Let me introduce myself: Mamma

Så där ja!

Äntligen semester.

Tänkte att jag skulle ta och lära känna de här grabbarna lite igen.

Familjen.

Tio år

På torsdag är det tio år sedan jag och F gifte oss. Tio år, ett decennium.

Det känns nästan absurdt. Dels för att tiden har gått så vansinnigt fort men också det att det innebär att jag är en sådan som varit gift i tio år.
Ja, om det nu är vuxet att gifta sig, hur vuxet är det inte då att ha varit gift i tio år? Nu pratar vi "Trippelword-vuxen-poäng. Ja, ni som WF:ar vet vad jag menar.

Men som sagt. Det sjukaste är nog ändå som att det kändes som igår.

Lite småstissig?

Nygifta

Fjärilarna i magen, timmarna hos frissan, fotograferingen, själva vigseln och inte minst festen. Allt var så ofattbart kul. Alla vänner och all släkt samlade på ett ställe och det bara för vår skull.

I helgen åker jag och maken till Bomans i Trosa och firar det faktum att vi faktiskt efter tio år, tre barn och hund fortfarande älskar varandra.

Snacka om "time well spent".

40 är inte det nya 30

Om några veckor fyller F fyrtio bast.

Hur kunde detta ske? Är jag verkligen gift med en fyrtioåring? Jag som bara är 24. Jag får liksom inte riktigt i hop det....

Tänk, vad heter hon nu, Catherine Zeta Jones. Hon är född 1969, gamm-tanten. Men gubben hennes då? Han är född 1944. Tänk! Han är alltså 67 bast. Festligt värre...

Och The King of all Snuskgubbs, Hugh Hefner. Hur gammal är hans senaste lekkompis? Google google google.... 24. Okej, matchar ju hans 84 perfekt. Sexigt....

Tänk er honom naken. Fullt med leverfläckar, en hudkostym helt utan underhudsfett som hänger som tältväv över hans osteoporotiska benutskott. Och fötterna sedan. Gula tånaglar och erotiska förhårdnader på de knotiga stortårna. Ja, såsom det sig bör på en man över 80. Tänk er rumpan... Hänget. En fördel kan ju dock vara att eftersom testosteronnivåerna sjunker med stigande ålder så minskar kroppsbehåringen. Så må hända är ju den hängiga stjärten åtminstone slät.

Så om man tänker efter....

40 är inte det nya 30. Det är det nya 10. Life goes on.

F is a keeper.

Det knackade på dörren...

Min man. Man måste bara älska honom.

Femton år

Om mindre än en månad kan maken och jag fira att vi varit ihop i femton år. Den fjärde januari närmare bestämt.

Femton år. Helt otroooligt!

Vad hände liksom? Så många år, men ändå inte.

Den här tar mig raskt tillbaka till Glimmergatan i Ulricehamn:

Och den här förstås....

Och älskade salig Broder Daniel. Aldrig gömma Broder Daniel.

Jo, okej det är ju ett tag med femton år, det är det ju. Men det känns liksom inte så.... Kanske har det med åldern att göra. Eller kanske F?

Hur som helst är det ju tur att man inte känner tvärtom liksom...

"- Va? Är det verkligen bara femton år? Känns som femtio......!"

Vanish

För varje år tillkommer nya fläckar på mig.

På det lakan som en gång var bländande vitt syns nu en missfärgad nyans och blekta fläckar. Tyget är mjukt och behagligt mot huden och i kanterna kan små lösa trådar synas, om man väljer att titta noga.

Jag sneglar åt vänster, åt makens håll. Hans lakan är så likt mitt. Samma nyans med slitage på exakt samma ställe. Vilken tur. De matchar i dubbelsängen.

I grabbarnas sängar ligger krispigt vita lakan. De skaver lite mot huden som att de är stärkta med något.

Jag tvättar med kärlek.

Vissa fläckar försvinner medan andra finns kvar för att stanna, då livet inte erbjuder något blekmedel, bara mjukmedel.

Tack och lov för Expressen

Tittar runt på nätet och fastnar för en stund i en artikel på Expressens hemsida. Där har de radat upp tecken på att ens bebis älskar en.

"Punkt 1: Barnet ler mot dig."
Åh tack gode gud. Jag som trodde att han skrattade åt min fläskiga mage.

"Punkt 2: Barnet stirrar intensivt mot dig."
Ja jösses, jag som trodde det var magen igen....

"Punkt 3: Barnet sträcker upp armarna mot dig."
Och jag som har gått runt och trott att han velat strypa mig!

"Punkt 4: Barnet vill pussas."
Joho ja. Det kan ni ju tro. Han vill säkert bara smitta mig med sina små bebisbaciller. Mig lurar han inte.

"Punkt 5: Barnet skrattar och tjuter av förtjusning när han ser dig."
Ja, eller hånskrattar. Det beror på hur man ser det.

"Punkt 6: Barnet härmar dig."
Vad då? Det var ju säkert 36 år sedan jag bajsade ner mig. Ska det vara ett ömhetsbevis?

"Punkt 7: Barnet kräver din uppmärksamhet."
Tell me about it!

