Bajsnödiga dagisföräldrar

Få saker gör mig så "kliar på hela kroppen men kommer inte åt-irriterad" som prettoföräldrar. Föräldrar som lever upp de få tillfällen varje termin då det vankas föräldramöten, ett i deras ögon förstklassigt forum att få brösta upp sina surdegskletiga muskler och trycka ner andra föräldrar med snack om heteronormatism och smygrasismen i att det bara förekommer vita dockor i dockhörnan.

Jag fick ett mejl från föräldrarådet igår. Den lilla engagerade skaran hade nu beslutat om att det ej skall serveras julmust på den traditionella jullunchen för de små. För att det är "onödigt att ge barnet något med socker".

Jag orkar inte.

Om det serveras ett, eller max två, glas med den traditionsenliga drycken innebär detta ju inte med någon som helst automatik att barnen kommer att bli socker-junkies. Eller?

Jag orkar inte.

Vad har folk för syn på sina dagis egentligen? Är det där våra små barn skall formas till individer med sunda värderingar, är det där de skall programmeras till att bli vuxna människor med hälsosamt leverne? Eller är det inte så, egentligen, att det faktiskt är vi FÖRÄLDRAR som har ansvar för våra barns uppfostran?

Jag skulle inte säga ett knyst om saken om det vore så att kocken varje dag åkte och köpte lunchen på Donkens drive thru istället för att laga den hemlagade och av barnen mycket omtyckta mat som han gör idag. Eller om fruktstunden byttes ut mot Risi Frutti och mellisen bestod av chips och Cola.

Men så är det ju inte. Max två glas julmust per år. Det är det som upprör föräldrarna.

Det är nog f-n bäst att jag går med i det där föräldrarådet och skakar om lite och bringar lite balans i eländet.

Annars kanske barnen åker på en LCHF-Raw food-jullunch nästa år.

Välkommen till familjen Nattuggla

Det börjar änna bli dags att så småtteligen vända tillbaka dygnet en smula.

Samtliga familjemedlemmar i klanen sussade idag sött till halv tio och anledningen till att sussandet där fick ett abrupt slut var att alfahannen formligen drog kottarna ur sängen. Ja, jag använder singular då det är precis vad det handlar om. EN säng.

Kvällen inleds med cirka ett barn i den äktenskapliga bingen för att efter någon timme ha adderats med ytterligare två ätteläggar plus en hund som tycker sig ha sin förstfödda rätt till det mesta i det här hemmet.
Vid ett-snåret smet maken in i storgrabbens säng och efter ytterligare någon timme tog även jag mitt pick och pack och tog min tillflykt in i en säng fullkomligt fullproppad av Lego-bitar.

Klart man behöver sovmorgon efter en sån partynatt.

Men barnen. Suck.

Googla på "tvååringar som sover till tio-tiden" och du kommer inte få en enda träff. Du kommer automatiskt att länkas till Narkoleptiska riksförbundet eller hemsidan för patologiska lögnare.

Men det är sant. Jag lovar.

Historiens trovärdighet kan måhända stiga en aning då jag berättar att nattningsprocedurerna detta jullov tar sin början vid åttasnåret för att avslutas med två resignerade föräldrar i tv-soffan klättrandes på av tre par nakna barnafötter vid elvatiden.

Nej. Nu måste det bli lite ordning i den här familjen.

I morgon är det jag som ställer väckarklockan. På nio. Eller nåt.....

"Vaddå sova? Det är ju inte ens midnatt än..."

Nytt år

Oj.

Redan den andre januari och inget skrivet ännu.

Men det ska det bli ändring på. Denna vecka ska jag nämligen vara föräldraledig med samtliga ynglingar och det vet ju alla hur mycket man får gjort när man är det.

Eller hur?!

Vore inte själva grejen med föräldraledighet bättre egentligen om barnen var kvar i skolan och på dagis. Ja, om det är nu lediga föräldrar som menas när man pratar om föräldraledighet.

För mitt inre har jag målat upp scenarios med badhus, museer och rosenkindat umgänge bara så där i det stora hela. Efter denna första dag i hemmet kan jag väl bara konstatera att de rosiga kinderna suttit enkom på mig efter ett otal förmananden i crescendo, medans mina förslappade avkomlingar mer har grönaktiga nyanser i deras innesittar-tv-spels-plyten.

I morgon blir det utflykt. Om jag så får använda grisfösare för att få ut dem.

Det är inga "Ute-i-skogen-leka-med-kottar"-ungar jag har närt vid min barm direkt.

Konstigt. Jag som är en sådan frilufts-förebild med Fjällrävenjacka och allt.

Eller hur?

KBT-light

Att vara sex år är rätt så jobbigt. Eller, alltså, jag minns inte. Men om man ser på min mellankille verkar det sannerligen som att det är det.

I skolan är man stor. Och tuff. Skrattar år allt, inga bekymmer, allt är så toppen.

Sedan nalkas kvällen, lamporna släcks en efter en och volymen på tv:n sänks. Plötsligt kommer de troll man hörde om i sagan tillbaka, ormen som fröken talade om i klassrummet ringlar sig under sängen och häxorna som det lästes om i skolan för några veckor sedan står nu och trycker sina vårtiga näsor mot det svarta fönstret med bara en löjlig rullgardin som skydd.

Klart som tusan att man inte kan sova.

I flera månader nu, har den i skolan så kaxige lille mannen sovit mellan mig och maken. Ofta har han inte somnat när vi kommit för att lägga oss och oavsett hur vi bedyrat att vi varken har kobror eller troll under sängen är det som han inte riktigt litar på oss.

"-Det är klart ni säger så!  Ni VET ju inte!"

Om och om igen försöker vi förklara att häxor och troll är fantasiskapelser utan skuggor i det verkliga livet. På låtsas. Och han säger att han förstår, dagtid skrattar han till och med åt det. Ända tills det mörknar och han åter hör hur trollen står vid ytterdörren och knackar på med sina träpåkar.

Ormarna kan man ju inte ens försöka förklara bort. Det finns ju där ute och är ju faktiskt, om än kanske inte här i Sverige, potentiellt farliga.

Istället för att förklara bort, utan mer för att avdramatisera ormen som väsen for jag, mamma och Flabbe idag för att klappa på Snoddas på Skansen. Lite KBT-tänk sådär.

Gick väl sådär... Han tokvägrade att ta på ormen hur mycket jag och den ömma mormodern än gullade med den lilla boaormen. Men nu har han iallafall sett en riktig orm på nära håll. Utan att vare sig blivit biten eller ihjälkramad. Alltid något.

Fast.

Albins egna ormar, häxor och troll, de som lever sitt egna liv där inne i det blonda huvudet, de rår nog jag inte över. De måste nog han själv bekämpa, med tiden. Utan vår hjälp.

Eller Snoddas, för den delen...

Pasta Pest(o)

Jag är ju faktiskt bara mitt inne i min tredje semestervecka. Men ändå. Det känns som att semestern snart är över. Väldigt snart.

I morgon åker F ner till Götelaborg för Way out west och kvar i LEGO-röran sitter jag och sliter i mina blekta hårtestar. Storgrabbarna är så trötta på varandra så att de troligen gladeligen skulle byta bort sin brorsa mot en halväten glass. Eller inte. De verkar rätt trötta på glass också.

Något som man gärna förtränger när man drömskt funderar över sina semesterplaner är all matlagning. Till vardags har man ju liksom bara ett mål med makaroner och korv att se fram emot. Nu ska skiten inmundigas två gånger om dagen. Typ. Jag och maken har dock frångått denna diet och detta innebär att det ska lagas ännu mer mat, och dessutom gärna vid helt olika tidpunkter.

"- Vad vill ni ha till middag, grabbar?"
"- Makaroooner!"
"- NEJ! Det hade vi ju till lunch! Säg något annat!"
"- Åkej. Spaghetti rå!"

Orkar. Inte.

Nästkommande vecka skall maken tillbringa i Danmark, undertecknad troligen på Hispan.

Det ofattbara

Tittar på mitt föregående inlägg och tänker avmätt.

Vad lite man visste då...

"Två döda..."

Om det ändå stannat där....

Jag känner att jag inte klarar av att formulera mig kring det som inträffat. Det finns inga ord, det finns knappt känslor. Bara en ekande tomhet där hjärnan liksom kämpar för att få ihop ett sammanhang.

Hur förklarar man en sådan händelse för sina undrande barn när man inte själv får till ett begrepp.
Det finns ingen sans, ingen logik och i barnens svart-vita värld kanske man lättast förklara det i termer av ondska. Han var en man med rött lasersvärd, i ondskans tjänst. En Darth Vader eller Voldemort kommen från Mordor.

Som vuxen inser man ju någonstans att det mer handlar om en Gollum förblindad av en uppdiktad teori kring sin egen rasöverlägsenhet. Hans älskade ring av vanvett har förvandlat hans psyke till en slav under sin övertygelse.

