Fasbyte

Lika mysigt som när tomteparaden belägrar hemmet i mitten på december med sin rödmurrighet, minst lika härligt är det när tåget tar sin returbiljett ut i förrådet igen och endast barren vid golvlisterna kan påminna oss om den jul som i en ögonblinkning for förbi. Barren, som likt tomtefars tårar, pryder dolda golvskrymslen ända fram till midsommar och som alltid; en liten kvarglömd Nisse i ett fönster någonstans. Detta är en tradition, och den lär inte brytas i år heller.

Men fräschheten och känslan som uppstår när den kvalmiga hyacintdoften vädrats ut, när pepparkaksburken diskats ur och när den kvarvarande skinkan på ca 2 kilo slutligen kastats, är inget annat än underbar.

Fast ser det inte lite tomt ut?

Jag är verkligen en rätt så tråkig människa när det kommer till förutsägbarheten i mina känslostormar. De är så...... årstidsbundna.

Innan jul så kan det inte bli murrigt nog. Granris, tallris, blåbärsris, röda band ska viras, ljus ska tändas i varenda rum och den som tänder en taklampa i min julebubbla kan räkna med vrede.

Men sen vips vaps är julen slut och jag formligen kräks på allt som är rött, grönt eller guldigt. Komposten fylls med diverse barriga grenar, hyacinter och prunkande julstjärnor som trots sin frodighet får möta sina sista dagar som frostskadade på sunkig hög av förmultnande löv och grenar. Och granen, den stackaren, kan räkna med först en köldknäpp i sina friska (?) och kvarvarande barr för att senare under vårkanten smekas av helvetets skärseldar i majbrasan på tomten.

No mercy.

Och nu, efter denna exodus av jul, hamnar jag som alltid i en helt annan sinnesstämning. Jag vill nog kalla den "Inredningsfasen" men min man kallar den nog dessvärre "Inredningsfasan".

"-Ser det inte lite tomt ut det där hörnet?"
"- Den där soffan ser ju verkligen för sorglig ut i det här ljuset, inte sant?"

Frågor som aldrig får några svar.

Detta års "Inredningsfas" har inletts med ett sug efter ett skåp att ha i matrummet. Efter googlande, Blocketsurfande och ständig uppkoppling mot auktionssajter hade jag börjat ge upp när jag av en slump (eller hur?) hamnade på Svensk Tenns hemsida. Och där fanns det. Skåpet. The skåp of my dreams.

Eller först, alltså. Tills jag såg priset. 

Ärligt talat, hur dyrt kan ett skåp bli. Okej, det är handgjort. So far so good. Okej, det är säkert fint träslag och ja, det är Josef Frank som designat. Men, ändå. Ett skåp är ett skåp....

Ja, vad kostar det då? Joho, serru, 64000:-. Alltså, sextiofyraTUSEN!!!

Jag pallar inte.

Fatta vad mycket roligare man kan ha för dom pengarna än.... ett skåp.

Nej, jag drar till Myrornas i veckan. Och köper en trisslott på vägen.

Bajsnödiga dagisföräldrar

Få saker gör mig så "kliar på hela kroppen men kommer inte åt-irriterad" som prettoföräldrar. Föräldrar som lever upp de få tillfällen varje termin då det vankas föräldramöten, ett i deras ögon förstklassigt forum att få brösta upp sina surdegskletiga muskler och trycka ner andra föräldrar med snack om heteronormatism och smygrasismen i att det bara förekommer vita dockor i dockhörnan.

Jag fick ett mejl från föräldrarådet igår. Den lilla engagerade skaran hade nu beslutat om att det ej skall serveras julmust på den traditionella jullunchen för de små. För att det är "onödigt att ge barnet något med socker".

Jag orkar inte.

Om det serveras ett, eller max två, glas med den traditionsenliga drycken innebär detta ju inte med någon som helst automatik att barnen kommer att bli socker-junkies. Eller?

Jag orkar inte.

Vad har folk för syn på sina dagis egentligen? Är det där våra små barn skall formas till individer med sunda värderingar, är det där de skall programmeras till att bli vuxna människor med hälsosamt leverne? Eller är det inte så, egentligen, att det faktiskt är vi FÖRÄLDRAR som har ansvar för våra barns uppfostran?

