På annandagen för fem år sedan stannade världen.
För första gången i modern tid fick vi svenskar känna på en naturkatastrof som annars brukar vara en företeelse som drabbar "andra" i obskyra u-länder, långt långt bort. För även om Thailand ligger på andra sidan jordklotet, så känns det ändå som så nära.
För varje timme som gick ökade antalet försvunna och katastrofen började sakta sjunka in i våra medvetanden.
Bilderna som kablades ut på nyhetskanaler världen över skar rakt igenom tv-rutorna och kraschade rätt in i våra jullediga och bekymmersfria plyten.
Bilder på Bamseklubbsskyltar i en salig blandning med fiskebåtar, parasoller och avbrutna palmer. Bilder på paniska föräldrar som i villervallan gick och ropade på sina barn. Bilder på solbrända svenskar i flipflops, med ansikten randiga av tårar och smuts, utan pass, utan biljetter och utan familjemedlemmar.
Över 500 svenskar dog i katastrofen. Av dessa var ca 150 barn.
Hur det måste ha känts att åka hem på planet, utan sina barn, kan jag inte föreställa mig. Det blir bara som ett stort svart hål om jag ens försöker tänka tanken.
Tack och lov drabbades ingen nära anhörig till oss, men två barn på Gustafs dagis omkom och placerade katastrofen ännu närmare min verklighet.
Svärtan i bröstet och den molande värken i magtrakten som jag kände dessa dagar, kommer jag aldrig glömma. Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar