En sån där riktig kvinna

Undrar ni, som jag, när ni ska bli vuxna?

Alltså en sån där vuxen kvinna som man såg när man var yngre. På Konsum. Med fönad lugg och en aura av tung Opium-parfym.

En kvinna som går upp över en timme innan avfärd till jobbet. 

En som äter en näringsrik frukost och lägger en halvtimme på vardagsmakeupen varje morgon. Lager på lager med fukt, foundation, ögonskugga och allt.

En som omsorgsfullt fönar sitt hår efter att ha applicerat diverse spermaliknande produkter i detsamma.

En som klär sig omsorgsfullt, sprayar på sig en härligt kvinnlig doft innan läppglansen omsorgsfullt stryks på vid hallspegeln innan avfärd.

Jag tror det är över ett år sedan jag använde foundation och jag tror inte det har hänt att jag använt det till vardags på säkert fem år.

Min mamma, som hela sitt liv arbetat i butik, sminkar sig fortfarande varje morgon. Även nu, i karantäntider. Fina, vackra mamma. 

Vad gick så fel med mig?

Jag går upp ca en kvart innan jag åker till jobbet. Tvättar mig vid handfatet, kletar på lite mascara (faktiskt) och drar i mig en kopp kaffe i bilen på väg till jobbet. Ja, om jag inte tar moppen. Då får jag skita i kaffet.

I min värld är det inga vettiga människor som äter frukost. Vem f-n kan äta på morgonen liksom? Enligt mig är det ett tydligt psykopatdrag att kunna inmundiga fast föda inom två timmar från uppstigandet.

Varken min man eller mina två äldsta barn besitter detta tvivelaktiga personlighetsdrag, men den yngsta innehar fortfarande det lilla kvarvarande barnasinne i att han faktiskt kan ta en macka. Men snart kickar väl tonårshormonerna in även där och matvanorna börjar efterlikna den övriga familjens lite mer kontinentala vanor.

Svart kaffe och en croissant vid 10-10:30. Det är grejer det.

Men åter till den kvinnliga vuxenkostymen.

Jodå, jag har försökt. Typ runt 20-25 försökte jag gå all in i allt det där. Alltså försökte. 

Jag sminkade mig varje dag, om jag inte var ledig vill säga.

Jag köpte vardagskläder, ja ni vet såna där man har på sig när man varken arbetar, ska på krogen eller på fest.

Nu mer känner jag mig som en transa när jag sminkar mig. Pudret kakar sig, ögonskuggorna tränger in i kråksparkarna och jag känner mig som en blandning av Git Gay och Rickard Wolf (förlåt).

Förra året köpte jag tre par identiska Tiger-jeans, bara för att jag älskar modellen och är rädd för att de ska sluta säljas. De var rätt dyra, det kan jag medge, men annars består mina nutida mesta klädinköp av ridkläder och täcken till min häst framtagna av den irländska armén för att stå emot granatsplitter för ca 5 papp styck.

Men frågan som jag ställde här ovan om när jag ska bli en sån där riktig kvinna var förstås helt retorisk.

Det kommer aldrig hända.

Jag blev något annan. En annan typ av kvinna.

Zlatan-toffeln

2009

2010

Det lutar åt att det får bli en toffelköpar-resa till Paris i höst.

Köpsugen någon?

Jaha ja.

Lyckad kampanj?

Vilka känslor väcker annonsen?

Ha-begär eller empati?

Från H&M´s Marni-kampanj

Och ärligt talat: vem använder dräkt och när (förutom de där på banken efter tre)?

Dagens inköp

Ny ögonskugga och nytt nagellack inför helgens topphemliga festligheter:

Party party!

Rätt klädd

Nu är det svåra tider. Knepiga tider.

För vad ska man ta på sig egentligen?

På morgonresan till jobbet sitter jag med tjock jacka, rumpvärme på grilläge och termostaten inställt på helrött. Hemresan, däremot, företas i förd linne med AC:n på högsta blås.

