. De var inte bättre.

Medan de nu tänker på det kan vi tänka vidare på vad vi ska grilla i kväll eller om jag behöver skicka med regnjackan när en av grabbarna sticker till en kompis.

Det är lugnt Zlatan. Hade alla spelat som du hade vi vunnit hela skiten!
Bild från aftonbladet.se

Porr-Sixten

Läs om porr-bloggande kissen Sixten.

Tur att inte Ludde bloggar. Då hade vi nog fått polisen på oss.

Trädkrameri in absurdum

Ärligt talat?

Ta och fäll den där j-vla uppruttna eken nu så folk kan börja bry sig om lite riktiga saker istället.

En nyhet som får alla i-landsproblem att blekna.

Ett träd.

Släpp det och gå vidare i livet, säger jag bara....



Idioter.....

Dagens Nasdaq

Det finns ett tv-program som konkurrerar ut allt annat när det kommer till tråkighet. Faktiskt så pass att jag föredrar att se Elon-reklamen med snuskgubben om och om igen.

Ekonominyheter.

"Idag bekräftas att Super Duper Farmaseutic har gått in som delägare i det brittiska bolaget Charlatan drugs."

"Enligt rykten på japanska marknaden skall Mazda nu släppa en ny modell till hösten."

"Dow Jones har idag gått ner med ytterligare 1 procentenhet...."

Jag får panik.

Finns det någon som verkligen tycker att detta är intressant? Alltså på riktigt?

Jag förstår att vi alla berörs av världsekonomin. Typ. Men ändå...

Tänk de som jobbar med sånt här. Tabeller, prognoser och en helvetes massa mambo jambo om valutor och guldpriser.

"- Åhhhh, vad spännande! Idag släpps Astra Zenecas årsrapport. Jag har knappt sovit en blund inatt....."

Ärligt talat.

Låt oss andra slippa. Skaffa en egen kanal!

Seven Eleven

Ja, herre jävlar vad det handlar om "Nine-eleven" idag. Det finns liksom överallt, på varenda löp och varenda kanal. Eller "Seven-eleven", som jag läste på Twitter att Kjell Erikssons mamma hade kallat det.

"-Vad gjorde DU den dagen?"
"- Vad innebar det för den fria världen?"
"- Vad gör de drabbade idag?"

Någon tidning hade en reportage om barnen som fortfarande var i sina mödrars magar då deras fäder avled i attackerna.

Jag förstår att detta är en dag som bör uppmärksammas. Absolut. Och då framförallt i USA och New York.

Tusentals helt oskyldiga människor förlorade sina liv i ett krig som bara ett fåtal förstår syftet av.

Onödigt, smärtsamt onödigt.

Men ändå?

En hel dags tv-sändningar i ämnet.  I Sverige.

Behövs det?

Karin Röfvenhielm, angenämt!

Sitter och nyser. Om och om igen. Drippelidropp dropp från snoken.

Förkyld. Igen.

Skrev ju ett inlägg tidigare i somras om att jag alltid blir förkyld på semestern och sitter nu här och känner mig snuvad (åååhh, nog lever det en liten göteborgare i min lilla Stockholmssjäl, ändå) på hela min teori. Jag har ju precis börjat jobba, vilket innebär att hela min teoretiska förkylningsvärldsbild rämnar.

Kanske är det bara så att jag är sån som människa. Förkyld. Som en del av min personlighet. Göteborgsk eller ej....

Har med viss förtjusning läst om den efternamnsdiskussion som förekommit senaste dagarna i media. Tydligen är det så att alltfler par som gifter sig, väljer att komponera ihop egna efternamn. Ingen ont om det, det står väl var och en fritt att heta i princip vad som helst. Men om man tittar på vad folk väljer att heta, baxnar man ju ändå lite grann.

Ärligt talat?

Sadelsstierna? Glittertass?

För mig, som för övrigt valde att behålla mitt flicknamn när jag gifte mig, är efternamnet mer som ett signum. En tillhörighet och en historia.

I helgen var jag på en liten släktsammankomst i Norrland där typ samtliga heter samma sak i efternamn. Det känns så fint på något sätt och än mer när man vet att vi faktiskt har hetat just detta i flera hundra år. Sedan att detta namn inte råkar vara av typen Röfvenhielm eller Spahrrisstråhle, det bekommer mig inte alls.

Jag säger som Malin Wollin, så länge man inte heter Klittberg eller Stjärtgren, ska man nog vara stolt över det namn man har.

