Midnattspromenad i juletid

Som jag tidigare skrivit har startskottet för mitt årliga julklapssrace redan ekat genom vintermörkret.
Och i dag, den tredje december, kan jag konstatera att inhandlandet löper på tämligen friktionsfritt. Helt klar med paketen till F, nästan klar till pappsen och barnens klappar är åtminstone i tanken klara. So far, so good. Bara mamsen och broder M kvar att fnula på då.

Idag och i går har vädret bjudit på lite äkta christmas spirit i form av frasande frost och röda näsor och genast känns julen närmare i både tanke och kalender.

Var det snö förra julen? Jag minns inte. Det enda jag minns är att det i vilket fall var väldigt kallt. 12 minus natten till julafton, det minns jag med säkerhet.

Hur kan jag då vara så säker på detta, undrar ni?

Jo, kära vänner. Sätt er tillrätta framför skärmen så ska jag berätta en skräckhistoria, utspelandes i julmiljö med ett slut som måste definieras som det årets julklapp.

På traditionens vis hade Familjen kvällen innan julafton samlats kring den ljuvligt doftade och nygriljerade skinkan på köksbänken. Alla ville ta del av den första och i ärlighetens namn enda riktigt goda skinkmackan denna jul. Samstämmigt och knäckebrödsmulande konstaterades unisont att i år var alla rekord slagna. I år var skinkan godare än någonsin. Absolut.

Klockan började bli mycket, köket städades av och barnen gick villigt och lade sig för att genast somna (vi kan väl säga det för att liksom understryka idyllen, eller hur?). Husbonden i familjen klappade sin hustru på den äppelröda kinden och sade:

"- Så, min älskade hustru. Jag går ut en liten sväng med Ludde bara!"

Sagt och gjort, den rättfärdige mannen gick ut med hunden i den kristallklart nypande vinterkylan för att bara vara borta i ungefär en halvtimme.

Som med svansen mellan benen, kom då maken in och ropade ut i hallen:

"-Ludde är borta! Jag tänkte att han skulle få leka lite utan koppel med grannens hund och; vips! var han bara borta!"

Som den godhjärtade hustru jag är valde jag att inte skuldbelägga den redan ner i skorna nedtryckta äkta hälften, utan sade bara:

"- Såja, vi ringer polisen, så ska du se att allt ordnar sig!" (Jaja, en efterkonstuktion, jag vet. Men det var det där med den idylliska stämningen igen).

Polisen hade inte fått in några samtal om en vild Softis, men lovade att ringa ifall så skulle ske.

Timmarna gick. Jag gick och la mig, gravid och trött som jag var, medan den alltmer uppgivna hussen vandrade Lännersta och Björknäs runt, runt. Hela långa, iskalla natten.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma.
......
snön lyser vit på taken.
Endast Husse är vaken.

På morgonen, vid åttatiden, ringde så slutligen äntligen Nackapolisen.

Jodå, nu hade de fått in ett samtal om en stelfrusen men glatt svansviftandes Softis, upphittad i en (lyckligtvis) tömd pool tre hus i från oss. Det var när grannen skulle ta sin morgoncigg på altanen han av en händelse tittade ner i vad han trodde skulle vara en tom bassäng.

"-Tjena, sa Ludde. Du är bussig och hjälper mig upp, va?"

Efter samtalet sprang jag bort, hämtade Ludde Luring, gav grannen en bamsekram och gick sedan hem och firade den tacksammaste julen på väldigt länge. Om än med en väldigt trött make.