torsdag 31 december 2009
Gott nytt år!
Det är skönt att bli äldre.
Det nya året ska ikväll skålas in av mig och F själva. Ja, om vi orkar hålla oss uppe till tolvslaget vill säga.
För 15-20 år sedan hade detta scenario varit fullständigt otänkbart (och då menar jag inte för det självklara faktum att jag och F inte kände varandra).
Party-Karin ansåg att nyårsafton var kvällarnas kväll, festernas fest och happeningarnas happening.
Redan på morgonen infann sig känslan av att "i kväll är det något riktigt speciellt som ska hända!" och vid lunchtid började de direkta förberedelserna i form av spolar i håret och ansiktsmask. På stereon gick Oasis, Kent eller Popsicle på repeat. Högt.
Förväntningarna på kvällen steg för varje minut och då det slutligen var dags att ge sig iväg i den nyinköpta paljettklänningen var jag så taggad att allt annat än just en "kvällarnas kväll" skulle innebära ett antiklimax utan dess like.
Föga förvånande var det då att, när man ca ett halvt dygn senare ramlade in genom samma dörr med revade strumpbyxor, skoskav och glitter överallt, upplevde just detta. Ett Antiklimax. Ett Antiklimaxarnas Antiklimax.
Så mycket förväntningar på en kväll. Stackars nyårsafton som år efter år lyckas göra så många besvikna. Nej, ska man vara en dag skulle jag nog hellre vara en fredag i juli. Mitt under semestern. Inga krav alls.
Nu, när man blivit äldre, har nyårskraven dämpats betydligt. Oftast innebär nyårsafton en något upphottad parmiddag med goda vänner. Kanske lite lyxigare meny och kanske lite dyrare vin men inga andra förväntningar än på just vad det är. En parmiddag på årets senaste dag.
Det nya året ska ikväll skålas in av mig och F själva. Ja, om vi orkar hålla oss uppe till tolvslaget vill säga.
För 15-20 år sedan hade detta scenario varit fullständigt otänkbart (och då menar jag inte för det självklara faktum att jag och F inte kände varandra).
Party-Karin ansåg att nyårsafton var kvällarnas kväll, festernas fest och happeningarnas happening.
Redan på morgonen infann sig känslan av att "i kväll är det något riktigt speciellt som ska hända!" och vid lunchtid började de direkta förberedelserna i form av spolar i håret och ansiktsmask. På stereon gick Oasis, Kent eller Popsicle på repeat. Högt.
Förväntningarna på kvällen steg för varje minut och då det slutligen var dags att ge sig iväg i den nyinköpta paljettklänningen var jag så taggad att allt annat än just en "kvällarnas kväll" skulle innebära ett antiklimax utan dess like.
Föga förvånande var det då att, när man ca ett halvt dygn senare ramlade in genom samma dörr med revade strumpbyxor, skoskav och glitter överallt, upplevde just detta. Ett Antiklimax. Ett Antiklimaxarnas Antiklimax.
Så mycket förväntningar på en kväll. Stackars nyårsafton som år efter år lyckas göra så många besvikna. Nej, ska man vara en dag skulle jag nog hellre vara en fredag i juli. Mitt under semestern. Inga krav alls.
Nu, när man blivit äldre, har nyårskraven dämpats betydligt. Oftast innebär nyårsafton en något upphottad parmiddag med goda vänner. Kanske lite lyxigare meny och kanske lite dyrare vin men inga andra förväntningar än på just vad det är. En parmiddag på årets senaste dag.
Gott nytt år allihopa!
onsdag 30 december 2009
Summerat
Det börjar dra ihop sig till ett nytt år, har ni hört det?
Tidningarna slänger ut nyhetsartiklarna för att få plats med alla "Årets-listor". Allt ska summeras, värderas och dokumenteras. Vad var bäst, vad var sämst? Tänk tänk....
Så här värderar jag 2009:
Årets sämsta alla kategorier:
1. Kuggningen av uppsatsen i januari
2. Tomas Ledins comeback (platsar även in på listan "Årets onödigaste")
3. Klimathotet
(Dock inte nödvändigtvis i ovan stående ordning).
Årets bästa alla kategorier:
1. Axel
2. Barnmorskeexamen
3. När uppsatsen gick igenom i februari --> Medicine Magisterexamen
Årets Artist:
Årets Låt:
Ja, enligt mig alltså.
Tidningarna slänger ut nyhetsartiklarna för att få plats med alla "Årets-listor". Allt ska summeras, värderas och dokumenteras. Vad var bäst, vad var sämst? Tänk tänk....
Så här värderar jag 2009:
Årets sämsta alla kategorier:
1. Kuggningen av uppsatsen i januari
2. Tomas Ledins comeback (platsar även in på listan "Årets onödigaste")
3. Klimathotet
(Dock inte nödvändigtvis i ovan stående ordning).
Årets bästa alla kategorier:
1. Axel
2. Barnmorskeexamen
3. När uppsatsen gick igenom i februari --> Medicine Magisterexamen
Årets Artist:
Årets Låt:
Ja, enligt mig alltså.
tisdag 29 december 2009
Vad hände?
Efter dagar av larm, blipp, tjut, yl och bråk är det nu helt tyst.
Känslan kan liknas vid den när man släcker en lampa och det tar några sekunder innan man kan se någonting. En stund av beckmörker innan ögonen vant sig vid mörkret och konturerna åter börjar gestalta sig framför en.
Inte en tv påslagen och stereon är även den tyst. Som förstummad står den av det faktum att den ej behöver överrösta vare sig barnröster eller tv-spel. Vad hände?
Maken tog med Albin och Gustaf på bio och här sitter nu Axel och jag. Vi tittar lite förvånat på varandra som om något har hänt. Fast egentligen är det ju just det som har hänt. Ja, det att inget händer. Om ni förstår?
Som ett strömavbrott.
Känslan kan liknas vid den när man släcker en lampa och det tar några sekunder innan man kan se någonting. En stund av beckmörker innan ögonen vant sig vid mörkret och konturerna åter börjar gestalta sig framför en.
Inte en tv påslagen och stereon är även den tyst. Som förstummad står den av det faktum att den ej behöver överrösta vare sig barnröster eller tv-spel. Vad hände?
Maken tog med Albin och Gustaf på bio och här sitter nu Axel och jag. Vi tittar lite förvånat på varandra som om något har hänt. Fast egentligen är det ju just det som har hänt. Ja, det att inget händer. Om ni förstår?
Som ett strömavbrott.
Dagens I-landsproblem
Ännu ett I-landsproblem har drabbat vår familj. Ett problem så litet i det stora, att det är nästintill skamligt att nämna. Men ändå....
För det är just litenheten som är problemet. Bristen på spejs, både för oss och barnen, har denna jul blivit ett alltmer störande element. Vi får helt enkelt inte plats här hemma.
För det är just litenheten som är problemet. Bristen på spejs, både för oss och barnen, har denna jul blivit ett alltmer störande element. Vi får helt enkelt inte plats här hemma.
Våra 140 kvadrat räcker inte längre. Vi behöver större hall, större kök, större vardagsrum och större rum till barnen. Större hus, helt enkelt.
Då är frågan: Bygga ut, bygga nytt eller köpa ett nytt befintligt?
Som sagt: Ett I-landsproblem.
måndag 28 december 2009
söndag 27 december 2009
Att få vila öronen en liten stund.
Det finns många fördelar med att ha sina föräldrar boende 5 minuter hemifrån. Många.
De som hör till de mer självklara är den nära och med kort varsel tillgängliga barnvaktshjälpen och hundvakten. Hjälp med vattning och intagning av post likaså.
Just idag är det dock något annat som har visat sig vara guld värt.
En oas av lugn och ro. Några timmars vila från blippande dataspel, brottandes spindelmän, snoriga bebisar och vadande bland nya och redan ratade leksaker. Aldrig har väl termen "för mycket av det goda" passat in bättre än dessa dagar. För mycket julmat, för många leksaker och framförallt; för mycket oljud.
Visst kan man åka och träna, visst kan man åka iväg och mellandagsfynda och visst kan man åka hem till någon kompis och fika.
Men att få komma hem till mamma och pappa och tänka en ostörd tanke är just nu det bästa av allt. Att få vara själv, andas sin egen luft och återuppleva sin egen sfär.
Tystnad. I like.
De som hör till de mer självklara är den nära och med kort varsel tillgängliga barnvaktshjälpen och hundvakten. Hjälp med vattning och intagning av post likaså.
Just idag är det dock något annat som har visat sig vara guld värt.
En oas av lugn och ro. Några timmars vila från blippande dataspel, brottandes spindelmän, snoriga bebisar och vadande bland nya och redan ratade leksaker. Aldrig har väl termen "för mycket av det goda" passat in bättre än dessa dagar. För mycket julmat, för många leksaker och framförallt; för mycket oljud.
Visst kan man åka och träna, visst kan man åka iväg och mellandagsfynda och visst kan man åka hem till någon kompis och fika.
Men att få komma hem till mamma och pappa och tänka en ostörd tanke är just nu det bästa av allt. Att få vara själv, andas sin egen luft och återuppleva sin egen sfär.
Tystnad. I like.
lördag 26 december 2009
National Geographic. Here I come!
Och snön fortsätter att falla....