Äntligen!

Så idag har då dagen kommit med det besked som vi alla väntat så förväntansfullt på.

Vickan är gravid. 

Spekulationerna har härjat i såväl skvallertidningar som fikarum och nog hördes väl en lättnadens suck över hela landet när tillkännagivandet gavs.

Även hos mig.

Men tro nu inte att jag har gått runt med ömmande magsår och stress-tics i min oro över monarkins framtid. Hardly.
Nä, min lättnads-suck är på ett mer mänskligt plan. För någonstans där bakom säpo-agenter, tiaror och de där löjliga handbuketterna står ju faktiskt en tjej. En, förmodligen, rätt så vanlig tjej.

Som ung, långt innan mina huliganer var det minsta påtänkta, tänkte jag ibland på det här med fertilitet. Jag funderade på om jag någonsin skulle skaffa barn och framför allt om jag i så fall skulle kunna det. Alltså rent biologiskt. Jag var dock väldigt länge väldigt inställd på att jag inte ville ha några, men ändå. Tanken fanns där. Kan jag? Om jag mot förmodan skulle ångra mig?

Och jag gjorde ju det. Ångrade mig alltså.

Och gravid blev jag. Efter ett missfall och tre fullgångna graviditeter sitter jag nu här som en relativt luttrad mor och tänker tillbaka på tiden då vi började försöka skaffa barn. Förväntan, förväntan, förväntan och oftast följt av besvikelse.

Men förväntan var vår egna, min och makens, och i det hela bara vår angelägenhet. Och det är där som tankarna, gång efter annan, gått till stackars Vickan och hennes Ockelbo-prins. Inte för att jag tror att de läser Hänt Extra och Se & Hör, men ett och annat löp där det spekulerats om magar och missfall måste de väl ändå passerat ute på stan.

Så, från hela mitt hjärta; Grattis Victoria och Daniel!


PS. Vi ses väl på SöS i mars? DS.

Vem ska man tro på?

Aftonbladet:

eller kanske Expressen:

Bägge första sidorna publicerade med några minuters mellanrum.

Jag väljer nog att tro på den förra. I alla fall i just detta avseende.

Nyhetsregn

Idag är det den första augusti. Juli är oåterkalleligt över för detta år och sommaren tar nu ett sista andetag.

Himmelen är så där mörkblått omaskerad och solen har strålat ner över oss lyckliga hela långa dagen. Vinden har mojnat betydligt och nu välkomnar jag de smekande fläktarna.

Livet är väl bra gott ändå?

Jag köper aldrig kvällstidningar annat än på semestern. Detta inte på grund av att jag är en så intellektuell och snusförnuftig människa, utan snarare beroende på det faktum att det är då man har tid och kanske lust att läsa de antinyheter som står att läsa i dylika skvallerblaskor. Sommartid brukar tidningarna fyllas av tips på hur man förlänger brännan, sommaren och kanske penisen. Tips om allt, tips om tips, alla rätt på tipset.

Men i sommar har kvällisarna sannerligen fått något annat att skriva om.

Norge.

På löpen och i uppslag efter uppslag kan vi läsa vittnesberättelser om hur unga människor sms:ade sin dödsångest eller hur de med insatsen med sitt eget liv räddade ett annat. Unga män och kvinnor. Om och om igen fylls tidningarnas sidor om hur ofantligt onödigt och brutalt deras liv gått till spillo.

Och så är det. En svärta som är omätbart med allt mänskligt har solkat ner vårt grannland och inga ord kan egentligen ta udden av hur ofattbart det som skett är.

Men ändå.

Nu räcker det, anser jag. Sluta pilla i såren. Detta vältrande i hur barnen sprang för livet, hur deras mobiler oavbrutet ringer i polisens förvar och dessa bilder på föräldrar som står och blickar ut över Utöya med matta ögon. Det räcker nu.

Vi behöver inte denna visualisering av sorg. Vi är tänkande människor. Jag har barn själv.

Och för att inte tala om skrivandet kring gärningsmannen. Intervjuer med hans syskon, föräldrar, gamla kompisar och arbetskamrater. Publicering av hans så kallade manifest, bilder på honom poserande i en hitte-på-uniform med medaljer från något flingpaket. Paparazzi-liknade foton där han ler med en självgod min, som efter ett väl förättat verk. Ser de att de går hans väg? Det måste de väl ändå inse, men troligen väger moralens vågskål tämligen lätt när det kommer till försäljningssiffror.