Jag skulle inte säga ett knyst om saken om det vore så att kocken varje dag åkte och köpte lunchen på Donkens drive thru istället för att laga den hemlagade och av barnen mycket omtyckta mat som han gör idag. Eller om fruktstunden byttes ut mot Risi Frutti och mellisen bestod av chips och Cola.

Men så är det ju inte. Max två glas julmust per år. Det är det som upprör föräldrarna.

Det är nog f-n bäst att jag går med i det där föräldrarådet och skakar om lite och bringar lite balans i eländet.

Annars kanske barnen åker på en LCHF-Raw food-jullunch nästa år.

All in

Det är fullkomligt beckmörkt ute och jag hör hur regnet trummar mot fönstret och ser när det rinner ner i mönster som blodkärlen på en mycket gammal kvinnas hand.

Det har regnat hela dagen. Säger de som vet.

Själv åkte jag hemifrån med vindrutetorkarna på full speed i skumt gryningsljus vilket upprepades med exakt samma vindrutefrekvens och mörker åtta timmar senare. Vad som skett däremellan får jag bara gå på hörsägen och ryktet som florerar är att det sett i princip likadant ut hela dagen.

Festligt.

Men det vankas ljus bort i kröken.

På torsdag är det dags för att introducera julen för detta år och då ska det ljusstakas och ljusslingas för hela slanten. Ja, ska ärligheten fram så har 2012 års jul-oskuld redan flugit sin kos i vårt hem då första slingan redan utplacerats på altanräcket. Och detta redan förra veckan. Ja, ur led är tiden.... Tomtarna får dock ligga kvar i lådorna någon vecka till för att sedan blomma ut med hela sitt kompani någonstans runt andra advent.

I år är det första julen i nya huset och det ska banne mig inte sparas på julkrutet. Det ska tingelitanglas och glitteriglittras tills huset fullkomligt ber om nåd. Jag ska gå "all in" i kampen mot den goda smaken och jag ger mig inte förrän det ringer någon från Ringhals som ber mig att tona ner mig lite. Och då kommer jag bara skratta hysteriskt med saliven sprutande i luren och skrika så högt att telefonen känns överflödig:

"- Stoppa mig om ni vågar!!!"

Eller typ.

Bromsa!

Ja. Hej igen då.

Livet rullar på med varje hålrum fyllt av något viktigt eller mindre viktigt. Dagarna jobbas igenom, endera på arbetet eller på hemmaplan.

Tick tack tick tack. Klockan går. Dagarna sveps igenom och vips var det höst och snart är det jul.

Vissa av träden har kommit så långt i sin höstekipering att de till och hunnit slänga av sig sina kläder och står redo för att möta vintern spritt språngande.

Själv ligger jag efter. Bristen på värme i somras (jag skyller på den) gör att jag varken fysiskt eller psykiskt har lämnat sensommaren och trots att jag både går klädd i tjock jacka och nyinköpta fodrade jodpuhrs kröks jag ihop som en mask när jag kommer ut i den friska luften.

Det var lättare när man var barn.

Grabbarna är helt inne på höst med allt vad det innebär såsom Halloween, höstmarknader, påbörjade julpyssel och julklappar i slöjden.

För varje år som läggs på känns det som det bara går fortare och fortare.

Glad påsksommar och god julår!

Where´s the spirit?

Dan före, dan före, dan före, dan före doppardan.

Julkänslan låter sannerligen vänta på sig i år.

Trots pepparkaksbak, adventsmys och traditionellt lussefirande på dagis är jag liksom inte där ännu. Julen känns fortfarande långt långt borta och känslan är mer som att vi befinner oss i ett höstigt november där julskyltningen påbörjats på tok för tidigt.

På TV ernstar Ernst runt i sin mys-fluffiga tröja och försöker pådyvla oss sin oktober-jul och julkalendern harvar på i sitt makliga tempo.

Maken slänger ihop sillinläggning efter sillinläggning och frysen är proppfull av redan färdiglagad mat som bara ligger och väntar på att få tinas upp och inmundigas av hungriga släktingar.

Men ändå....

Det känns inte som jul. Det är något som saknas.

Snön kanske? Eller ledighet?

Jag får väl fira min jul i januari någongång...