Det är så kul att kolla på folk såhär års. En och annan traskar på i semestermood iförd shorts och Hawaiiskjorta för att på samma trottoar mötas av en kvinna i tjocktröja och fuskpälsväst.

Men vem har då klätt sig rätt? Kan man klä sig "rätt"?

Kanske skulle man för första gången få användning av sina stora handväskor och bära med sig ombyte?

Jag vet inte...

Men jag vet att problemet snart är ett minne blott.

Och då, i det dragiga november, ett ganska kärt minne.

Jag har för dessa dagar designat ett eget praktiskt plagg. Klicka på denna länk för att se och kanske lägga in en beställning: "snyggast på jobbet.se"

I den grymma modevärlden

September means höst. Så är det bara.

Sedan att det de facto är varmare i dag än när jag sprang omkring i mina vita tunikor med gåshud över hela kroppen i juni. Det hör liksom inte hit.

22 grader och sol till trots, det är höst. Basta.

Det är likadant varje sensommar. Alla somriga, slafsiga och pastelliga kläder känns så fel, så oåterkalleligt passé. Som ratade kompisar hänger de med slokade axlar på sina galgar och ser så ledsna ut. Men jag kan bara beklaga, världen är hård ibland.

Jag har tröttnat på er. Vill inte leka med er mer. Inte i år iallafall. Vi får se nästa vår. Kanske kan vi återuppleva en del gamla minnen ihop, men risken är stor att vår vänskap är över för alltid.

Tack för den här tiden.

Och hej på er, alla mina nya kompisar!

Mitt öde, mitt Waterloo

När andra fylls av vemod över sommarens annalkande sorti så står jag bredbent och låter det bara skölja över mig. Come rain or shine. Kom an, bara.

Höst.

Jag köpte nya höststövlar igår och bara en sådan sak kan ju få vem som helst lite lättare till sinnet.

Supersnygga och jättesköna. Det gäller bara att komma över "Waterloo-känslan", så är vi hemma sen.

Nu funderar jag mest på Agnetas brallor. Undrar var man kan få tag på såna?

Falsk marknadsföring

Det finns något talesätt som säger att "kläderna gör mannen". Meningen är väl att man blir bemött som man är klädd, typ. Tror jag.

Och det kan väl stämma... Nog finns det en viss skillnad i hur man bemöter en lodis och en polis. Oftast bemöter man ju dessa dock inte alls, om ni förstår vad jag menar.

Men jag har tänk på det där med kläder och klädstilar en del. Vad vi liksom vill säga med vad vi hänger på oss. Och om man kan skönja en människas personlighet i hur denne är klädd.

Om man tittar i min garderob så hänger det en väldig massa vita och pastelliga kläder, har jag märkt. Odd Molly och Hunkydory. Tunikor med sirliga broderier och volanger och spets. Herregud....

Är det jag?

Är det sån jag är? Matchar det verkligen min personlighet? Gammelrosa puffärmar... Snacka om falsk marknadsföring.

Vem har hängt in allt detta i min garderob? Troligen någon medelålders kvinna med blekta slingor, 3 ungar och villa i en halvtjusig förort. Kristin Kaspersen?

Nej, för att matcha mitt lynne får jag uppenbarligen gå in och låna lite kläder av boysen.

Så där ja... Då sparar man ju in några slantar också.

Kalas!

Vive la France

Så var man då hemkommen från den franska huvudstaden med värk i såväl ben som plånbok. Vi har gått och gått. Fikat och gått igen. Shoppettishoppat och gått igen. Och gått igen.

Det är en fantastiskt vacker stad med sin gamla arkitektur och mörkhåriga pojkar. Man fattar ju liksom att våren gärna stannar här ett tag innan den så sakteliga kryper upp mot våra domäner.

Visste ni förresten att ryssarna är de nya tyskarna? Jag märkte det redan i Milano i höstas men tänkte då att det kanske just var Milano som drog så hårt i de hårt parfymerade och mejkade östborna. Men se; det är tydligen hela europa som drar för överallt hördes deras förr så ovanligt turistförekommande språk. "Spasiba, Privjet" osv. Överallt.