I år måste nog ett rekord slås vad gäller julsnö. Jag kan inte minnas att jag, åtminstone i vuxen ålder, upplevt en jul med denna snömängd. Hög mysfaktor. Inomhus. *Myser i de nya julklappsvelourbrallorna*
Julafton förflöt tämligen friktionsfritt och mot alla odds kikade den rödklädde och likväl rödnäste farbrorn in frampå julaftonskvällen med de 100 000 paketen som blivit ett obligatorium sedan barnen kom i våra liv. Det finns ingen säck i världen som rymmer barnens paket längre så han måste haft många små nissar till hjälp när han lastade upp paketen på vår trapp från sin släde. Hoppas han betalar de små hjälpredorna bra, för de får nog slita hårt då jag misstänker att vi ej är unika vad gäller julklappsmängden i vår familj.
Herregud, leksaksaffärerna borde kunna stänga igen större delen av året och sedan öppna igen framåt nästa advent igen.
Jag måste för övrigt varit väldigt snäll året som gått. Jag fick nämligen en superfin digital systemkamera.
Steget efter borde vara Nobels fredspris.
Men det tar vi nästa år.
Nu ska jag bara läsa in mig på manualen, sen kan Mattias Klum slänga sig i väggen. Fortsättning följer...
onsdag 23 december 2009
Nu är julefixandet inne på upploppet.
Fullt upp med andra ord... No time for blogging.
God jul alla goa människor där ute i sajberspäjs!
tisdag 22 december 2009
Att leka "Gömma Axel" eller "...Och så blev det natt".
Idag har jag, Gustaf och Axel lekt "Kurragömma" medan Albin gjorde sin sista dag på dagis för den här terminen.
Eller en mer riktig benämning på leken skulle troligen vara "Gömma Axel", en bebifierad version av "Gömma nyckel".
Jag fick räkna till hundra alltmedans G fick gömma Axel under diverse filtar, täcken och kuddar. Sedan var det då för mig att gå och lyfta på alla högar tills jag fann den lilla keruben.
"-Men så kan man inte göra mot det lilla gossebarnet!" tänker ni nu...
Nej, kanske inte... Men sanningen är den att lill-Flaxen faktiskt verkade tycka det var riktigt roligt att leka "...Och så blev det natt", som han nog i sin tur kanske skulle vilja kalla leken.
För om inte annat så är inte Axel den som håller inne med sina missnöjesyttringar. Tro mig!
Titt ut!
Eller en mer riktig benämning på leken skulle troligen vara "Gömma Axel", en bebifierad version av "Gömma nyckel".
Jag fick räkna till hundra alltmedans G fick gömma Axel under diverse filtar, täcken och kuddar. Sedan var det då för mig att gå och lyfta på alla högar tills jag fann den lilla keruben.
"-Men så kan man inte göra mot det lilla gossebarnet!" tänker ni nu...
Nej, kanske inte... Men sanningen är den att lill-Flaxen faktiskt verkade tycka det var riktigt roligt att leka "...Och så blev det natt", som han nog i sin tur kanske skulle vilja kalla leken.
För om inte annat så är inte Axel den som håller inne med sina missnöjesyttringar. Tro mig!
Titt ut!
Khao lak 2004
På annandagen för fem år sedan stannade världen.
För första gången i modern tid fick vi svenskar känna på en naturkatastrof som annars brukar vara en företeelse som drabbar "andra" i obskyra u-länder, långt långt bort. För även om Thailand ligger på andra sidan jordklotet, så känns det ändå som så nära.
För varje timme som gick ökade antalet försvunna och katastrofen började sakta sjunka in i våra medvetanden.
Bilderna som kablades ut på nyhetskanaler världen över skar rakt igenom tv-rutorna och kraschade rätt in i våra jullediga och bekymmersfria plyten.
Bilder på Bamseklubbsskyltar i en salig blandning med fiskebåtar, parasoller och avbrutna palmer. Bilder på paniska föräldrar som i villervallan gick och ropade på sina barn. Bilder på solbrända svenskar i flipflops, med ansikten randiga av tårar och smuts, utan pass, utan biljetter och utan familjemedlemmar.
Över 500 svenskar dog i katastrofen. Av dessa var ca 150 barn.
Hur det måste ha känts att åka hem på planet, utan sina barn, kan jag inte föreställa mig. Det blir bara som ett stort svart hål om jag ens försöker tänka tanken.
Tack och lov drabbades ingen nära anhörig till oss, men två barn på Gustafs dagis omkom och placerade katastrofen ännu närmare min verklighet.
Svärtan i bröstet och den molande värken i magtrakten som jag kände dessa dagar, kommer jag aldrig glömma. Aldrig.
För första gången i modern tid fick vi svenskar känna på en naturkatastrof som annars brukar vara en företeelse som drabbar "andra" i obskyra u-länder, långt långt bort. För även om Thailand ligger på andra sidan jordklotet, så känns det ändå som så nära.
För varje timme som gick ökade antalet försvunna och katastrofen började sakta sjunka in i våra medvetanden.
Bilderna som kablades ut på nyhetskanaler världen över skar rakt igenom tv-rutorna och kraschade rätt in i våra jullediga och bekymmersfria plyten.
Bilder på Bamseklubbsskyltar i en salig blandning med fiskebåtar, parasoller och avbrutna palmer. Bilder på paniska föräldrar som i villervallan gick och ropade på sina barn. Bilder på solbrända svenskar i flipflops, med ansikten randiga av tårar och smuts, utan pass, utan biljetter och utan familjemedlemmar.
Över 500 svenskar dog i katastrofen. Av dessa var ca 150 barn.
Hur det måste ha känts att åka hem på planet, utan sina barn, kan jag inte föreställa mig. Det blir bara som ett stort svart hål om jag ens försöker tänka tanken.
Tack och lov drabbades ingen nära anhörig till oss, men två barn på Gustafs dagis omkom och placerade katastrofen ännu närmare min verklighet.
Svärtan i bröstet och den molande värken i magtrakten som jag kände dessa dagar, kommer jag aldrig glömma. Aldrig.
Julmatsfetischisten
Jag är gift med en julfetischist. Eller åtminstone en julmatsfetischist. Och jag klagar inte.
Jag har gjort en Jansson, revbensspjäll och köttbullar. Nedan följer en lista på vad maken ska laga:
- Löksill,
- Inlagd sill,
- Senapssill,
- Löjromssill,
- 2 sorters gravad lax,
- Rulle gjord på rökt lax med färskost och pepparrot.
- Gravlaxsås,
- Kräftströmming,
- Chiliströmming,
- Fiskpaté med tillhörande sås,
- Julskinka,
- Rödkål,
- Brunkål.
Nu tror ni att jag fabulerar. Men, nej, listan är dagens sanning. Han har fixat och donat i en vecka och nu läggs sista växeln i för att hinna med det sista.
Min fina make.
Jag har gjort en Jansson, revbensspjäll och köttbullar. Nedan följer en lista på vad maken ska laga:
- Löksill,
- Inlagd sill,
- Senapssill,
- Löjromssill,
- 2 sorters gravad lax,
- Rulle gjord på rökt lax med färskost och pepparrot.
- Gravlaxsås,
- Kräftströmming,
- Chiliströmming,
- Fiskpaté med tillhörande sås,
- Julskinka,
- Rödkål,
- Brunkål.
Nu tror ni att jag fabulerar. Men, nej, listan är dagens sanning. Han har fixat och donat i en vecka och nu läggs sista växeln i för att hinna med det sista.
Min fina make.
måndag 21 december 2009
I knew a girl. A girl called Party.
När jag inte kunde somna i gårkväll började jag tänka på en gammal bekant till mig.
Det är nog över 10 år sedan vi umgicks flitigt och säkert 7 år sedan vi sågs överhuvudtaget. Mest intensivt sågs vi på nittiotalet och då nästan uteslutande på fredagar och/eller lördagar. Men jädrar i min låda vad kul vi hade.
Jag och Party-Karin, mitt slocknade alter ego alltså. Hon sover nu och jag betvivlar att hon någonsin kommer att vakna igen. Kanske har hon rent av gått och dött.
Dessa ständiga utekvällar med dess obligatoriska efterfester:
"-Klockan är 04.30, men det är klart att vi korkar upp en vinflarra till!!"
"-Är det någon som har en cigg? Mitt paket tog just slut!"
"-Skit i grannarna. Höj bara!!! Det är låten är VÄRLDENS bästa!"
Dagen efter stod cigarettstanken som en aura i den hårt sprayade nittiotalsfrissen och smaken av as i den torra munnen gjorde att jag för hundrade gången ställde frågan:
"-Vem f-n var det som kom på idén med efterfest?! Det här var sista gången. Jag lovar!"
Jag saknar inte den tiden, inte alls. Efterfesternas tid är överspelad för min del.
Men som minne,med ett uns av nostalgi, känns den tiden som fantastisk.
Som en del av mig. Av mig och mina vänner.
Det är nog över 10 år sedan vi umgicks flitigt och säkert 7 år sedan vi sågs överhuvudtaget. Mest intensivt sågs vi på nittiotalet och då nästan uteslutande på fredagar och/eller lördagar. Men jädrar i min låda vad kul vi hade.
Jag och Party-Karin, mitt slocknade alter ego alltså. Hon sover nu och jag betvivlar att hon någonsin kommer att vakna igen. Kanske har hon rent av gått och dött.
Dessa ständiga utekvällar med dess obligatoriska efterfester:
"-Klockan är 04.30, men det är klart att vi korkar upp en vinflarra till!!"