"Det var obehagligt att skjuta ihjäl så många men jag kände att jag var tvungen"

"My precious"

Det finns inga ord....

Ett tips från dagens Aftonbladet

Tjing för Mickan

Jaha. Att leka Solsidan. Det är visst det nya nu då rå. Ja, om man går i trean alltså.

Och detta är upprörande enligt en Bror Duktig-magister, som i ett snusförnuftigt mejl till sina adeptrars päron på sitt ansvarsfulla vis deklarerar att en mer passande kvällsunderhållning för en nioåring är att läsa en god bok.

Jag minns när jag och flamsbästisen J växte upp i Orminge och lekte Dallas. Eftersom bägge ville vara Pamela så turades vi om mellan gångerna. Varannan gång Sue Ellen och varannan Pam. Lite klirrande is i ett glas med äppeljuice så var Sue Ellen rollen hittad.

Så vad är egentligen nytt under solen (Solsidan?)? Personligen ser jag nog hellre att mina barn leker Solsidan än Big Brother.

Tjing för att vara Mickan!

Jag, modell 1981?

Jag har en plan....

Klockan är tjugo över sex och det råder periodpaus i den sport som kallas "Vardagskväll".

Första perioden avlöpte relativt smärtfritt då en av motspelarna varit på hemmaplan hela dagen och därmed inte utrustad med den illasittande trötthet hans övriga två medspelare tillförskaffat sig under dagens hysteriska dagistimmar.

Ja, detta referat bör givetvis egentligen inledas med en förklaring av sporten och dess regler.

Denna idrott kallas även "Fawlty Towers på Kocktorpsvägen", "Inferno" eller "Lyckligt gift ensamstående kvinna vs. tre talibaner". Take a pick; kärt barn har många namn.

Grundidén är iallafall att jag ska inhämta tre gossebarn på respektive ställen, transportera dessa glada trallande lintottar hem för att där anrätta en uppskattad och näringsrik middag. Därefter skall de förnöjda avkommorna tandborstas, sagoläsas och nattas. Game over.

Första periodpausen inträffar då barnen fått av sig sina ytterkläder och ljudnivån återigen har understigit 100 dB. Då kan man passa på att fylla på sina och barnens energidepåer med en banan eller så. Barnen lallar sedan iväg och jag måste påbörja kvällens taktiktänkande inför den andra perioden; matlagningen samt middagsätandet.

Jag drar fram min whiteboard, lägger upp olika strategier och lägger upp exempel på eventuella scenarios som kan tänkas uppkomma.

Denna kväll lades strategin upp som så att Gustaf, känd som den store taktikern och också den med flest utvisningsminuter den här säsongen, bjöds in till själva tillagandet av middagen. Ett genidrag från min sida skulle det visa sig, då jag på detta sätt inte bara lyckades sära på de ständigt trätande storebröderna utan även fick honom att äta. Ja, lite iallafall.
Att sedan Albin fick ett meltdown då maten, enligt hans smak, "vaj alldeles föj vajm" får väl ses som ett minor fall. Man kan ju inte få alla rätt....
Lill-Flax skötte sig såsom han brukar med resultatet att en större del av hans middag kunde återfinnas i A) hans hår, B) i Luddes mage och C) utkletad över hela köksbordet likt fingerfärg.

Så nu sitter jag här i väntan på nedsläpp inför den tredje och sista perioden; Nattandet.

De sista strecken är ritade på tavlan, sportdrycken är urdrucken och svettbandet ordentligt nedtryckt över mitt spröda hår.

Nu j-vlar kör vi! GO GO GO GO!!!!

Konferens på Knyttet

Klockan 09:32 på Knyttet i Saltsjö-Boo:

"-Psst, grabbar! Kom in i lekrummet ett tag... Jag har information, HIGH CLASS! Fort innan fröknarna ser..."

Axel viftar in alla kompisarna i det lilla skrymslet innanför snickarverkstaden.

"- Nu ska ni få höra.... Tipsens tips. Lösningen på alla era önskemål. Here it comes!"

Barnen har nu samlats i ring runt den blonde lille gossen, ivriga att få höra vad han har att säga.

"- Får ni lajja med era pärons mobiler? Knappa på fjärrkontroller? Ta ur alla DVD-skivor ur deras fodral? Kladda med banan i soffan?

Skaran med ett och ett halvt-åringarna börjar skaka på sina små huvuden.