Angry Karin

I dag har årets julklappsrace börjat och startskottet gick med tre karaktärer ur spelet Angry Birds i gosedjursformat.

Och nej, till er som undrar: de är inte till F. De är till mina tre helt Angry Birds-besatta avkomlingar.

Jag har för övrigt även funnit ett You Tube-klipp som förklarar orsaken till varför de små färgglada pippisarna är så arga. Och jag kan inte klandra dem. Om det hade hänt mig hade ni fått skjuta i väg mig i en slangbella också. I promise!

Flexibilitet

Idag är det fredag för mig.

Skiftarbetarens vardag, där man enkelt får ha en flytande kalender där veckodagarna byter namn och betydelse med varandra.

I år infaller till exempel nyårsafton den andra januari och nyårsdagens Ivanhoe får ses digitalt i någon form först den tredje.

Julafton infaller, just i år, lustigt nog den 24:e december och det kommer troligen bli ett minne för livet för barnen.

"- Minns ni julen 2011, brorsorna?  Det var det året som mamma var hemma....."

Efter i kväll är jag ledig i dagarna två och på tisdag får jag tända det andra ljuset på min alternativa adventsljusstake.

Men jag är inte bitter....

Det lackar mot jul....

Albin på Skansen

Lerig advent

Det blåser visst.

Träden dansar ut sin frustration, helt enligt rituella mönster, men med fötterna stadigt i jorden. Det ser lite jobbigt ut, men också lite skönt. De kan nog behöva få röra på sig, då ett trädliv ju inte är ett speciellt aktivt liv. I vanliga fall.

Tog en promenad i blåsten tidigare idag, inspirerad av trädens nyvunna entusiasm.

Luften var som vattenånga och temperaturen ville säga något helt annat än advent. Marken är helt porös utan tillstymmelse av tjäle och stabilitet vilket gjorde att Ludde såg ut som efter en aprilpromenad med grus och lera ända uppe i mustaschen. Min klarade sig dock förhållandevis bra.

Nu måste väl ändå de mest nitiska vinterhatare ge med sig.

För visst vore det väl ändå bättre med frost i mustaschen än lervälling?

I samhällets tjänst

Så står då åter julen för den frostade dörren. Dörren som snart skall öppnas för min avfärd till jobbet.

Uppesittarkväll bland havande kvinnor som likt Maria räknar ner de sista timmarna som bärare av ett andra liv. Så poetiskt och fint det skulle kunna vara...

Om man inte hellre skulle vistas bland sina egna små burna Jesusbarn.

På julaftonsmorgon skall sedan åter bilens polarisade rutor skrapas fram och immas igen av min nyvakna andedräkt inför ännu en dag i samhällets tjänst.

Men därefter är jag ledig. Då får jag vara en Maria i stallet. Ingen barnmorska bara barnamoder.

Ja, ända fram till nyårsafton då jag troligen får använda ishacka i stället för plastskrapa till bilen.

God jul och så vidare. Kram på er alla som läser.

Vi hörs i mellandagarna.

Julestök

Nu julestökas det för fullt i vårt lilla slitna kök.

Det ska Skaldjurspatéas, Kräftströmmingas, leverpastejas och lax-in-i-frys-inför-gravning-as. Och allt detta helt utan inblandning av mig...

Redan förra året avhandlade jag ju temat "Julmatsfetischism" hos maken här i bloggen så jag känner att vi kan lämna detta ämne i år. Tilläggas kan ju dock att jag i år dessutom jobbar på julafton, så jag kommer inte ens behöva hjälpa till och värma 200-rättersmenyn. Bara komma hem vid tre-tiden och slå mig ner vid ett dignande bord med frasen;

"- Hmmm, det verkar visst som att jag kommer åka på att jobba nästa jul också. Sorry F! Men du vet hur det är med att vara inom vården... Slit å släp."

*Ett bekymrat veck mellan mina ögonbryn uppenbaras samtidigt som jag försöker kväva mitt segervissa leende*

Jag förstår inte vad folk pratar om. Vadå Julstress? Jag tänkte koka lite knäck på tisdag. Det ska jag väl hinna med....