"-Är det någon som har en cigg? Mitt paket tog just slut!"
"-Skit i grannarna. Höj bara!!! Det är låten är VÄRLDENS bästa!"
Dagen efter stod cigarettstanken som en aura i den hårt sprayade nittiotalsfrissen och smaken av as i den torra munnen gjorde att jag för hundrade gången ställde frågan:
"-Vem f-n var det som kom på idén med efterfest?! Det här var sista gången. Jag lovar!"
Jag saknar inte den tiden, inte alls. Efterfesternas tid är överspelad för min del.
Men som minne,med ett uns av nostalgi, känns den tiden som fantastisk.
Som en del av mig. Av mig och mina vänner.
Partybrudar anno -92/ -93 nångång.....
söndag 20 december 2009
Tystnad
Det snöar verkligen sjukt mycket. Hela tiden.
F skottar i princip oavbrutet men det räcker inte. Snön formligen vräker ner och trädgården är nu helt gömd i sin nya vita kostym.
Det är så tyst när hela naturen är vadderad. En tystnad som hörs och nästan känns i öronen. Som bomull.
Inte en plogbil i sikte!!
lördag 19 december 2009
fredag 18 december 2009
Julefrid på parkering
Idag var det julavslutning på Gustafs skola och det bjöds på traditionsenlig och storstilad dansshow i gymnastikhallen.
Den stora Föreställningen med upprörda känslor, spänning och ett uns av komik utspelades dock innan Julshowen på parkeringen utanför.
Tänk er en oplogad parkering med låt oss säga ca 50 parkeringsplatser. Tänk er sedan ca 400 bilar med varierande däckkvalité på denna yta. Sicken Slapstick....
Att hamna mitt i denna röra, i en folkabuss med två gnabbandes småkillar i baksätet, är inte min bild av en stämningsfull terminavslutning. Inte alls. Tillslut körde jag med kraft in i en snövall och lämnade bara bilen, svavelosandes med både en och två svettpärlor gnistrandes julemysigt i pannan.
Under hela avslutningsshowen satt jag sedan undrandes om polisen hunnit bogsera bort min bil ännu. Men de hade nog annat att göra, för tro det eller ej: den stod kvar. Inte ens böter.
Tack för det, Tomten!
Den stora Föreställningen med upprörda känslor, spänning och ett uns av komik utspelades dock innan Julshowen på parkeringen utanför.
Tänk er en oplogad parkering med låt oss säga ca 50 parkeringsplatser. Tänk er sedan ca 400 bilar med varierande däckkvalité på denna yta. Sicken Slapstick....
Att hamna mitt i denna röra, i en folkabuss med två gnabbandes småkillar i baksätet, är inte min bild av en stämningsfull terminavslutning. Inte alls. Tillslut körde jag med kraft in i en snövall och lämnade bara bilen, svavelosandes med både en och två svettpärlor gnistrandes julemysigt i pannan.
Under hela avslutningsshowen satt jag sedan undrandes om polisen hunnit bogsera bort min bil ännu. Men de hade nog annat att göra, för tro det eller ej: den stod kvar. Inte ens böter.
Tack för det, Tomten!
torsdag 17 december 2009
Schizo-supporter.
En vacker dag får han själv välja vilket lag han ska heja på.Tills dess fortsätter kampen.
onsdag 16 december 2009
Min Stjärna
Så här fin var Gustaf i Lussetåget i torsdags.
Vi får nog köpa en längre skjorta till nästa år.....
Tiger is not a tiger, he´s a cheetah!!
Följetongen om Tiger Woods otrohetsaffärer goes on. And on.
I någon tidning beskrevs hans eskapader med allehanda porrskådisar och prostituerade som "snedsteg".
Snedsteg? Hallå, någon?
Ett snedsteg, vad gäller otrohet, ser i min värld helt annorlunda ut. Ett snedsteg måste väl i ärlighetens namn mer handla om att man råkat trampa lite snett på den äktenskapliga stigen än att man KLAMPAR i väg, med berått mod, åt alla håll och kanter om och om igen.
Att kalla mr Woods otrohetsaffärer för snedsteg är därmed som att kalla Zlatan för korpfotbollspelare, att benämna Anna Anka som "lite speciell" eller att kalla situationen för SAAB som "lite problematisk", anser jag.
Ett avgrundsstort understatement, alltså....
I någon tidning beskrevs hans eskapader med allehanda porrskådisar och prostituerade som "snedsteg".
Snedsteg? Hallå, någon?
Ett snedsteg, vad gäller otrohet, ser i min värld helt annorlunda ut. Ett snedsteg måste väl i ärlighetens namn mer handla om att man råkat trampa lite snett på den äktenskapliga stigen än att man KLAMPAR i väg, med berått mod, åt alla håll och kanter om och om igen.
Att kalla mr Woods otrohetsaffärer för snedsteg är därmed som att kalla Zlatan för korpfotbollspelare, att benämna Anna Anka som "lite speciell" eller att kalla situationen för SAAB som "lite problematisk", anser jag.
Ett avgrundsstort understatement, alltså....
tisdag 15 december 2009
White Christmas?
Snön fullkomligt vräker ner och bäddar in trädgården i en vykortsvacker skrud.
Min tidigare skottning är nu som en bakvänd liknelse av "piss i havet" där inte ett skyffelspår längre synes och G´s snöänglar har för länge sedan suddats ut.
Fluffiga snötäcken ligger som lättvispad grädde över buskar och träd och ett spirande hopp börjar gro i tanken.
Tänk om det blir en vit jul ändå......
Min tidigare skottning är nu som en bakvänd liknelse av "piss i havet" där inte ett skyffelspår längre synes och G´s snöänglar har för länge sedan suddats ut.
Fluffiga snötäcken ligger som lättvispad grädde över buskar och träd och ett spirande hopp börjar gro i tanken.
Tänk om det blir en vit jul ändå......
måndag 14 december 2009
Ett uppvaknande.
Jag har, som någon kanske har upptäckt, börjat lista de ämnen jag skriver om på höger sida.
Att ämnet "Barnen" hamnat överst på listan var väl kanske ingen ögonbrynshöjare. Att "Trötthet" hamnat som nummer 3 är väl heller ingen blixt från klar himmel, men nog så deprimerande.
Detta får ses som ett uppvaknande. Tröttheten, känslan som dränker alla andra för tillfället, måste sluta behandlas i bloggen. Eller så tar jag bort ämneskategorin "Trötthet" och fortsätter att tjata om vaknätter med mentala och till viss del fysiska förlamningssymtom som tidigare.
Och skiter i statistiken.
Vi får se.....
Att ämnet "Barnen" hamnat överst på listan var väl kanske ingen ögonbrynshöjare. Att "Trötthet" hamnat som nummer 3 är väl heller ingen blixt från klar himmel, men nog så deprimerande.
Detta får ses som ett uppvaknande. Tröttheten, känslan som dränker alla andra för tillfället, måste sluta behandlas i bloggen. Eller så tar jag bort ämneskategorin "Trötthet" och fortsätter att tjata om vaknätter med mentala och till viss del fysiska förlamningssymtom som tidigare.
Och skiter i statistiken.
Vi får se.....
Twitter.....
Jag vill gärna se mig mig som en hyfsat modern människa. En människa som liksom hänger med i flödet, hajjar tugget och gillar läget. Typ.
Jag skaffade ett Twitterkonto i somras, men har väl varit inne där typ tre gånger. Jag får aldrig några träffar på namn när jag söker på kompisar. Twittrar inte folk, rent generellt? Är det bara kändisar som Twittrar? Och jag då. Jag och Paris Hilton, typ.
Och för vem Twittrar jag då? På min sida står det att jag har 7 "Followers", alla för mig helt okända typer. Hur har de hittat mej?
Nä, jag fattar nog helt enkelt inte riktigt. Men jag försöker iallafall. Och det ska jag f-nimej ha cred för, eller hur?
Jag skaffade ett Twitterkonto i somras, men har väl varit inne där typ tre gånger. Jag får aldrig några träffar på namn när jag söker på kompisar. Twittrar inte folk, rent generellt? Är det bara kändisar som Twittrar? Och jag då. Jag och Paris Hilton, typ.
Och för vem Twittrar jag då? På min sida står det att jag har 7 "Followers", alla för mig helt okända typer. Hur har de hittat mej?
Nä, jag fattar nog helt enkelt inte riktigt. Men jag försöker iallafall. Och det ska jag f-nimej ha cred för, eller hur?
The Nordin Brothers
Så, då var 8-månadersbesöket på BVC avklarat.
Det är rätt kul att jämföra kurvorna mellan barnen nu när man har tre stycken. Gustaf vägde 1,5 kg mer än Axel när han var åtta månader men var lika lång. Han måste varit som en liten boll....
Minns inte det alls! Får ta fram korten och kolla....
Annars är det musik som gäller i den här familjen just nu.
Vi köpte "Band Hero" i helgen så nu är det dunkadunka för hela slanten här hemma. Ett nytt, blekare och framförallt mer talanglöst Jackson 5 håller på att utkristallisera sig eller åtminstone två nya Gallagher-bröder. Ja, minus slagsmål och knarket då. Eller.....utan knarket iallafall.
Gustaf bemästrar trummorna nu likt "the Animal" på speed och Albin lirar loss på guran som Janne Schaffer. Ja, med tungrörelserna alltså. Gitarrspelandet är oväsentligt so far. En sak i taget. Image is everything!!
Det är rätt kul att jämföra kurvorna mellan barnen nu när man har tre stycken. Gustaf vägde 1,5 kg mer än Axel när han var åtta månader men var lika lång. Han måste varit som en liten boll....
Minns inte det alls! Får ta fram korten och kolla....
Annars är det musik som gäller i den här familjen just nu.
Vi köpte "Band Hero" i helgen så nu är det dunkadunka för hela slanten här hemma. Ett nytt, blekare och framförallt mer talanglöst Jackson 5 håller på att utkristallisera sig eller åtminstone två nya Gallagher-bröder. Ja, minus slagsmål och knarket då. Eller.....utan knarket iallafall.
Gustaf bemästrar trummorna nu likt "the Animal" på speed och Albin lirar loss på guran som Janne Schaffer. Ja, med tungrörelserna alltså. Gitarrspelandet är oväsentligt so far. En sak i taget. Image is everything!!
Kul har de iallafall!
söndag 13 december 2009
Snart är föräldraledigheten slut...
Hmmmmm. Det börjar bli tid för att se mig om efter ett jobb.
Dags att bestämma mig för vad jag vill bli när jag blir stor alltså.....
Lejontämjare?
Astronaut?
Maffiaboss?
Eller barnmorska på SöS?
Jag får fundera på det.......
Dags att bestämma mig för vad jag vill bli när jag blir stor alltså.....
Lejontämjare?
Astronaut?
Maffiaboss?
Eller barnmorska på SöS?
Jag får fundera på det.......
Åtta månader...
Vaknar igen.
Kroppen känns som en torr gren fallen på frusen mark.
Rör jag en kvist, brister den.
Klockan visar på förmiddag.
Kroppen säger annat.
Dags att sluta amma?
Kroppen känns som en torr gren fallen på frusen mark.
Rör jag en kvist, brister den.
Klockan visar på förmiddag.
Kroppen säger annat.
Dags att sluta amma?
fredag 11 december 2009
Mission completed!
Sådär ja!
Alla julklappar färdigköpta. Unf***´n believable!!
Jag och F har haft en supermysig dag på stan med shopping, långlunch och till och med snöflingor som sakta dalade över oss då vi som packåsnor sicksackade mellan allsköns butiker i city.
Skulle gärna rada upp vad vi köpt, men av självklara skäl väljer jag att avstå.
Nu; fredagsmys!
Alla julklappar färdigköpta. Unf***´n believable!!
Jag och F har haft en supermysig dag på stan med shopping, långlunch och till och med snöflingor som sakta dalade över oss då vi som packåsnor sicksackade mellan allsköns butiker i city.
Skulle gärna rada upp vad vi köpt, men av självklara skäl väljer jag att avstå.
Nu; fredagsmys!
torsdag 10 december 2009
Tänk om......
Iiiiihhhh, jag veeeeet inte var jag ska göra av all energi!! Det spritter i kroppen, benen vill ej vara stilla och arbetslustan har nått smått maniska proportioner.
Axel sov mellan 19 i gårkväll till 9 i morse. Bägge de stora barnen sov dessutom hela natten i sina respektive sängar och när jag klev upp, fullständigt utvilad, satt de fullt påklädda i soffan och höll varandra i händerna.
Det doftade kaffe och nybakat i hela huset och ifrån köket hördes Fredriks glada stämma:
"-God morgon, älskling! Jag har bakat croissanter, så det är bara att komma ner till dukat bord! Jag hoppas att jag inte störde dig när jag storstädade hela huset inatt?"
"-Jag har sovit som en stock och inte hört ett knyst, darling!
"-Vad bra! Skynda dig och ät nu för taxin kommer snart!"
"-Taxin?"
"-Ja, den som kör oss till Yasuragi, där vi ska vara hela helgen. Utan barnen."
Fin musik, typ "Up where we belong", hörs i bakgrunden.
"- Åhhh, älskling!"
*kastar mig i slow motion i F´s famn*
Axel sov mellan 19 i gårkväll till 9 i morse. Bägge de stora barnen sov dessutom hela natten i sina respektive sängar och när jag klev upp, fullständigt utvilad, satt de fullt påklädda i soffan och höll varandra i händerna.
Det doftade kaffe och nybakat i hela huset och ifrån köket hördes Fredriks glada stämma:
"-God morgon, älskling! Jag har bakat croissanter, så det är bara att komma ner till dukat bord! Jag hoppas att jag inte störde dig när jag storstädade hela huset inatt?"
"-Jag har sovit som en stock och inte hört ett knyst, darling!
"-Vad bra! Skynda dig och ät nu för taxin kommer snart!"
"-Taxin?"
"-Ja, den som kör oss till Yasuragi, där vi ska vara hela helgen. Utan barnen."
Fin musik, typ "Up where we belong", hörs i bakgrunden.
"- Åhhh, älskling!"
*kastar mig i slow motion i F´s famn*
onsdag 9 december 2009
En bragd!
Jag och G fotade av Albin. Hur man lyckas att få kortet suddigt, Autofokus till trots, det vet bara han....
The return of the Stjärngosse
Imorgon går det första av de två lussetåg som involverar medlemmar ur vår familj.
I veckor har det trallats och nynnats på välbekanta och mindre välbekanta sånger om tomtar och dylikt.
Tidigare år har både Gustaf och Albin vägrat vara annat än brunklädda pepparkakor med hattarna på svaj. Brunt har liksom varit färgen för dagen för alla killar på dagis och lussetågen har därmed bestått av ca 50% peppisar och 50% mini-Lucior med kronorna stolt placerade på bakhuvudet, ovanpå toppluvorna, med ljusen riktade rakt bakåt.
Så i år kom då trendbrottet.
Gustaf kom en dag med bestämdhet hem och hävdade att han minsann ska vara "Kärngosse". De hade talat om stjärngossar i skolan och alla killar (troligen med Star Wars i tankarna) hade gapat imponerat.
"Stärngossar", som de senaste åren tagits upp på listan överutrotningshotade arter, har därmed bringats lite hopp för överlevnad.
Albin däremot, som aldrig sett en stjärngosse i levande livet, vill i år vara en tipptappande tomtenisse.
För pepparkaksgubbe, det är sååååå 2008.
I veckor har det trallats och nynnats på välbekanta och mindre välbekanta sånger om tomtar och dylikt.
Tidigare år har både Gustaf och Albin vägrat vara annat än brunklädda pepparkakor med hattarna på svaj. Brunt har liksom varit färgen för dagen för alla killar på dagis och lussetågen har därmed bestått av ca 50% peppisar och 50% mini-Lucior med kronorna stolt placerade på bakhuvudet, ovanpå toppluvorna, med ljusen riktade rakt bakåt.
Så i år kom då trendbrottet.
Gustaf kom en dag med bestämdhet hem och hävdade att han minsann ska vara "Kärngosse". De hade talat om stjärngossar i skolan och alla killar (troligen med Star Wars i tankarna) hade gapat imponerat.
"Stärngossar", som de senaste åren tagits upp på listan överutrotningshotade arter, har därmed bringats lite hopp för överlevnad.
Albin däremot, som aldrig sett en stjärngosse i levande livet, vill i år vara en tipptappande tomtenisse.
För pepparkaksgubbe, det är sååååå 2008.
tisdag 8 december 2009
Liten blir större....
Ett hölje av vemod har klätt mig idag.
Liten blir stor och stor bli oåterkalleligen större.
De första kläderna har sedan länge vuxits ur och babygymet står som en utbuad komiker i ett hörn under trappan.
Flaxe ålar sig fram genom rummen, äter smörgås på egen hand och amning är numera en enbart nattlig företeelse i den lilles liv.
Jag letar febrilt....
Var är bromsen?
Liten blir stor och stor bli oåterkalleligen större.
De första kläderna har sedan länge vuxits ur och babygymet står som en utbuad komiker i ett hörn under trappan.
Flaxe ålar sig fram genom rummen, äter smörgås på egen hand och amning är numera en enbart nattlig företeelse i den lilles liv.
Jag letar febrilt....
Var är bromsen?
måndag 7 december 2009
I´m a shewolf....
Denna ständiga sömnbrist har gjort att jag har börjat förvandlas till något jag inte känner igen.
Ständigt ilsken och syrlig, fräsande mot allt och alla inklusive oförstående make, oskyldiga barn och svansviftande hundar.
Kanske har allt mitt nattvakande slutligen drivit mig mot en förvandlingsprocess till en varulv. En varelse med håriga ben som helst sover dagtid och är som mest aktiv nattetid. Det låter onekligen som mig.
"-Auuuuuwwwwwwlll!!!"
Ständigt ilsken och syrlig, fräsande mot allt och alla inklusive oförstående make, oskyldiga barn och svansviftande hundar.
Kanske har allt mitt nattvakande slutligen drivit mig mot en förvandlingsprocess till en varulv. En varelse med håriga ben som helst sover dagtid och är som mest aktiv nattetid. Det låter onekligen som mig.
"-Auuuuuwwwwwwlll!!!"
söndag 6 december 2009
En succé!
Albin lider av vattenskräck. Eller snarare "vatten i ansiktet-skräck". Bada i badkar är nätt och jämt godkänt så länge duschmunstycket inte används och att duscha är därmed helt otänkbart. Var denna fobi kommer ifrån är oklart och jag kan ej heller inte riktigt minnas när den började ge sig till känna, men jag känner starkt att det börjar bli dags för att ta tag i det lilla problemet INNAN det blir ett STORT problem.