"Punkt 8: Barnet sparar sitt dåliga uppförande till dig."
TELL ME ABOUT IT!

Tack och lov att det finns kvällstidningar som kan förklara saker och ting för kreti och pleti.

Han älskar mig alltså. Känns bra....

Finns Gud?

Dagens inlägg blir troligen det sista på ett tag då jag och familjen ska, som jag tidigare skrivit, åka till Sälen en vecka. Jag innehar inget mobilt internet så därför är det troligt att jag får hålla semesterstängt till nästa söndag. Men vi får se. Man vet aldrig, då undrens tid inte är förbi.

Och det var lite i den bana jag tänkte röra mig i dag. Mirakel. Gud. Och Carola.

Såg i någon kvällsblaska hur Carola stod i Port au princes ruiner och talade om Guds försyn och jordens undergång. Hennes uttalanden får mig att tänka mer på förståndets Exodus och hennes egna mentala Apokalyps än som en kvinnas ord att lyssna till. Att stå på en plats där upp till 200.000 människor mist livet, flera miljoner förlorat det lilla de ägde och barn med raserat framtidhopp och tala om Guds försyn kan nog nästan få självaste Jesus att konvertera till Ateismens logik.

I sådana lägen kan jag känna ett nästintill hat mot den hårdmejkade schlagerdrottningen. Att i allt j-vla elände stå att påstå att det var en mening med katastrofen. Ett verk av en Gud. En Guds försyn.

Att hålla Carola som taleskvinna för Kristendomen måste vara ett lika lyckat PR-knep som att engagera Robinson-Robban som omslagspojke för det svenska skolsystemet. Snacka om Apokalyps.

Religionen blir alltmer sekulariserad i samhället, troligen till stor del pga av alla fundamentalister och extremisters svartvita världsbild och deras vilja att kräkas ut sina profetior.

Vem kan på fullaste allvar tro på historierna om Adam och Eva, Noaks Ark och den där Sara som fick barn trots att hon var långt över hundra? Och detta innan IVF:ernas genomslag i den mänskliga fortplantningshistorien.

Har religionen någon plats i dagens samhälle? Behövs den?

I mitt arbete som sjuksköterska med döende personer och deras gråtande anhöriga vet jag att religionen kan vara ett stort stöd. Det är många som börjar prata om "den andra sidan" i de svåraste av stunder och så även jag när nära har slitits bort på ett brutalt sätt från det trygga som vi kallar livet.

Är det så att man i dödens ögonblick får en klarare blick över vad som komma skall eller är det helt sonika bara ett halmstrå som fäktas efter medan man ligger och räknar ner sina egna andetag?

En dag vet vi svaret. Allihopa.

Sedan jag fått barn har jag ibland även förundrats och nästan imponerats av kraften i kärleken gentemot dem. Kärleken ligger där som ett metasfysiskt gasmoln hela tiden och påverkar mina handlingar och vad jag känner. Då jag tänker på barnen ökar gasmolnets densitet och det lägger sig nästan som ett fysiskt täcke över min kropp. Som en varm filt att bädda om barnen.

Är det Gud som ger oss kraften att älska eller är det våra reptilhjärnors sätt att skydda våra egna gener gentemot andra artfränders vassa klor ute i samhället?

Är vi människor en hoper robotar av kött och blod eller räknas våra själar?

Finns våra tankar på ett annat sätt än som en förgänglighet?
Blir tanken till materia när den glider ut via händerna till en handling?

Tänk; en folkmassa.
Tänk alla tankar som likt luften i varje människas lungor.
Andas ut och beblanda era andetag.

Herregud, så filosofiskt detta blev.

Det kanske är lika bra med ett litet semesteruppehåll?

Kram på er och vi hörs snart igen!

Ulricehamn tur och retur

Tänk vilka tillfälligheter som styr våra liv. En del väljer att kalla det ödet eller guds försyn. Men jag vet inte, "tillfälligheter" känns nog ändå som det mest troliga.

Sommaren när jag skulle fylla 19 åkte jag ner för att hälsa på min kära mormor. Planen var några veckors kravlöst slappande och avnjutande av mormors famösa kokkonster. Ung och rastlös som jag dock var, så följde jag med min kusin J på en fest i en förort till Ulricehamn (?) efter några dagar och i och med detta kan man säga att mitt liv tog en vändning som jag aldrig kunnat ana.

Jag blev nämligen, på bästa tv4-manér, störtkär i en bondpojk, M. En riktig lantis med skitiga naglar, traktor i garaget och Status Quo i skivstället. Så vansinnigt exotiskt!

Och kvar på vischan blev jag.

Det förhållandet tog (förstås) efter några år slut och planen var då att flytta tillbaka till storstan när jag sprang ihop med F en blöt kväll på "Harry´s", the place to be back then.

Detta var igår exakt 14 år sedan. Jag upprepar: FJORTON ÅR SEDAN!

Sitter nu och funderar på om hur det varit om jag aldrig hade åkt ner till mormor den där gången i augusti 1991.

För även om vägen inte varit spikrak så ledde den ju på något sätt hela vägen hem.

Julmatsfetischisten

Jag är gift med en julfetischist. Eller åtminstone en julmatsfetischist. Och jag klagar inte.
Jag har gjort en Jansson, revbensspjäll och köttbullar. Nedan följer en lista på vad maken ska laga:

- Löksill,
- Inlagd sill,
- Senapssill,
- Löjromssill,
- 2 sorters gravad lax,
- Rulle gjord på rökt lax med färskost och pepparrot.
- Gravlaxsås,
- Kräftströmming,
- Chiliströmming,
- Fiskpaté med tillhörande sås,
- Julskinka,
- Rödkål,
- Brunkål.

Nu tror ni att jag fabulerar. Men, nej, listan är dagens sanning. Han har fixat och donat i en vecka och nu läggs sista växeln i för att hinna med det sista.

Min fina make.

Tänk om......

Iiiiihhhh, jag veeeeet inte var jag ska göra av all energi!! Det spritter i kroppen, benen vill ej vara stilla och arbetslustan har nått smått maniska proportioner.

Axel sov mellan 19 i gårkväll till 9 i morse. Bägge de stora barnen sov dessutom hela natten i sina respektive sängar och när jag klev upp, fullständigt utvilad, satt de fullt påklädda i soffan och höll varandra i händerna.

Det doftade kaffe och nybakat i hela huset och ifrån köket hördes Fredriks glada stämma:

"-God morgon, älskling! Jag har bakat croissanter, så det är bara att komma ner till dukat bord! Jag hoppas att jag inte störde dig när jag storstädade hela huset inatt?"

"-Jag har sovit som en stock och inte hört ett knyst, darling!

"-Vad bra! Skynda dig och ät nu för taxin kommer snart!"

"-Taxin?"

"-Ja, den som kör oss till Yasuragi, där vi ska vara hela helgen. Utan barnen."

Fin musik, typ "Up where we belong", hörs i bakgrunden.

"- Åhhh, älskling!"

*kastar mig i slow motion i F´s famn*

Bloggeri bloggera.....

Sedan jag började blogga så har jag utvecklat ett beroende. Ett beroende att skriva.

Någonstans i mitt medvetande ligger tanken hela tiden. Ibland som rena uppslag, men oftare bara som ett sug att få formulera. En lust som varit bortglömd sedan mina för länge sedan raderade försök att skriva dikter på gymnasiet. Det skrevs Nattsvarta ord om känslor, aldrig så starka som i ungdomens magkatarrsömmande tid. Den stora kärleken, den Största och så ofta beskrivet som den sista.

Kanhända beror mitt nyvunna intresse för tangentbordsknattrande på att det ger mig en stunds respit från vardagskaoset. Lite av en paus från utsidan och stunds introvert vila. En halvtimme om dagen där jag har hela makten, i mitt rike med min luft. Oemotsagd.

Bloggen blir som mitt egna rum. Ett tonårsrum med en dödskalleskylt på dörren, där ni som läser i efterhand smyger in och tittar i min skrivbordslåda.

Välkomna in.

Schizo-Karin

Fullt upp jämt men ändå dåligt samvete för allt som inte hinns med. Någon mer?
Jag känner ofta att jag skulle vilja leva flera parallella liv samtidigt.

I liv nr 1 fokuserar jag bara på familjen. Är en hemma-mamma som bakar, lagar mat, städar och helt går upp i barnen och deras aktiviteter. Varför inte skaffa ett par till kanske?

I liv nr 2 är jag bara F´s. Vi reser till när och fjärran, äter ute varje kväll, går på teater och umgås med massor av roliga människor. Vi går på fester och sover bort hela dagarna.

I liv nr 3 satsar jag på jobbet. Jag jobbar halva tiden på förlossningen och den andra hälften på en ungdomsmottagning där jag åker runt på skolor och pratar sex.

Liv nr 4 innehåller mitt hästintresse. Jag köper en unghäst som jag rider in och så småningom tävlar dressyr med på hobbynivå.

I det sista livet, nr 5, läser jag historia på universitetet och parallellt med detta skriver jag en bok om Gustaf III:s sexualitet. En fascinerande historia.

Nu lever jag dock, såsom alla andra, bara ETT liv.
Frågan för mig har aldrig varit; vad ska jag göra? Mitt dilemma har snarare alltid varit varit; vad ska offras? För tillfället lever jag i princip helt enligt liv nr 1 (bortsett från tankarna på fler barn).

Men sen då?

Det gäller väl antagligen bara att bli väldigt gammal...

Energiboost

Många undrar hur man orkar med tre små barn utan att stupa och så ibland även jag.

Men sanningen är att den hemliga vederkvickande substansen kallas kärlek. Som i gårkväll när Albin hade gått och lagt sig för att sova och man såg hur tankarna malde i det blonda lilla huvudet.

"- Mamma vet du varför jag älskar dig?" frågade han mig där vill låg bredvid varandra.
"- Nej, berätta," svarade jag.
"- För att du har fött Axel. Till mig och Gustaf!"

Då växer hjärtat ytterligare, så även orken och tålamodet som gör att man trots allt orkar med alla trotsutbrott och sömnlösa nätter.

Gud vad jag älskar mina barn!