Ett minne för livet

Jag kunde inte närvara på det årliga lussefirandet på dagis igår.
Jag satt hemma och tippe-tappade med en liten febersjuk Flax och det var istället barnafadern som fick äran att stå och frysa på en dagisgård och lyssna på den oerhört vackra och finstämda stämsången från ett stort antal påbylsade småknoddar.

Man kan ju tro att att en karl på snart 40 borde kunna hantera en kamera av nyare modell (läs helautomatisk). Men se; så fel man kan ha.

Vi börjar med ett bildgalleri:

Och kröner sedan upplevelsen med en filmsekvens:

Han kan han, min man.

Ormbo

Det börjar mörkna tidigt nu och kylan nyps inte längre bara i nästippen utan river över och i hela ens kropp. Det, tillsammans med dofter av stearin och nyskalad clementin, minner oss om stunder som skall komma.

Juletider. Japp, någongång om ca en månad är det dags. Time to bling the house.

Och redan nu har jag hört hur det börjar tisslas och tasslas ute i garaget. Och fnissas.

Jodå, jag lovar. Sätt örat mot dörren och du kan höra de djävulska planerna ta form.

"- Okej, om jag slingrar mig åt det hållet och du åt det... Ja j-vlar i vår låda, nu har vi verkligen trasslat till oss ordentligt. Hi sladd, på det"!

Jag vill nämligen å det bestämdaste minnas att jag med vördnadsfulla, toleranta och noggranna fingrar ömsint rullade ihop ljusslingorna var för sig med en försiktighet som hos en självmordsbombare och lade dem i en pedagogisk ordning. Å det bestämdaste...

Och därför vill jag redan nu förklara att, när jag nu om ca en månad möts av ljusslingornas totala avsaknad av respekt inför ett civiliserat samhälle, så är det inte mitt fel. Det är deras fel. Jag har redan hört dem. Jag lovar.

Förtrollningen är bruten!

Pust!

Skönt att sätta sig ner en stund efter matchen. För han gav mej verkligen en rejäl match, granjäveln.

Man tänker ju att det måste kännas rätt absurdt för en gran att tas in i värmen och där blingas upp som värsta Liberace. Men det verkar onekligen som vår gran anammat sitt öde ordentligt för han kämpade emot ståndaktigt när jag försökte pilla bort hans bijoterier. Det började i vanlig ordning med att jag försiktigt och ömhändigt försökte pilla bort kulorna, men slutade traditonsenligt med en ren brottningsmatch.

Efter blivit stucken och klöst avgick jag dock slutligen med segern och nu ligger han där; utslängd på altanen i kylan. Som askungen efter balen på slottet, med julgransfoten kvar på golvet. Men för honom kommer ingen prins. Nej, som straff för hans föga samarbetsvillighet ska han eldas upp i tunnan i vår.

Jajemän! No mercy!

Oss grannar emellan.

I går gick tomteparaden ut till förrådet igen. I samlad trupp tågade de små nissarna ut för sin ca 335 dagars långa vila i sin mörka kartong.
God natt vännerna! Vi ses snart igen.
Kvar i fönstren står ljusstakarna och lyser lite på övertid. Jag ger väl dom någon vecka till sedan är det nanedags även för dem.

Mittemot oss bor några som uppenbarligen tycker det här med pyntande är något som man ej ska hatta med. Deras adventsljusstakar kommer upp i november för att sedan stå där till påsk då fönstren pyntas med påskris, vilket i sin tur plockas ner i november då ljusstakarna åter gör entré.
Smidigast vore väl om de kunde få plats med både ris och ljustake i fönstret på en gång. Då behöver man ju aldrig känna av stressen runt högtiderna då pyntet ska bytas ut. Jag ska nog föreslå det nästa gång vi ses.
Ett litet tips i all välmening. Det är nog populärt!

National Geographic. Here I come!

Och snön fortsätter att falla....

I år måste nog ett rekord slås vad gäller julsnö. Jag kan inte minnas att jag, åtminstone i vuxen ålder, upplevt en jul med denna snömängd. Hög mysfaktor. Inomhus. *Myser i de nya julklappsvelourbrallorna*

Julafton förflöt tämligen friktionsfritt och mot alla odds kikade den rödklädde och likväl rödnäste farbrorn in frampå julaftonskvällen med de 100 000 paketen som blivit ett obligatorium sedan barnen kom i våra liv. Det finns ingen säck i världen som rymmer barnens paket längre så han måste haft många små nissar till hjälp när han lastade upp paketen på vår trapp från sin släde. Hoppas han betalar de små hjälpredorna bra, för de får nog slita hårt då jag misstänker att vi ej är unika vad gäller julklappsmängden i vår familj.

Herregud, leksaksaffärerna borde kunna stänga igen större delen av året och sedan öppna igen framåt nästa advent igen.

Jag måste för övrigt varit väldigt snäll året som gått. Jag fick nämligen en superfin digital systemkamera.

Steget efter borde vara Nobels fredspris.

Men det tar vi nästa år.

Nu ska jag bara läsa in mig på manualen, sen kan Mattias Klum slänga sig i väggen. Fortsättning följer...

Khao lak 2004

På annandagen för fem år sedan stannade världen.

För första gången i modern tid fick vi svenskar känna på en naturkatastrof som annars brukar vara en företeelse som drabbar "andra" i obskyra u-länder, långt långt bort. För även om Thailand ligger på andra sidan jordklotet, så känns det ändå som så nära.

För varje timme som gick ökade antalet försvunna och katastrofen började sakta sjunka in i våra medvetanden.

Bilderna som kablades ut på nyhetskanaler världen över skar rakt igenom tv-rutorna och kraschade rätt in i våra jullediga och bekymmersfria plyten.

Bilder på Bamseklubbsskyltar i en salig blandning med fiskebåtar, parasoller och avbrutna palmer. Bilder på paniska föräldrar som i villervallan gick och ropade på sina barn. Bilder på solbrända svenskar i flipflops, med ansikten randiga av tårar och smuts, utan pass, utan biljetter och utan familjemedlemmar.

Över 500 svenskar dog i katastrofen. Av dessa var ca 150 barn.

Hur det måste ha känts att åka hem på planet, utan sina barn, kan jag inte föreställa mig. Det blir bara som ett stort svart hål om jag ens försöker tänka tanken.

Tack och lov drabbades ingen nära anhörig till oss, men två barn på Gustafs dagis omkom och placerade katastrofen ännu närmare min verklighet.

Svärtan i bröstet och den molande värken i magtrakten som jag kände dessa dagar, kommer jag aldrig glömma. Aldrig.

Julmatsfetischisten

Jag är gift med en julfetischist. Eller åtminstone en julmatsfetischist. Och jag klagar inte.
Jag har gjort en Jansson, revbensspjäll och köttbullar. Nedan följer en lista på vad maken ska laga:

- Löksill,
- Inlagd sill,
- Senapssill,
- Löjromssill,
- 2 sorters gravad lax,
- Rulle gjord på rökt lax med färskost och pepparrot.
- Gravlaxsås,
- Kräftströmming,
- Chiliströmming,
- Fiskpaté med tillhörande sås,
- Julskinka,
- Rödkål,
- Brunkål.

Nu tror ni att jag fabulerar. Men, nej, listan är dagens sanning. Han har fixat och donat i en vecka och nu läggs sista växeln i för att hinna med det sista.

Min fina make.

Finaste granen ever?

Julefrid på parkering

Idag var det julavslutning på Gustafs skola och det bjöds på traditionsenlig och storstilad dansshow i gymnastikhallen.

Den stora Föreställningen med upprörda känslor, spänning och ett uns av komik utspelades dock innan Julshowen på parkeringen utanför.

Tänk er en oplogad parkering med låt oss säga ca 50 parkeringsplatser. Tänk er sedan ca 400 bilar med varierande däckkvalité på denna yta. Sicken Slapstick....

Att hamna mitt i denna röra, i en folkabuss med två gnabbandes småkillar i baksätet, är inte min bild av en stämningsfull terminavslutning. Inte alls. Tillslut körde jag med kraft in i en snövall och lämnade bara bilen, svavelosandes med både en och två svettpärlor gnistrandes julemysigt i pannan.

Under hela avslutningsshowen satt jag sedan undrandes om polisen hunnit bogsera bort min bil ännu. Men de hade nog annat att göra, för tro det eller ej: den stod kvar. Inte ens böter.

Tack för det, Tomten!