Så efter mycket tjat och mutande lyckades jag idag, mot alla odds måste man väl säga, få iväg Albin till badhuset i Gustavsberg. Surmulen och blek om nosen satt han knäpptyst i baksätet hela den kringelikrokiga vägen dit.
Väl framme antog även min snok den bleknade nyansen då jag skulle betala inträde till det relativt nya badhuset. 100 spänn för mig och 75 för Flabben. Host host! Och då ingår typ.....att bada. På Sturebadet får man ju iallafall låna flipflops, badrock och handdukar. Nej, jag ska inte säga att det var bättre förr, men f-n vet?
Okej. Nu var vi inne. Då gäller det bara att locka med den lille lintotten in i duschen. Komsi komsi!
"-Jaha, handduschen trasig... Vad kul! Kom Albin, så låtsas vi att det regnar en stund!"
"- Iiiiiiiihhhhh!"
Pust! Första momentet avklarat.
Jag drog sedan den lille nyduschade Albin med hälarna nedkörda i kaklet och vilt protesterande in till rummet där barnpoolen ligger. Hela tiden propagerade jag ivrigt mantrat:
"-Åhh, vad kul det ska bli!"
I den lilla bassängen var det typ två barn, säkert 37 grader varmt och exakt 79 cm djupt. Förutsättningarna var med andra ord på topp för ett Albinbad. Nu gällde det bara att få lilleman att inse detta.
Efter ca 10 minuters truligt "armarna i kors-stående" vid poolkanten gick slutligen Albin med på att gå ner i bassängen om jag bar honom. Inget att tveka på! Snabbt som ögat grabbade jag tag om den lilla tarmen och tog bestämda steg ner i det ljumna vattnet. De första fem minutrarna vågade inte Albin sätta ner fötterna på botten, men därefter växte så småningom hans mod alltmer.
När vi en timme senare, skrynkliga som russin, klev upp ur poolen, hade han doppat huvudet flera gånger under ytan, klättrat upp på flytlesakerna, ramlat i från flytleksakerna och lekt livsfarlig haj.
Kan bara sammanfattas som följande:
En succé!
Så efter mycket tjat och mutande lyckades jag idag, mot alla odds måste man väl säga, få iväg Albin till badhuset i Gustavsberg. Surmulen och blek om nosen satt han knäpptyst i baksätet hela den kringelikrokiga vägen dit.
Väl framme antog även min snok den bleknade nyansen då jag skulle betala inträde till det relativt nya badhuset. 100 spänn för mig och 75 för Flabben. Host host! Och då ingår typ.....att bada. På Sturebadet får man ju iallafall låna flipflops, badrock och handdukar. Nej, jag ska inte säga att det var bättre förr, men f-n vet?
Okej. Nu var vi inne. Då gäller det bara att locka med den lille lintotten in i duschen. Komsi komsi!
"-Jaha, handduschen trasig... Vad kul! Kom Albin, så låtsas vi att det regnar en stund!"
"- Iiiiiiiihhhhh!"
Pust! Första momentet avklarat.
Jag drog sedan den lille nyduschade Albin med hälarna nedkörda i kaklet och vilt protesterande in till rummet där barnpoolen ligger. Hela tiden propagerade jag ivrigt mantrat:
"-Åhh, vad kul det ska bli!"
I den lilla bassängen var det typ två barn, säkert 37 grader varmt och exakt 79 cm djupt. Förutsättningarna var med andra ord på topp för ett Albinbad. Nu gällde det bara att få lilleman att inse detta.
Efter ca 10 minuters truligt "armarna i kors-stående" vid poolkanten gick slutligen Albin med på att gå ner i bassängen om jag bar honom. Inget att tveka på! Snabbt som ögat grabbade jag tag om den lilla tarmen och tog bestämda steg ner i det ljumna vattnet. De första fem minutrarna vågade inte Albin sätta ner fötterna på botten, men därefter växte så småningom hans mod alltmer.
När vi en timme senare, skrynkliga som russin, klev upp ur poolen, hade han doppat huvudet flera gånger under ytan, klättrat upp på flytlesakerna, ramlat i från flytleksakerna och lekt livsfarlig haj.
Kan bara sammanfattas som följande:
En succé!
lördag 5 december 2009
Gag of the day.
Ni minns när man var barn och man blev sådär hjälplöst flamsig.
Luften formligen försvann ur ens små lungor, magen värkte av kramp och tillståndet kunde nog närmast liknas vid någon form av trans.
Jag och Jeanette var som mästare på dessa orgier i föräldrafrusterande halvepileptiska anfall. De komiska upphoven till attackerna var ofta i efterhand svåra att definiera, framförallt för någon utomstående. Oftast började det med en liten småsak där skratten eskalerade för att avslutas med ett crescendo av spasmiska försök att få luft.
Ärligt talat; jag kan faktiskt sakna det ibland.
Nu har mina barn börjat nosa på de andnödigas domäner.
"The Gag of the day" idag är rumpor. Bara så. G ritar och sedan följer fem minuter av hysteriskt, nästintill HLR-krävande insatser från föräldrarna.
Först nu börjar förstå vad mina föräldrar tyckte var så evinnerligt jobbigt när jag och Jeanette körde loss. Först nu.
Så:
"-Förlåt mamma, men det var så kul!"
fredag 4 december 2009
torsdag 3 december 2009
Midnattspromenad i juletid
Som jag tidigare skrivit har startskottet för mitt årliga julklapssrace redan ekat genom vintermörkret.
Och i dag, den tredje december, kan jag konstatera att inhandlandet löper på tämligen friktionsfritt. Helt klar med paketen till F, nästan klar till pappsen och barnens klappar är åtminstone i tanken klara. So far, so good. Bara mamsen och broder M kvar att fnula på då.
Idag och i går har vädret bjudit på lite äkta christmas spirit i form av frasande frost och röda näsor och genast känns julen närmare i både tanke och kalender.
Var det snö förra julen? Jag minns inte. Det enda jag minns är att det i vilket fall var väldigt kallt. 12 minus natten till julafton, det minns jag med säkerhet.
Hur kan jag då vara så säker på detta, undrar ni?
Jo, kära vänner. Sätt er tillrätta framför skärmen så ska jag berätta en skräckhistoria, utspelandes i julmiljö med ett slut som måste definieras som det årets julklapp.
På traditionens vis hade Familjen kvällen innan julafton samlats kring den ljuvligt doftade och nygriljerade skinkan på köksbänken. Alla ville ta del av den första och i ärlighetens namn enda riktigt goda skinkmackan denna jul. Samstämmigt och knäckebrödsmulande konstaterades unisont att i år var alla rekord slagna. I år var skinkan godare än någonsin. Absolut.
Klockan började bli mycket, köket städades av och barnen gick villigt och lade sig för att genast somna (vi kan väl säga det för att liksom understryka idyllen, eller hur?). Husbonden i familjen klappade sin hustru på den äppelröda kinden och sade:
"- Så, min älskade hustru. Jag går ut en liten sväng med Ludde bara!"
Sagt och gjort, den rättfärdige mannen gick ut med hunden i den kristallklart nypande vinterkylan för att bara vara borta i ungefär en halvtimme.
Som med svansen mellan benen, kom då maken in och ropade ut i hallen:
"-Ludde är borta! Jag tänkte att han skulle få leka lite utan koppel med grannens hund och; vips! var han bara borta!"
Som den godhjärtade hustru jag är valde jag att inte skuldbelägga den redan ner i skorna nedtryckta äkta hälften, utan sade bara:
"- Såja, vi ringer polisen, så ska du se att allt ordnar sig!" (Jaja, en efterkonstuktion, jag vet. Men det var det där med den idylliska stämningen igen).
Polisen hade inte fått in några samtal om en vild Softis, men lovade att ringa ifall så skulle ske.
Timmarna gick. Jag gick och la mig, gravid och trött som jag var, medan den alltmer uppgivna hussen vandrade Lännersta och Björknäs runt, runt. Hela långa, iskalla natten.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma.
......
snön lyser vit på taken.
Endast Husse är vaken.
På morgonen, vid åttatiden, ringde så slutligen äntligen Nackapolisen.
Jodå, nu hade de fått in ett samtal om en stelfrusen men glatt svansviftandes Softis, upphittad i en (lyckligtvis) tömd pool tre hus i från oss. Det var när grannen skulle ta sin morgoncigg på altanen han av en händelse tittade ner i vad han trodde skulle vara en tom bassäng.
"-Tjena, sa Ludde. Du är bussig och hjälper mig upp, va?"
Efter samtalet sprang jag bort, hämtade Ludde Luring, gav grannen en bamsekram och gick sedan hem och firade den tacksammaste julen på väldigt länge. Om än med en väldigt trött make.
Och i dag, den tredje december, kan jag konstatera att inhandlandet löper på tämligen friktionsfritt. Helt klar med paketen till F, nästan klar till pappsen och barnens klappar är åtminstone i tanken klara. So far, so good. Bara mamsen och broder M kvar att fnula på då.
Idag och i går har vädret bjudit på lite äkta christmas spirit i form av frasande frost och röda näsor och genast känns julen närmare i både tanke och kalender.