Jag läste ryska ett år på gymnasiet och jag vill minnas att det var rätt så kul. Alfabetet sitter kvar och en och annan användbar strof.

Великий Красной Армии = Den fantastiska röda armén.

товарищ = Kamrat.

Kan vara bra att kunna. Som ni förstår så var det ju ett tag sedan gymnasietiden. Pre-Glasnost eller до гласности, som vi språkligt begåvade skulle uttrycka det.

Men nu åter till Paris.

Macaroner på La Durée. Check.

Tokdyr shopping. Check.

Versailles. Check.

Louvren. Check.

Röd vin. Check.

Ont i benen. Check.



  

Le Lovre



Versailles

Paus





Vid Seine

Mamsen utanför La Durée

Middagsdags

Behövs verkligen bildtext här?

 Lite av det som införskaffades:

 Till er som vill ha prisuppgifter säger jag bara:

- GLÖM DET!!!





Fetich-frossa

Om några veckor åker jag och kära mor till Paris för att övertala våren att utöka sina domäner åt lite nordligare breddgrader. Det och bara därför kan tyckas vara skäl nog för att förära staden ett besök, men vi hade nog funderingar på att hinna med ett och annat också.

Jag är ju macaroon-fetichist så Ladurée måste ju givetvis få servera oss en kopp kaffe och ett femtontal av sina famösa uppfinningar.

Sedan måste vi väl halka igenom Louvren, då mamsen inte har fått se kvinnan med det Carola-omsjungna leendet in real life än.

Versailles vore lite lattjolajban att få se, dels för att jag aldrig varit där och dels för att jag inte bara håller macrooner som fetich utan dessutom hela 1700-talet.

 

Sedan blir det väl lite shopping på Louis Vuitton, Dior och Hermes.

Ja. Eller hur....?

Väldans trevligt kommer vi nog få hur som haver, mor min och jag.

Au naturel

Så förvandlades jag till en rosenkindad sportfåne m snordroppe på näsan. Med frukost i magen och cerat på läpparna har de isande vindarna smekt över mina omålade kinder och nypt fram ett naturligt rouge.

Nu sitter jag här med droppen avtorkad och kinderna har åter fått sin sedvanliga stadsglans. Understället med de påsiga knäna och underbara rumphäng är utbytt mot jeans helt utan eftergivlighet och kärlek.

I morgon är det jobb igen. Då byts den hårda denimen ut mot sprakande polyester. Ansiktsfärgen kommer dock vara densamma som idag. Tänk kaffe latte utan espresso.

EPA-trosor och BH:s för 7-åringar

Idag har vi, Axel och jag, då slutligen halat den gula flaggan och hävt karantänen. Utflykt till Forum stod på programmet och min kropp som vant sig vid min friktionsfria fleecekostym fick nu åter kännas vid de trånga jeansen.


"-In med magen, bara! Andas får du göra i eftermiddag!", skrek jag åt min kropp då knapphålen kändes ovanligt långt i från knapparna i gylfen.

Så till köpcentret for vi, jag, Axel och mamma. In och ut i X antal butiker och en lunch på det. Lill-Flaxen låg halvliggande i sin nya vagn med simmig blick, rätt nöjd med lite nya ansikten omkring sig och inte enbart sin frustrerade mors.

På Lindex fick jag syn på denna:

Och jag förundras....

Om man nu har 65 A, varför då använda BH? Jag skulle gärna skita i BH:n om det inte vore för det faktum att jag skulle snubbla på tuttarna om jag inte hängde upp dem i något. Skrapsår på bröstvårtorna, aj aj aj!

65 A. Vem passar den på? Min äldste son, kanske? Han är sju. Och jävligt smal.

Jag fattar inte...

BH har man väl för att hålla lökarna på plats och inte för att man tycker att det är kul med något som kliar alternativt skaver på ryggen och allsköns andra ställen.

Nej, BH har man för att lägga ner de ihoprullade skinnflärparna (former known as bröst) i.