"- Näääää!"
"- Typ aldrig liksom!"
" - Såå jäää-la surt asså!"

hörs nästan unisont ur de små munnarna.

"- Tidpunkten, grabbar. Det är där vi har det. Kom i håg detta jag säger nu; TIDPUNKTEN!!!"

Tio små oförstående gossar står med blicken riktad mot mötets ordförande. En av dem tar till orda och säger:

"- Tidpunkten, vaddå? Kunde du kanske vara lite mer preciiiis?"

"- Självklart min käre Max! I natt när jag hade vaknat typ för tjugonde gången och mamma och pappa hade turats om med att stoppa in nappen i min mun igen och så där... Ja, ni vet!?"

I gruppen hörs ett fnissande sorl.

En liten Hugo tilllägger:

"- Ja, det är så naivt gulligt på något sätt... Man hör deras trötta hasande steg, siluetten i mörkret då de trevar efter nappen för att slutligen köra in den i gapet på en....

En igenkänningsfniss i hela gruppen...

Axel fortsätter:

"- Det är DÅ, kära kollegor, ni ska ta chansen. När de har tröttnat på ert gnyende och tar upp er för att liksom resonera med er. Det är då ni sonika sträcker er efter mobilen, hojtar efter banan och sätter er i soffan och bara väntar."

"- Åhhhhhhhhååå! Aaaahhhhaaaa!"

"- Just det mina kära Watsons! Ni skulle sett morsans iPhone-skärm! Man kunde knappt inte se igenom den av allt bananklet. Och DVD-skivorna sen. Herregud! Där fick hon nog att göra idag på förmiddagen".

"- Så hon lät dig alltså göra allt detta inatt?" frågade någon i den imponerade skaran.

"- Njaae.... Tillät och tillät! Hon satt där i soffan mest och såg död ut. Ja, vilken syn alltså"

"- Alltså Axel, sade Leo, du är ett geni. Nu gör vi så såhär grabbar; alla kör Axel-taktiken inatt och så möts vi här i morgon igen för en utvärdering. Alla med på det?!

"- Jaaaaaaaaaa!!!!"

"- Tyst, nu kommer Sivan! Mötet avslutas! Schhhhh!"

50-talet i blodet

Läser en artikel på Aftonbladet om hur forskare i England påvisat att mammor favoriserar sina söner framför sina döttrar. Och funderar.

Jag har av lättförklarliga skäl lite svårt att applicera forskningen på mitt eget mammaskap, och har faktiskt svårt att överhuvudtaget svårt att se mig själv som mamma till en dotter. Det känns som att det vore totalt annorlunda på något sätt. Men egentligen; varför då?

Jag vill ju gärna tro att jag är så där sjuttiotals-aktigt genusfri i min uppfostran av de blivande små svärmorsdrömmarna som snurrar på min drejskiva här hemma. Men hur väl har vi egentligen lyckats? So far.

• F har inte varit föräldraledig mer än några enstaka strödagar här och där och då undantagslöst i samband med jul eller sommarsemestrar.
• Det är jag som jobbar deltid för att kunna hämta tidigare på dagis och skola och för att hinna med alla aktiviteter.
• Det är F som kör den snygga snabba bilen och jag som kör den praktiska minibussen med plats för de små barnen och de stora kassarna.

Man behöver ju inte vara Tiina Rosenberg för att inse att vi redan präglat de små liven med ett helt gäng värderingar om hur samhället är uppbyggt.

Det kan egentligen bara tolkas på ett sätt:
Mamma = trygg och tråkig med ett egentligen ganska oviktigt jobb.
Pappa = kul kompis med viktiga möten på dagarna.

Hur blev det såhär? Jag som var så..... rabiat?

Lex Gondolen

Jag kan räkna upp på ena handens fingrar hur många gånger vi har tagit ut alla barnen på restaurang.

Jag minns med en rysning ett besök på Grisslehamns havsbad sommaren 2005. Vi var på semester på landet och Gustaf skulle snart fylla två medan Albin var några månader. Vem av mig och maken som kom på idén att äta ute, det vet jag inte, men tanken var säkert god.

"- Vore det inte skönt att gå på restaurang i kväll, Älskling?"
"- Ja, men jaaaa. Vilken toppenidé! Slippa laga mat, slippa disken.... Bara sitta och njuta liksom...."