Var det snö förra julen? Jag minns inte. Det enda jag minns är att det i vilket fall var väldigt kallt. 12 minus natten till julafton, det minns jag med säkerhet.
Hur kan jag då vara så säker på detta, undrar ni?
Jo, kära vänner. Sätt er tillrätta framför skärmen så ska jag berätta en skräckhistoria, utspelandes i julmiljö med ett slut som måste definieras som det årets julklapp.
På traditionens vis hade Familjen kvällen innan julafton samlats kring den ljuvligt doftade och nygriljerade skinkan på köksbänken. Alla ville ta del av den första och i ärlighetens namn enda riktigt goda skinkmackan denna jul. Samstämmigt och knäckebrödsmulande konstaterades unisont att i år var alla rekord slagna. I år var skinkan godare än någonsin. Absolut.
Klockan började bli mycket, köket städades av och barnen gick villigt och lade sig för att genast somna (vi kan väl säga det för att liksom understryka idyllen, eller hur?). Husbonden i familjen klappade sin hustru på den äppelröda kinden och sade:
"- Så, min älskade hustru. Jag går ut en liten sväng med Ludde bara!"
Sagt och gjort, den rättfärdige mannen gick ut med hunden i den kristallklart nypande vinterkylan för att bara vara borta i ungefär en halvtimme.
Som med svansen mellan benen, kom då maken in och ropade ut i hallen:
"-Ludde är borta! Jag tänkte att han skulle få leka lite utan koppel med grannens hund och; vips! var han bara borta!"
Som den godhjärtade hustru jag är valde jag att inte skuldbelägga den redan ner i skorna nedtryckta äkta hälften, utan sade bara:
"- Såja, vi ringer polisen, så ska du se att allt ordnar sig!" (Jaja, en efterkonstuktion, jag vet. Men det var det där med den idylliska stämningen igen).
Polisen hade inte fått in några samtal om en vild Softis, men lovade att ringa ifall så skulle ske.
Timmarna gick. Jag gick och la mig, gravid och trött som jag var, medan den alltmer uppgivna hussen vandrade Lännersta och Björknäs runt, runt. Hela långa, iskalla natten.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma.
......
snön lyser vit på taken.
Endast Husse är vaken.
På morgonen, vid åttatiden, ringde så slutligen äntligen Nackapolisen.
Jodå, nu hade de fått in ett samtal om en stelfrusen men glatt svansviftandes Softis, upphittad i en (lyckligtvis) tömd pool tre hus i från oss. Det var när grannen skulle ta sin morgoncigg på altanen han av en händelse tittade ner i vad han trodde skulle vara en tom bassäng.
"-Tjena, sa Ludde. Du är bussig och hjälper mig upp, va?"
Efter samtalet sprang jag bort, hämtade Ludde Luring, gav grannen en bamsekram och gick sedan hem och firade den tacksammaste julen på väldigt länge. Om än med en väldigt trött make.
Kurbitsmockasiner från Falun
De här fina Dala-mockasinerna fick Flaxe av Christine när hon var och hälsade på idag! Supersöta, eller hur?
onsdag 2 december 2009
Bloggeri bloggera.....
Sedan jag började blogga så har jag utvecklat ett beroende. Ett beroende att skriva.
Någonstans i mitt medvetande ligger tanken hela tiden. Ibland som rena uppslag, men oftare bara som ett sug att få formulera. En lust som varit bortglömd sedan mina för länge sedan raderade försök att skriva dikter på gymnasiet. Det skrevs Nattsvarta ord om känslor, aldrig så starka som i ungdomens magkatarrsömmande tid. Den stora kärleken, den Största och så ofta beskrivet som den sista.
Kanhända beror mitt nyvunna intresse för tangentbordsknattrande på att det ger mig en stunds respit från vardagskaoset. Lite av en paus från utsidan och stunds introvert vila. En halvtimme om dagen där jag har hela makten, i mitt rike med min luft. Oemotsagd.
Bloggen blir som mitt egna rum. Ett tonårsrum med en dödskalleskylt på dörren, där ni som läser i efterhand smyger in och tittar i min skrivbordslåda.
Välkomna in.
Någonstans i mitt medvetande ligger tanken hela tiden. Ibland som rena uppslag, men oftare bara som ett sug att få formulera. En lust som varit bortglömd sedan mina för länge sedan raderade försök att skriva dikter på gymnasiet. Det skrevs Nattsvarta ord om känslor, aldrig så starka som i ungdomens magkatarrsömmande tid. Den stora kärleken, den Största och så ofta beskrivet som den sista.
Kanhända beror mitt nyvunna intresse för tangentbordsknattrande på att det ger mig en stunds respit från vardagskaoset. Lite av en paus från utsidan och stunds introvert vila. En halvtimme om dagen där jag har hela makten, i mitt rike med min luft. Oemotsagd.
Bloggen blir som mitt egna rum. Ett tonårsrum med en dödskalleskylt på dörren, där ni som läser i efterhand smyger in och tittar i min skrivbordslåda.
Välkomna in.
tisdag 1 december 2009
Jag, en lejoninna.
Minns ni Bobby-fallet för några år sedan?
Den lille pojken som blivit grovt torterad under en längre tid innan hans värnlösa kropp slutligen gav upp. Jag minns vad det stod i tidningarna om vad han utsatts för och jag minns framför allt den tv-dokumentär som sändes på SVT, en tid efter fällande dom mot hans bägge plågoandar.
Hon, som skulle föreställa hans mor, hade tillsammans med sin sambo bland annat tvingat honom att äta sitt eget bajs, bränt pojken med cigaretter, grävt ner honom naken i snön och skrattande dammsugit hans penis tills den blödde.
Jag blir som svart inombords när jag läser sånt här. En svärtad tyngd i bröstet som trycker ända upp i halsen och ger mig kväljningar. Jag minns att jag grät så att jag hulkade när jag såg hur hans mor, i autentiska polisförhör, berättade om hur Bobby gråtande bett dem sluta.
Mammans försvarsadvokat försökte i rätten hävda att hon ställt upp på att tortera sin son efter att själv ha blivit hotad av sin sambo. Det må så vara att hon blivit hotad, men det är ingen ursäkt.
Som mamma har man EN plikt som går över alla andra. Att skydda sina barn.
Skär mig i strimlor, våldta mig med ett betongrör, stick ut mina ögon. Men rör inte mina barn.
Nu har en ny "Bobby-historia" fallit ner som en iskall dusch i nyhetsflödet. Denna pojke, fyra år gammal, har dock tack och lov livet i behåll. Men när jag läser om vad han har fått utstå återkommer "Bobby-känslan" av vemod, sorg och rent hat.
Det finns ingen förlåtelse i denna typ av brott. Aldrig. Någonsin.
Jag skulle med lätthet kunna döda för mina barn om det krävdes.
En lejoninna, ständigt vaksam över mina ungar. Det är jag.
Den lille pojken som blivit grovt torterad under en längre tid innan hans värnlösa kropp slutligen gav upp. Jag minns vad det stod i tidningarna om vad han utsatts för och jag minns framför allt den tv-dokumentär som sändes på SVT, en tid efter fällande dom mot hans bägge plågoandar.
Hon, som skulle föreställa hans mor, hade tillsammans med sin sambo bland annat tvingat honom att äta sitt eget bajs, bränt pojken med cigaretter, grävt ner honom naken i snön och skrattande dammsugit hans penis tills den blödde.
Jag blir som svart inombords när jag läser sånt här. En svärtad tyngd i bröstet som trycker ända upp i halsen och ger mig kväljningar. Jag minns att jag grät så att jag hulkade när jag såg hur hans mor, i autentiska polisförhör, berättade om hur Bobby gråtande bett dem sluta.
Mammans försvarsadvokat försökte i rätten hävda att hon ställt upp på att tortera sin son efter att själv ha blivit hotad av sin sambo. Det må så vara att hon blivit hotad, men det är ingen ursäkt.
Som mamma har man EN plikt som går över alla andra. Att skydda sina barn.
Skär mig i strimlor, våldta mig med ett betongrör, stick ut mina ögon. Men rör inte mina barn.
Nu har en ny "Bobby-historia" fallit ner som en iskall dusch i nyhetsflödet. Denna pojke, fyra år gammal, har dock tack och lov livet i behåll. Men när jag läser om vad han har fått utstå återkommer "Bobby-känslan" av vemod, sorg och rent hat.
Det finns ingen förlåtelse i denna typ av brott. Aldrig. Någonsin.
Jag skulle med lätthet kunna döda för mina barn om det krävdes.
En lejoninna, ständigt vaksam över mina ungar. Det är jag.
måndag 30 november 2009
Lyxproblem
Jaha. Ytterligare 4 vaccinationspass avbokade på grund av vaccinbrist. Trist.
Det har verkligen varit jättekul att få komma ut och jobba lite.
Inget ont om Axel. Verkligen inte.
Men så här tredje föräldraledigheten börjar det liksom kännas att man kan det här. Varken babysim eller öppna förskolan känns något som helst lockande och hemmalivet, hur mysigt det än månde vara, börjar kännas lite smått klaustrofobiskt. De svåraste valen man ställs inför rör valet mellan päron- eller katrinplommonpuré och de mentala utmaningarna handlar nästan uteslutande om att träna på sitt tålamod.
Jag försöker i princip dagligen att stanna upp, andas lite och njuta av "ledigheten" men slentrianen ligger som en våt filt över vardagen hur mycket jag än försöker peppa upp mig.