Sedan såg jag ett par röda stringtrosor med sådana där "boll-fransar" på. Ni vet såna där som kantar fönstren på EPA-traktorer och gamla lampskärmar.

Då kände jag att det fick vara nog och lämnade butiken....

Jag måtte ha blivit jävligt gammal (och möjligen ett uns bitter).

Lady Kaka

När jag ser bilden av Lady Gaga publicerad på Aftonbladet.se är igenkänningen på max. Stylad till tänderna, twentyfour-seven. Gaga och jag, Lady K. Same same. Eller?

I morse körde jag in F till ett återbesök på den ögonklinik som opererade hans numera extremt ömma ögon. Medan han lommade i väg som ett blindstyre på Vasagatan satt jag kvar i bilen för att vänta. Eller, det var den ursprungliga planen.

Alltmedans minutrarna tickade på började min mage skrika i saknad av frukost och tillslut var dess klagorop så påfallande att det var bara knäppa loss sin lekamen från det uppvärmda sätet och gena över den hårt trafikerade gatan för att slinka in på närmsta käkställe för en frulle. Burger King.

"-Alla tajders!", sa jag klämkäckt för mig själv.

Parkasen lämnades kvar i bilen då jag drabbats av ett svettutlöst aggressionsutbrott minuten tidigare.

Först framme vid kassan känner jag att något är fel. Ja, något annat än det faktum att jag faktiskt stod i begrepp att inhandla en Whopper med ost klockan 09.15 en torsdagmorgon. Som i en ond dröm varseblev jag min uppenbarelse.

"- Visst ja. Det var ju därför jag skulle stanna i bilen och vänta på maken," tänkte jag där jag stod i mitt noppriga och svarta underställ samt ett par nedtrampade curlingkängor från 2003.

Tänk pantomimartist. Det vita ansiktet faller sig liksom naturligt för mig.

Nu är det av vissa självklara skäl rätt glest mellan kunderna på Burger King ved den tiden så det var tack och lov bara ett fåtal byggare som skulle ta sitt eftermiddagskaffe samt personalen som fick njuta av min stass.

Sedan när vi var hemma igen ser jag då denna bild. Och tänker genast på vad lika vi är jag och Gaga. Typ.

Alltid redo för ett gäng paparazzis.

/ Lady Kaka

Hemma igen

Så var vi då hemma igen efter en helg i Milano. Det har varit helt underbart med massor av god mat, fantastiska viner och totalt onödig shopping.

Bílden nedan är tagen på restaurangen Bagutta på Via Bagutta, ett supermysigt litet hak med en historia som konstnärs- och författartillhåll, vilket verkligen kunde kännas i atmosfären. (Tack snälla Li för tipset!)

En del av skörden...

Apropå den där jävla pälsindustrin...

Läser på Aftonbladet om svenska minkfarmer och förfasas. Och undrar; vem fan köper päls nuförtiden?

Jaha, okeeeej?!

För Sverige i tiden?

Någon där? Hallååååååå?

Dags att bereda plats

Sitter med en kopp kaffe och samlar krafter inför dagens planer.

Jag tänkte rensa ur min garderob idag. Kläder som gråtande hänger med dammiga axlar ska helt oempatiskt läggas i svart sopsäck och lämnas till insamling.

Jajemän. Det ska beredas väg för nytt, fräscht och svindyrt. Jag och maken ska till Milano om ett par veckor och då måste jag ha bäddat klart för mina nya älsklingar.

Mmmm, eller hur?

Jag minns när vi var i Rom för några år sedan och vi gick runt på Via Del Corso och plingade på på såväl Prada som Versace. Jag minns speciellt när vi på spelat världsvant sätt blev insläppta hos Dolce Gabbana, bjöds på skumpa och tio expediter genast började ta på mig och springa runt som mössen hos Askungen och börja leta bland de exklusiva plaggen för att finna någon till just min lekamen.

"-Ahh, this dress will look wondwul on you. You must try it on!"