Att vi bara en timme efter vi anlänt till krogen skulle vara på väg hem igen, var väl liksom inget som fanns i de ursprungliga planerna. Ej heller att Albin skulle skrika sig igenom såväl förrätt som varmrätt eller att Gustaf trodde att hela resturangens gäster fanns där enkom för hans skull. Men det borde vi kanske kunnat räkna ut... Med läckande bröst, svettiga armhålor och svordomar sipprandes ur munnen bestämdes ganska raskt att desserten nog fick väntas på till en annan gång.

Jag minns även ett annat besök några år senare, när vi ej heller då lyckats få barnvakt och minnet av Grisslehamn börjat blekna. Jag behöver inte dra några detaljer, men jag kan säga att jag vore inte direkt förvånad om det ligger en hoper motioner på Riksdagskansliet märkta "Lex Gondolen" och väntar på handläggning efter det besöket. Ja, gällande barnförbud på krogen alltså.

Läste en artikel om det idag och faktum är tanken är nog egentligen inte så dum. Familjemys i all ära, men det utförs nog bäst på hemmaplan.

Och tacka gud för barnvakter.

Dressed for success?

När jag var barn var något av det roligaste jag visste att klä ut mig, kleta läppstift över halva ansiktet och stolpa runt i mammas höga sjuttiotals-kilklackar. Inomhus. Det var en lek. En lek som barnpsykologer troligen skulle kalla för rollspel och diagnosticera som fullkomligt normal.

Om min mamma däremot skulle ha köpt små högklackade klatchiga sandaletter och någon miniatyrkopia av en damkappa skulle nog en och annan "Jag vet vad som är bäst för barn"-människa ringt till en velourklädd socialtant på kommunen och anmält mamma.

Nu gjorde mamma aldrig det så Farbror Barbro behövde aldrig komma med en Tempo-kasse fylld med unisexplagg i brun manchester. Men tänk om? Vilken lycka!

Klappeti klappeti klappeti!

Suri Cruise, 4 år gammal.

Nu i vuxen ålder kan jag dock säga att jag tycker att vi ska skona våra barn från allt vad klackskor, trekantsbikinis och handväskor heter. Så länge det bara går.

Det går att ta igen i vuxen ålder. Believe me!!!!

En fantastisk produkt

"Det här är det roligaste barn vet!"

Om jag bara känt till produkten förra veckan....

Topp10-listan över jävligt irriterande råd/kommentarer.

10. "Om barnen får äta vuxenmat från början lär de sig att uppskatta det."

Ja, kanske om man har barn isolerade från omvärlden vad gäller kompisar, Mc Donalds och dylikt.

9. "Om barnen lär sig somna i sina egna sängar kommer de att ligga där hela natten."

Ja, möjligtvis om de inte vaknar någongång under natten eller om man man kedjar fest dem i sänggavlarna.

8. "Om man uppfostrar sina barn rätt är det inga problem att ta med sina barn på fin restaurang. Titta bara på kontinenten."

Ja, på kontinenten vet ungarna att om de inte sköter sig så har de ett rejält kok stryk att vänta när de kommit hem.

7. "Om man lär barnen från början att ett nej är ett nej, så slipper man tjat:"

Hahahaha!!!

6. "Så du tycker det är jobbigt med småbarn? Vänta bara till tonåren!"

Härligt med lite pepp, såhär föräldrar emellan.

5. "Skär grönsakerna i små lustiga figurer så kommer barnen att äta dem!"

Mmm, det kanske funkar på dina normalbegåvade barn, men inte på mina Mensa-kids!

4. "Om du köper vinterkläder på Polarn o Pyret kan du ha overallerna till alla tre barnen."

Absolut! Ja, om jag inte låter dem leka i kläderna på dagis förstås. Då håller de en halv säsong per barn.

3. "En god mor lagar all barnmat själv!"

Pretto-jävel!

2. "Vaaa?! Går inte Axel än? Min X gick när han/hon var 2 månader."

Säg det där än gång till och du kommer aldrig mer kunna gå!!!!

1. "Oj, stackars dig som inte fått någon dotter. Men vänta bara, du kanske får barnbarn som är flickor".

Ja, tack snälla för de uppmuntrande orden. Jag lider ju sådana helvetes kval över mina friska pojkar.

När sopsäcken kommer fram

"- Aaaaarghh!!! Jag blir toooookig. Ni skulle ju städa, sa jag! Nu slänger jag allt som ligger här på golvet!"


"- Eller inte riktigt allt, kanske..."