Det värsta av allt är nog, att jag vet så väl hur jag kommer tänka tillbaka på den här tiden om ett år eller så. Jag kommer att tänka på mina och Axels mysiga sovmorgnar och jag kommer att minnas all den tid som jag faktiskt kunnat lägga på Gustaf och Albin nu när de bara går halvdagar.
Nej, jag måste allt gaska upp mig och försöka njuta lite mer.
För det ska gudarna veta: någon fjärde föräldraledighet blir det INTE tal om!
Det har verkligen varit jättekul att få komma ut och jobba lite.
Inget ont om Axel. Verkligen inte.
Men så här tredje föräldraledigheten börjar det liksom kännas att man kan det här. Varken babysim eller öppna förskolan känns något som helst lockande och hemmalivet, hur mysigt det än månde vara, börjar kännas lite smått klaustrofobiskt. De svåraste valen man ställs inför rör valet mellan päron- eller katrinplommonpuré och de mentala utmaningarna handlar nästan uteslutande om att träna på sitt tålamod.
Jag försöker i princip dagligen att stanna upp, andas lite och njuta av "ledigheten" men slentrianen ligger som en våt filt över vardagen hur mycket jag än försöker peppa upp mig.
Det värsta av allt är nog, att jag vet så väl hur jag kommer tänka tillbaka på den här tiden om ett år eller så. Jag kommer att tänka på mina och Axels mysiga sovmorgnar och jag kommer att minnas all den tid som jag faktiskt kunnat lägga på Gustaf och Albin nu när de bara går halvdagar.
Nej, jag måste allt gaska upp mig och försöka njuta lite mer.
För det ska gudarna veta: någon fjärde föräldraledighet blir det INTE tal om!
söndag 29 november 2009
Julklappsfrossa
Operation "Julklappsinköp" är inledd.
3 done, 324 to go...
Eller kanske inte riktigt, men bra nära.
Jag köper inte julklappar till så många. Det blir mest till barnen. Men jag ÄLSKAR är fundera ut, inhandla och slå in små onödigheter till de nära. Varje år försöker min omgivning bromsa inhandlandet, men jag kan inte stå emot. Så fort det börjar glittra av stjärnor och glaskulor i skyltfönstren kommer suget över mig. Jag tappar all sans och kliver in i min anuella psykos, oförmögen att ta mig ur den bjällerklangande köpruschen.
Det enda som bromsar min påseprasslande framfart är det faktum att jag de facto enbart inbringar den allmose-nivåiga föräldrapenningen för närvarande. Även om jag ruschar runt låter jag iallafall kreditkorten vila i juletid.
Herregud, var skulle det annars sluta?
3 done, 324 to go...
Eller kanske inte riktigt, men bra nära.
Jag köper inte julklappar till så många. Det blir mest till barnen. Men jag ÄLSKAR är fundera ut, inhandla och slå in små onödigheter till de nära. Varje år försöker min omgivning bromsa inhandlandet, men jag kan inte stå emot. Så fort det börjar glittra av stjärnor och glaskulor i skyltfönstren kommer suget över mig. Jag tappar all sans och kliver in i min anuella psykos, oförmögen att ta mig ur den bjällerklangande köpruschen.
Det enda som bromsar min påseprasslande framfart är det faktum att jag de facto enbart inbringar den allmose-nivåiga föräldrapenningen för närvarande. Även om jag ruschar runt låter jag iallafall kreditkorten vila i juletid.
Herregud, var skulle det annars sluta?
lördag 28 november 2009
Tomtefunderingar...
Jag står inför ett svårt moraliskt dilemma.
Är det ok att ljuga sina barn rätt upp i deras små oskyldiga ansikten?
Tidigare år har tomtemyten på ett enkelt sätt bara varit en självklarhet. På julafton kommer den rödklädde farbrorn med julklapparna. That´s it, liksom.
Men barnen blir äldre och denna jul har myten redan börjat stöta på patrull.
"-Mamma, var köper tomten alla julklapparna?" undrade Gustaf häromdagen och man kan ju inte annat säga än att frågan är befogad.
Jag besvarade frågan utan en tanke, med att han handlar sina klappar över nätet och får dem hemskickade till sig.
Efteråt kröp sig en känsla av dåligt samvete över mig.
En smak av beska i munnen och ett lätt illamående sköljde över mig och jag blev som varm och rodnad över hela kroppen. Vad håller jag på med?
Hur länge ska man kämpa för den här myten?
Hur länge och framförallt hur långt är det ok att gå i sina lögner?
Snart kommer väl frågorna:
"- Hur hinner tomten med att leverera alla klapparna?"
"- Hur kan tomtens renar flyga?" och den klassiska
"- Varför hinner aldrig morbror Magnus träffa tomten?"
För vem håller vi egentligen myten levande? För barnen? Eller för att vi vuxna tycker det är så gulligt med att se våra vilseledda barn skrika hysteriskt när det knackar på dörren en eftermiddag om året?
Hur gör alla?
Jag behöver vägledning......
Är det ok att ljuga sina barn rätt upp i deras små oskyldiga ansikten?
Tidigare år har tomtemyten på ett enkelt sätt bara varit en självklarhet. På julafton kommer den rödklädde farbrorn med julklapparna. That´s it, liksom.
Men barnen blir äldre och denna jul har myten redan börjat stöta på patrull.
"-Mamma, var köper tomten alla julklapparna?" undrade Gustaf häromdagen och man kan ju inte annat säga än att frågan är befogad.
Jag besvarade frågan utan en tanke, med att han handlar sina klappar över nätet och får dem hemskickade till sig.
Efteråt kröp sig en känsla av dåligt samvete över mig.
En smak av beska i munnen och ett lätt illamående sköljde över mig och jag blev som varm och rodnad över hela kroppen. Vad håller jag på med?
Hur länge ska man kämpa för den här myten?
Hur länge och framförallt hur långt är det ok att gå i sina lögner?
Snart kommer väl frågorna:
"- Hur hinner tomten med att leverera alla klapparna?"
"- Hur kan tomtens renar flyga?" och den klassiska
"- Varför hinner aldrig morbror Magnus träffa tomten?"
För vem håller vi egentligen myten levande? För barnen? Eller för att vi vuxna tycker det är så gulligt med att se våra vilseledda barn skrika hysteriskt när det knackar på dörren en eftermiddag om året?
Hur gör alla?
Jag behöver vägledning......
fredag 27 november 2009
Vilket party!
En sak som jag lärt mig sedan jag fått barn är att en baksmälla oftast beror på sömnbrist.
Inte på något bakrus av alkoholens effekter.
Huvudet känns som vore det fyllt av bomull. Böjer jag mig framåt känns det som den genomblöta bomullen sakta glider framåt och hela jag hamnar i obalans. Synapserna är fördröjda pga kortslutning och allt går i ultrarapid.
Kroppen känns tung som efter ett bad och att resa sig från en stol är som att bestiga ett berg. Jag stannar på nedervåningen idag, tror jag.
Munnen känns torr som på en nyårsdag och kroppen skriker efter transfetter.
Frågar du mig imorgon vad jag gjort idag, minns jag troligen inte.
Bakfull? Nej. Småbarnsmamma.
En natts sömn. Snälla. Bara en natts sömn.
Inte på något bakrus av alkoholens effekter.
Huvudet känns som vore det fyllt av bomull. Böjer jag mig framåt känns det som den genomblöta bomullen sakta glider framåt och hela jag hamnar i obalans. Synapserna är fördröjda pga kortslutning och allt går i ultrarapid.
Kroppen känns tung som efter ett bad och att resa sig från en stol är som att bestiga ett berg. Jag stannar på nedervåningen idag, tror jag.
Munnen känns torr som på en nyårsdag och kroppen skriker efter transfetter.
Frågar du mig imorgon vad jag gjort idag, minns jag troligen inte.
Bakfull? Nej. Småbarnsmamma.
En natts sömn. Snälla. Bara en natts sömn.
torsdag 26 november 2009
Svinigt värre.
Det har varit mycket om grisar på sista tiden. "Gris" har liksom varit DET de senaste dagarna/veckorna. Ordet på allas läppar.
Först denna "Svinis". H1N1, som den egentligen heter. Friska svenskar börjar dö en efter en i sjukdomen och svenskarna står som chockade.
"-Va, här? I Sverige? Inte möjligt, hua!!"
Att hundratals personer redan strykit med i övriga Europa har helt förbisetts i någon slags naiv tro att:
"-Det händer inte här..."
Först denna "Svinis". H1N1, som den egentligen heter. Friska svenskar börjar dö en efter en i sjukdomen och svenskarna står som chockade.
"-Va, här? I Sverige? Inte möjligt, hua!!"
Att hundratals personer redan strykit med i övriga Europa har helt förbisetts i någon slags naiv tro att:
"-Det händer inte här..."
Sedan de senaste dagarnas "Grisfarms-skandal".
Önskar att jag var chockad. Men nej; möjligtvis besviken... Återigen vaknar svenskarna:
"-Va, här? I Sverige? Inte möjligt, hua!!"
Det finns bara två slutsatser man kan göra med gott samvete.
Alternativ 1: Sluta ät kött.
Alternativ 2: Köp bara ekologiskt och närproducerat kött.
Nästa gång du handlar kött och står med fläskfilén från Irland i handen. Ja, du vet, den som kostar mindre än hälften av den ekologiskt närproducerade.