Kvinnan höll i en svart slimmad hellång skapelse med gnistrande stenar kring den djupa urringningen. Hennes entusiastiska blick talade ett väldigt övertygande språk och efter en blick på maken så tog jag tag i galgen och skred in i den exklusiva provhytten.

Och tro fan hon hade rätt. Tyget föll som ett svart vattenfall över kroppen på ett extremt smickrande sätt och uringningen var som målad över min barm. Helt perfekt. Redo för vilken Oscarsgala som helst.

Tankarna for genom huvudet. En gång i livet. Bara en gång i livet. Klänningen saknade prislapp. Jag kalkylerade för mig själv:

"-Vad kan den kosta? 15.000 kanske. Ja, 20.000 kanske. Men vadå? Den är ju klassisk och kan gå i arv..."

Maken såg på mig med imponerad beundran. De små sjungande Askunge-mössen likaså.

"How much is it?", fick jag tillslut ur mina narcissistiska läppar.

"-20.000, svarade den tjockaste av mössen (Jack eller Gus?).

Mitt leende stelnade till en grimas när det sakta gick upp för mig att hon pratade Euro, medan mina kalkyler inbegrepp den svenska valutan.

Sådär stod jag. I klädd en designerklänning värd ca 200.000 pix, med tio inställsamt leende dräktbeklädda dansmöss plus en likblek make stirrande på mig.

Hur jag fick av mig klänningen minns jag inte. Inte heller vad vi sa eller hur vi tog oss ur butiken.

Vad jag vet är att Via Del Corso nu mer går under epitetet Via Dolorosa i min tankevärld. Smärtans väg.

I Milano testar vi nog några andra butiker. H&M kanske?

Jag och maken på Via Dolorosa?

Dressed for success?

När jag var barn var något av det roligaste jag visste att klä ut mig, kleta läppstift över halva ansiktet och stolpa runt i mammas höga sjuttiotals-kilklackar. Inomhus. Det var en lek. En lek som barnpsykologer troligen skulle kalla för rollspel och diagnosticera som fullkomligt normal.

Om min mamma däremot skulle ha köpt små högklackade klatchiga sandaletter och någon miniatyrkopia av en damkappa skulle nog en och annan "Jag vet vad som är bäst för barn"-människa ringt till en velourklädd socialtant på kommunen och anmält mamma.

Nu gjorde mamma aldrig det så Farbror Barbro behövde aldrig komma med en Tempo-kasse fylld med unisexplagg i brun manchester. Men tänk om? Vilken lycka!

Klappeti klappeti klappeti!

Suri Cruise, 4 år gammal.

Nu i vuxen ålder kan jag dock säga att jag tycker att vi ska skona våra barn från allt vad klackskor, trekantsbikinis och handväskor heter. Så länge det bara går.

Det går att ta igen i vuxen ålder. Believe me!!!!

En dag i "Mall of Fame"

Jag och Krax-Flax följde med mor och far till Forum i förmiddags för att agera smakråd, då pappsen ska införskaffa nya brillor.

I runda slängar stod jag ut med hans krångel och gnäll i ca 30 sekunder innan det välbekanta pling-plong ljudet åter ljöd i butiken som aviserade min och Axels exodus ur glasögonaffären.

Ja, pappas krångel och gnäll alltså. Axel satt med rinnande snok och sluttande axlar och stirrade tomt framför sig i vagnen. Klart butiksanpassad. Men inte pappa. Aldrig.

Men vet ni vad som då skymtade i mitt synfält. Jag tappade helt fattningen och slängde mig på knä för att känna och riktigt insupa den storhet som jag just fått bevittna. Jag lät mina fingrar följa den sirliga autografen och kände nästan hur det svartnade för mina ögon då jag reste mig upp.

"-Här. I Nacka. Och lilla jag."


Det fanns några stjärnor till. Dolph Lundgren bland annat. Ja, ni ser nivån. Fantastiskt! "Nacka Forum Hall of Fame". Jo, jag tackar ja!

