Det är nog över 10 år sedan vi umgicks flitigt och säkert 7 år sedan vi sågs överhuvudtaget. Mest intensivt sågs vi på nittiotalet och då nästan uteslutande på fredagar och/eller lördagar. Men jädrar i min låda vad kul vi hade.
Jag och Party-Karin, mitt slocknade alter ego alltså. Hon sover nu och jag betvivlar att hon någonsin kommer att vakna igen. Kanske har hon rent av gått och dött.
Dessa ständiga utekvällar med dess obligatoriska efterfester:
"-Klockan är 04.30, men det är klart att vi korkar upp en vinflarra till!!"
"-Är det någon som har en cigg? Mitt paket tog just slut!"
"-Skit i grannarna. Höj bara!!! Det är låten är VÄRLDENS bästa!"
Dagen efter stod cigarettstanken som en aura i den hårt sprayade nittiotalsfrissen och smaken av as i den torra munnen gjorde att jag för hundrade gången ställde frågan:
"-Vem f-n var det som kom på idén med efterfest?! Det här var sista gången. Jag lovar!"
Jag saknar inte den tiden, inte alls. Efterfesternas tid är överspelad för min del.
Men som minne,med ett uns av nostalgi, känns den tiden som fantastisk.
Som en del av mig. Av mig och mina vänner.
Partybrudar anno -92/ -93 nångång.....
Ja fan vad snygga vi var. Särskillt på alla studentfester i våra blommiga volangklänningar.... värsta babsen!
SvaraRaderaFast roligast var väl alltid förfesterna hemma hos ngn av oss?
Kram Anneli
Jag minns också ett alter ego med partyprofil, liknande ditt. Men det är knappt, det var så länge sen nu :-D
SvaraRaderakarin - du är inte den enda, jag fattar faktiskt inte alls vad som var så bra med att trängas i långa köer för att slutligen kunna få dricka läskig sprit inne på ngt "hippt" Stureplans-ställe fram till småtimmarna -
SvaraRaderanu så här i mogen ålder hör jag mig själv få rådet att byta ut minikjolarna mot rejäla
jeansbyxor, vandra hem och läsa böcker istället...eller nåt ;-)