Tänk då en extra gång:
Vem var detta och hur hade han det?
Och framförallt; hur f-n kan den vara så billig?
onsdag 25 november 2009
Världens vackraste barn!
Jaha!? Det var ju snopet.
Det blev ingen vaccination för mig idag. Vi vaccinerar fortfarande bara riskgrupper och barn under 13 och tydligen är de flesta redan besprutade då väntrummet gapade helt tomt då jag kom. Hallåååååå?
Åkte hem och hämtade Axel och fick honom vaccinerad i stället. Sköterskorna tyckte han var SÅÅÅÅ söt och där kan man ju inte säga emot direkt.
Jag minns när Gustaf var bebis. Det fanns verkligen ingen sötare bebis på jorden och på fullaste allvar så tyckte jag lite synd om andra mammor och pappor som hade så fula bebisar.
Jag vet att jag tänkte att de andra i föräldragruppen måste vara avundsjuka på min A-bebis och att de efter träffarna gick hem i bitterhet och svor.
När jag fick Albin återkom fenomenet även om jag då så smått börjat inse att kanske alla mammor kände likadant. Att vi satt där åtta morsor, helt upptagna av tanken på att just våra bebisar är de mest fulländade.
Albin & Jag
Så nu när någon säger om Axel:
"-Åhhh, vad söt han är!"
tror jag inte länge per automatik att de menar att han är världens sötaste bebis.
Även om jag vet att det är just så det är!
Vaccination-inspiration
När jag startade den här bloggen så lovade jag mig själv att skriva minst ett inlägg per dag. För att hålla grytan kokande typ.
Men vad gör man om inspirationen tryter och tiden sinar bort.
Lägger upp ett foto?
En länk?
Kanske kommer uppslagen ikväll när jag jobbar.
Jag har märkt att de gärna gör det.
Men vad gör man om inspirationen tryter och tiden sinar bort.
Lägger upp ett foto?
En länk?
Kanske kommer uppslagen ikväll när jag jobbar.
Jag har märkt att de gärna gör det.
tisdag 24 november 2009
Kvällspromenad
Äntligen.
Du och jag, Ludde. Kom så går vi...
Reflexväst på mig, sele på dig.
Kvällen är svart som i en urskog. Du hajar till vid oklara skuggor, gör konstiga omvägar och vädrar i luften efter faror. En betonggris, jaha....
Luften vi andas är som mättad av fukt och din päls blir blöt trots att regnet ej fallit på hela dagen.
Ikväll blir promenadens ljudspår Kjellvander. Passar liksom.
Du och jag, Ludde. Kom så går vi...
Reflexväst på mig, sele på dig.
Kvällen är svart som i en urskog. Du hajar till vid oklara skuggor, gör konstiga omvägar och vädrar i luften efter faror. En betonggris, jaha....
Luften vi andas är som mättad av fukt och din päls blir blöt trots att regnet ej fallit på hela dagen.
Ikväll blir promenadens ljudspår Kjellvander. Passar liksom.
Julen har börjat!
Som jag tidigare skrivit har jag bestämt mig för att göra julen riktigt lång i år.
Sagt och gjort; idag var det dags att baka pepparkakor.
Albin och Gustaf fick stanna hemma i dag för att "hjälpa till" med bakandet och i år slog de nog rekord. Jag lovar; de var säkert med hela 10 minuter innan de tröttnat på bakeriet.
Sen stod jag där, själv, med 30 kilo av mormors hemgjorda pepparkaksdeg. Det var ju bara att hugga i.....
Rätt många peppisar, va?
måndag 23 november 2009
Fröken PK?
Visste ni att tävlingen "Sveriges Lucia" fortfarande finns?
Efter att ha sett en annons om "Orminges Lucia" (?) var jag bara tvungen att googla på "Lucia" för att se om den stora tävlingen fortfarande existerar, och ja; det gör den alltså.
Jag minns förr om åren när denna tävling var en stor happening. Jag vill minnas att den till och med sändes direkt på teve.
Sveriges Lucia? Vem som ska gå först i en kör liksom.... Ring och rösta! Varför? Därför. Jaha.
Tankarna leds osökt in på tävlingen "Fröken Sverige". Finns den kvar månne? Får väl googla det också sen.
Det känns ju inte som speciellt politiskt korrekt att tävla i skönhet. Trots sina tappra försök att "snygga till" tävlingen med ett talangmoment där töserna skulle jonglera med suddigum, sjunga "Lilla snigel" baklänges eller säga "Tankbil" på 34 olika språk, kvarstår ändå faktum: En tävling där deltagarna får gå över en scen, endast iförda baddräkt och pumps för att bedömas av medelålders gubbar, KAN inte betraktas som helt rumsren.
Något av det mest komiska inslaget i tävlingen var nog ändå det när deltagarna fick berätta vad de skulle vilja göra i framtiden. Allt från att arbeta med handikappade djur till att samla pengar till svältande barn gavs som exempel av de långbenta och ständigt leende solarieoranga kandidaterna.
Jag minns dock ett år då en av deltagarna gav ett svar som liksom stack ut lite.
Programledaren (minns ej vem det var, men Agneta Sjödin känns som en kvalificerad gissning då hon var programledare för alla program av "Gala-karaktär" under 90-talet) frågade en av tjejerna vad hon skulle vilja arbeta med i framtiden. Svaret blev:
"- Jag skulle vilja bli chef!"
"- Chef? För vaddå?" frågade Sjödin smått roat.
"- Det spelar ingen roll, bara jag får bestämma över andra!"
Jaha ja... Vad säger man? Undrar om hon vann.
Men i ärlighetens namn var det rätt uppfriskande efter alla svar innehållande HIV, miljöförstöring och världssvält som de övriga kandidaterna radat upp som ett pärlband av Moder Terasa-wannabees.
Nej, nu måste jag googla iväg.
PS. Tänk på de svältande duvorna i Indien. DS.
Efter att ha sett en annons om "Orminges Lucia" (?) var jag bara tvungen att googla på "Lucia" för att se om den stora tävlingen fortfarande existerar, och ja; det gör den alltså.
Jag minns förr om åren när denna tävling var en stor happening. Jag vill minnas att den till och med sändes direkt på teve.
Sveriges Lucia? Vem som ska gå först i en kör liksom.... Ring och rösta! Varför? Därför. Jaha.
Tankarna leds osökt in på tävlingen "Fröken Sverige". Finns den kvar månne? Får väl googla det också sen.
Det känns ju inte som speciellt politiskt korrekt att tävla i skönhet. Trots sina tappra försök att "snygga till" tävlingen med ett talangmoment där töserna skulle jonglera med suddigum, sjunga "Lilla snigel" baklänges eller säga "Tankbil" på 34 olika språk, kvarstår ändå faktum: En tävling där deltagarna får gå över en scen, endast iförda baddräkt och pumps för att bedömas av medelålders gubbar, KAN inte betraktas som helt rumsren.
Något av det mest komiska inslaget i tävlingen var nog ändå det när deltagarna fick berätta vad de skulle vilja göra i framtiden. Allt från att arbeta med handikappade djur till att samla pengar till svältande barn gavs som exempel av de långbenta och ständigt leende solarieoranga kandidaterna.
Jag minns dock ett år då en av deltagarna gav ett svar som liksom stack ut lite.
Programledaren (minns ej vem det var, men Agneta Sjödin känns som en kvalificerad gissning då hon var programledare för alla program av "Gala-karaktär" under 90-talet) frågade en av tjejerna vad hon skulle vilja arbeta med i framtiden. Svaret blev:
"- Jag skulle vilja bli chef!"
"- Chef? För vaddå?" frågade Sjödin smått roat.
"- Det spelar ingen roll, bara jag får bestämma över andra!"
Jaha ja... Vad säger man? Undrar om hon vann.
Men i ärlighetens namn var det rätt uppfriskande efter alla svar innehållande HIV, miljöförstöring och världssvält som de övriga kandidaterna radat upp som ett pärlband av Moder Terasa-wannabees.
Nej, nu måste jag googla iväg.
PS. Tänk på de svältande duvorna i Indien. DS.
En komplett samling!
Idag har jag varit på IKEA och införskaffat diverse livsnödvändiga attiraljer.
Jag åkte för att köpa en ram till ett foto på Axel och kom hem med:
- TVÅ ramar.
- Tre ljusslingor.
- Sex rullar julklappspapper.
- Julgranspynt.
- Två prydnadskuddar.
mm, mm.
Vad är det med IKEA som gör att man ALLTID handlar mer än man tänkt. Billigt blir dyrt, liksom. Den där Kamprad kan sin skit....
Så här blev det med den nyinköpta ramen till Axels foto i allafall. Nu hänger de där, alla tre.
Samlingen är komplett!
söndag 22 november 2009
Välkomna vår nya familjemedlem!
Jag har länge gått och fnulat på att köpa en smidig laddningsbar dammsugare att ha i köket. Mecket med att behöva dra fram den pråm-stora dammsugaren från skåpet som gud glömde gör att man understundom behöver snöskor för att ta sig fram bland alla smulor på vårt köksgolv.Och så idag slog jag till... Ni ser skönheten här till vänster. En Elektrolux Ergo Rapido (superduper-plus-mega-racer-ultra-X). En riktig skönhet.
F sattes i arbete och nu sitter den fast på väggen i köket och suger näring ur vägguttaget.
Vilken familjelycka!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)