Med bultande hjärta gick jag sen vidare i detta "Mall of Fame" och efter ett tag började den så välbekanta shoppinglustan göra sig påminnd.

Men frågan är vad jag behöver för kläder nu. Morgnarna blir allt kallare och tanken har faktiskt slagit mig både en och två gånger om att uppfinna ett något slags transportplagg att ha på morgnarna.

Jag menar; hur piffig behöver man egentligen vara kl 06.15 i bilen på väg till sjukhuset. Och väl där piper man ju in som en kackerlacka i omklädningsrummet för att slänga på sig sin jobbar-pyjamas.

Jag tänker mig en sovsäck, helst i dun.
1. Klipp ett hål i botten, där fötterna ska vara egentligen alltså, men där nu huvudet i stället ska stickas ut.
2. Klipp sedan hål för bägge armarna och sy på ärmar av förslagsvis en avlagd dunjacka.

Dragskon som normalt sett man har vid huvudändan kan nu alltså regleras efter steglängd och hur mycket det blåser. En viss fördel med automatväxlad bil kan ses, för att minimera luftintaget i puppan maximalt, om ni fattar?



Hur som helst, i väntan på att jag satt mitt "Transport-puppe-projekt" i rullning så köpte jag i allafall en ny tröja. Ännu en Odd Molly. Jag har typ 15 stycken likadana, men ingen grå.

Tänkte att det kunde matcha mitt sinnelag lite, typ.



En modern klassiker. Om ni frågar mig....

Jag konsekvent? Icke

Ja, jag vet.... Jag har raljerat över hur fåfäng jag har varit och hur genuint ofåfäng jag är nuförtiden. Jag vet.....

Och JAAA, jag vet. Jag sa att jag skulle börja bära mina pinaler i plastkasse. Jag veeeeeet!!

Men döm mig inte för hårt, snälla. Jag är bara en vanlig människa. En människa med vissa speciella behov. I detta fall ett Marc Jacobs-behov. Steg 2176 på Maslows trappa.

Minne av ett 80-tal

Mitt 80-tal.

Idag på Nyhetsmorgon var det 80-talet som stod som något slags tema. Folk mejlade in sina bilder på sönderpermanentade hår, spräckliga ski-pants och nivea-kletade plutmunnar.

Det är i år trettio år sedan 80-talet påbörjade sin 10-år långa neonfärgade marsch mot sin ofrånkomliga apokalyps och de efterföljande tjugo åren som deceniernas driftskucku.

Var 80-talet så hemskt? Låta oss bena ut det lite grann.....

Musiken?

Visst producerades en hel del skit, men i jämförelse med 90-talets tyska eurodisko-invasion skulle jag nog vilja påstå att 80-talet, med vissa självklara undantag (var god se klipp nedan), går med hedern i behåll....

Kläderna då?

Ja, ledsen 80-talet, men där får ni nog bära hela 1900-talets hundhuvud är jag rädd. Om man bortser från att det var då träningsoverallerna och sneakersarna tog sig ut från gymmen ut på gatorna (var god se bilden på den läckra modellen längst upp i denna text för ett klockrent exempel) så var 80-talet ett årtionde där kokainnyttjandet bland världens designers satte sina tydliga avtryck.

Och även hos en del av de som bar skapelserna, bör väl kanske tilläggas.....

Själv var jag 7 år då 80-talet startade och fick genom mina tidiga tonår genomleva olika måsten som Takano-overaller, Minnies club-tröjor, kina-dojjor och H&M´s måste-kollektion "Boy Toy". Vilken förälder skulle idag låta sin 12-åriga dotter bära en minikjol med trycket "Boy Toy"? Rätt otänkbart skulle jag vilja hävda....

Vissa intellektuella förståsigpåare hävdar nog att modet var ett svar på 70-talets velouriga uni-sex dito, och vad vet jag.... Så är det säkert.

Snyggt var det då fan inte.....

Sen var nog minnet av 80-talet slut för mig. Det är liksom det jag minns. Musik och mode och allt som hände. Ja, och Starlet förstås.... Med Starling. Någon som minns?