Jag tänker på ett Hjalmar Söderberg-citat som passar rätt bra i sammanhanget kring den leende galningen.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."


Så är det kanske....

Cars 2

Så det är den här låten Jocke Berg ska göra en svensk version av till nya Bilar-filmen.



Nu längtar jag nästan lika mycket som barnen....

Det ofattbara

Tittar på mitt föregående inlägg och tänker avmätt.

Vad lite man visste då...

"Två döda..."

Om det ändå stannat där....

Jag känner att jag inte klarar av att formulera mig kring det som inträffat. Det finns inga ord, det finns knappt känslor. Bara en ekande tomhet där hjärnan liksom kämpar för att få ihop ett sammanhang.

Hur förklarar man en sådan händelse för sina undrande barn när man inte själv får till ett begrepp.
Det finns ingen sans, ingen logik och i barnens svart-vita värld kanske man lättast förklara det i termer av ondska. Han var en man med rött lasersvärd, i ondskans tjänst. En Darth Vader eller Voldemort kommen från Mordor.

Som vuxen inser man ju någonstans att det mer handlar om en Gollum förblindad av en uppdiktad teori kring sin egen rasöverlägsenhet. Hans älskade ring av vanvett har förvandlat hans psyke till en slav under sin övertygelse.

"Det var obehagligt att skjuta ihjäl så många men jag kände att jag var tvungen"

"My precious"

Det finns inga ord....

Perspektiv

Det sägs ju ofta att man ska se sina problem i ett större perspektiv, liksom lite utifrån och kanske rent av snett uppifrån. Och det ligger nog en hel del i det. Om ens största problem är att man inte riktigt kan fastställa färgnyansen på sitt navelludd är det nog dags att vidga sina vyer en smula.

Mot världen.

I Norge har man tills i eftermiddag varit förskonade från terrorattentat. Minst två döda, säger de på nyheterna här i bakgrunden. Undrar vilken kärleksfull gud eller befriande politisk ideologi som låg bakom denna gång?

I Somalia hotas mångt fler själar än vad vi kan uppbringa i detta land av en svältkatastrof av historiska mått. Åter fylls tv-rutan av dessa barn med uppsvällda magar. Trötta och flugangripna ögon med en slags uppgiven acceptens kring det ofrånkomliga; döden.

Med lite perspektiv krymper ens problem momentant.

Jag släpper flugsmällan för ett slag, tror jag....

Pizzeria Barsebäck?

Förra helgen, när jag var i Paris, gick jag förbi en japansk restaurang som hette Fukushima. Undrar hur nöjd ägaren har varit med det namnvalet den sista tiden.

Har det månne kommit en våg av nya kunder? Ser framtiden rentav kanske strålande ut?

Förlåt. Jag är ju inte ens från Göteborg.

Strålande framtid?

Aldrig känner man väl sig så liten som då man tittar på bilder från naturkatastrofer. Bilder på enorma vågor som suger tag i hela städer och som har lastbilar som liknar tändsticksaskar i sina smutsiga armar. Kärnkraftverk som börjat glöda av överhettning med hjältar som likt kamikazes försöker begränsa dess förödande krafter.

Vad små vi är. Vad allt känns smått. Några plattor på havets botten idkar lite älskog och hela samhällen förintas och Fukushima har öppnats som Pandoras ask.

Inom mig suckar min osolidariska djävul:

"- Hellre där än här!"

Med skrämda ögon och små munskydd av fuktig papp ses det japanska folket på morgon-TV mellan triss och odlingtips.

"-Hellre dom än mig!"

Idag tackar jag livet och USA som satte käppar i hjulen för Khadaffis planer på ett kärnvapenprogram.

Och köper vårskor till barnen.

Palme

Det har varit mycket om Palme idag. Mest om mordet förstås, inte så mycket om honom egentligen.

Jag skulle fylla 14 år när Palme blev skjuten, men jag minns det faktiskt som igår. Det var sportlov, precis som nu, och vi var på skidsemester i Sillre. Jag kommer ihåg att jag av någon anledning satte på TV:n på morgonen (det fanns ju ingen morgon-tv på den tiden direkt) och där möttes av beskedet om vad som hänt. Jag tassade in till mamma och pappa som fortfarande sov och talade om vad jag just hört. Snart satt hela familjen och chockat tittade på nyhetssändningarna. Som i Twilight Zone, eller nåt....

Och när jag nu, 25 år senare, tänker på Palme så är det faktiskt nästan bara mordet jag minns av honom. Kanske var jag för ung för att inse hans kontroversiella storhet, eller är det kanske så att mordet i sig skuggar hans person. Men det är väl kanske så för alla som går hädan på ett spektakulärt vis? Det är sortin man minns. Tänk JFK, Abe Lincoln eller Martin Luther King.

Det är som att brottet aldrig upphör, det bara fortsätter och fortsätter...

Plågsamt att se...

Kanske värt ett försök?

Jag kan ingenting om pandor. Men nog är de väl smartare än så här?

Dagens mest ljugande löp

"Ulf Lundell talar ut om sin mystiska sjukdom", skrek idag Aftonbladets löpsedel mig rätt i ansiktet då jag skulle inhandla min iskalla tillika sorgliga räksallad på sjukhusets Pressbyrå.

"-Wow", tänkte jag naivt. "Det måste man ju bara läsa. Vad kan det vara..... ?"

Är det månne alkoholismen som blommat upp i ännu ett skov, den förhatliga cancern som kastat ut sina hullingar i den Österlenska snålblåsten eller har han som så många andra farbröder i vällevnadens kölvatten drabbats av kärlkramp i sitt hjärta, det rödaste av dem alla?

Trycksvärtan lossade av mina frenetiska bläddringar fram till det aktuella uppslaget, sidorna där sanningen skulle aviseras. Är han döende? Tala till mig Uffe, jag hör.....

Ett citat:

"Han öppnade dörren efter första knackningen och såg både pigg och fräsch ut.
Hur är det med dig Ulf, alla undrar ju?
– Ni får undra hur mycket ni vill, säger han.
Men?
– Jag är utarbetad och jag är på väg till läkare nu.
Någon mer detaljerad beskrivning om hur han mår ville han inte ge. Förklaring var att han inte ville prata sjukdomar i medierna."

Detta är alltså vad det innebär att tala ut om sin sjukdom i Aftonbladet.

Okej.

Jag tänkte nu tala ut om min ögonsjukdom.

Joråförstårnisåatt..... Det är nämligen så att jag ser väldigt dåligt. Utan glasögon eller linser ser jag ingenting. Bara suddisuddisuddi. Och det blir inte bättre med åren. Snart kommer jag säker behöva progressiva glasögon. Eller operation. Närsynthet kallas min diagnos.

Gud vad skönt att få lätta på trycket och verkligen prata ut.

The Aftonbladet Style.

Tack för att ni lyssnar.

En man med specifika önskemål

Sitter och bläddrar i den oerhört matnyttiga lokalblaskan "Mitt i Nacka".

På förstasidan står att läsa om en medelålders kvinna som i samband med att hon vattnat grannens blommor även vattnat sig själv med grannens alkohol till ett värde av över 3000 pix. Kvinnan står nu åtalad för stöld och hennes förklaring till tilltaget löd att "hon satt sig för att lyssna på några LP-skivor hemma hos grannen, vilka frammanade sådana traumatiska minnen att hon såg sig nöd tvungen att bedöva sina smärtor". Arma själ...

Slentrianmässigt bläddrar jag fram sida efter sida tills jag slutligen når det enda riktigt läsvärda i hela blaskan.
Humor på hög nivå. Lyteskomik i sin mest sårbara form.

Kontaktannonserna.

För några nummer sedan var det en kvinna som sökte en man som gillade hårda tag, med tillägget "gärna intern". Låter inte som att hon söker en Roland Järverup, direkt.

I dagens upplaga fann jag denna annons. Säga vad man vill om karl´n, men han vet vad han vill ha iallafall.

Nä, nu måste jag ut och Googla på ekonomer på LO. Man vill ju veta om man skulle ha en chans, typ....

Sharm el Shark

Jag hör på nyheterna och läser i tidningarna att jakten på den blodtörstiga mördarhajen i Egypten är i full gång. Haj efter haj fångas in, men polisen har hittills efter varje gripande konstaterat att de gripit fel firre.

"- Signalementen har helt enkelt varit för vaga och de som haft en nära kontakt med gärningsmannen har av förklarliga skäl ej kunnat höras av polis", rapporteras från brottsplatserna runt Sharm el Sheikh.

Jag kan dock här rapportera att polisen nu trots de vaga signalementen har publicerat en fantombild på den misstänkte.

Har ni sett denna haj, var god kontakta den lokala polisen!