Dagens svåraste fråga

Albin (4 år): - Mamma. Är 122 mycket?
Jag: - Mycket vaddå?
A: - 122. Är det det?
J: - Det beror på vad det gäller....
A: - 122 är en siffra mamma!
J: - Hm, ja... Jag vet, men....
A: - Hur mycket är 122 då?
J: - Ja, det är ju 122 stycken av något.
A: - Ameh MAMMA. Hur MYCKET är det?
J: *tänker tänker*
A: - Ähh, jag frågar pappa istället. Han kan sånt där!

Jag lovar och svär....

Nytt år och nytt decenium.

Det är nu alla nyårslöften ska börja infrias eller brytas.

Det är nu som gymmen ska fyllas för att åter vara halvtomma framåt februari igen och det är nu som många rökare, som igår kväll stod med handen på hjärtat och svor att aldrig mer tända en cigg, lider helvetes kval över vad de ska göra av sina händer. Det är nu som människors karaktär och disciplin skall prövas. Det är nu.

Själv är jag ingen nyårslöftesgivare. Jag har aldrig förstått själva grejen med att lova en massa saker, inför en massa människor, för att sedan skämmas ögonen ur sig när löftena faller som julgransbarren på nyårsdagen

Jag tänkte istället vara lite wild´n´crazy och avge lite löften å andras vägnar. Fiffigt va?

- Axel lovar och svär, t ex, att fortsätta sova de 8-10 ostörda timmar i sin säng som han så föredömligt avslutade sitt 2009 med.

- Albin däremot, lovar på sin mormorsmors grav att börja sova hela nätter i sin egen säng. Inga mer tassande kalla barnfötter över becksvart hallgolv ner under mammans täcke alltså.

- Gustaf lovar å sin sida att sluta tjata om att få spela tv-spel HELA TIDEN. Han skall härmed acceptera att endast spela när hans mor och far tillåter han att göra så. Basta.

- Ludde lägger sin högra tass på hjärtat och avger nickandes löftet att aldrig mer bita sönder någon av barnens leksaker. Eller något annat heller för den delen.

Sådär ja! Vi får se hur länge det håller. I morgon är det den andra januari.

Matglädjedödarna!

"- Om man ger barnen vuxenmat från början så lär de sig att gilla det. Så är det och nog med det!"

Orden är mina och de uttalades givetvis INNAN jag hade egna barn. Eller iallafall innan den äldste fyllt två år.

Vi levde ganska länge efter devisen:

"- Ät vad som står på bordet eller gå hungrig!"

Så mycket kan jag säga; det gör vi inte längre!

Vi har totalt kapitulerat och hamnat i vad jag tidigare föraktfullt kallade "makaron och korv-träsket".

Jag är så TRÖTT på att bli besviken. Gång efter gång har jag försökt med än det ena än det andra. Följt all världens pedagogiska tips gällande alltifrån att barnen själva ska få vara med och bestämma vad vi ska äta till att de får vara med och laga käket.

Inget har hjälpt!

Det finns egentligen bara två kassaskåpssäkra alternativ:
- Makaroner och korv, eller
- Pizza.

Om man gjort sig till och lagat något nytt (som enligt någon j-la tidningsartikel kommer att älskas av hela familjen), stirrar barnen ner i kastrullerna som om det vore kokt skit eller stuvad hundspya. Och vägrar givetvis att ens smaka på det......

Den enda som inte klagar över situationen är Ludde. Det var rätt så länge sedan han åt hundmat nu......

Lava-skräck.

I en fyraårings sinnevärld kan många saker vara skrämmande. För tillfället är det läskigaste i Albins värld lava.

I Ice Age 3 förekommer tydligen lava och så även i Mario Kart.



Fram till i förmiddags trodde därmed Albin att lava var något som bara förekommer i den uppdiktade världen, i fantasin.

Men så i förmiddags kommer Albin med gråt i rösten och skräck i blicken till mig och säger:

"- Mamma, säg TILL Gustaf. Han säger att det finns lava på riktigt! Mamma, säg till honom att det inte gör det!!!!!"

"- Jomen Albin", svarar jag oförstående. "Det finns lava. Det är sånt som kommer ur vulkaner."

" Neeeeej, kommer lavan hit och tar mej då?", nästan skriker stackars liten med panik.

Varpå, som den pedagogiska amatör jag är, jag plockar fram en gammal uppslagsbok för att visa hur riktig lava ser ut.

Blev han då lugnare av detta? undrar ni....

Svar nej.

Nu tror en skälvande Albin att det närsomhelst kan börja spruta lava ur vilket berg som helst.

Albins skräck - min pedagogik: 1 - 0.