Den lille pojken som blivit grovt torterad under en längre tid innan hans värnlösa kropp slutligen gav upp. Jag minns vad det stod i tidningarna om vad han utsatts för och jag minns framför allt den tv-dokumentär som sändes på SVT, en tid efter fällande dom mot hans bägge plågoandar.
Hon, som skulle föreställa hans mor, hade tillsammans med sin sambo bland annat tvingat honom att äta sitt eget bajs, bränt pojken med cigaretter, grävt ner honom naken i snön och skrattande dammsugit hans penis tills den blödde.
Jag blir som svart inombords när jag läser sånt här. En svärtad tyngd i bröstet som trycker ända upp i halsen och ger mig kväljningar. Jag minns att jag grät så att jag hulkade när jag såg hur hans mor, i autentiska polisförhör, berättade om hur Bobby gråtande bett dem sluta.
Mammans försvarsadvokat försökte i rätten hävda att hon ställt upp på att tortera sin son efter att själv ha blivit hotad av sin sambo. Det må så vara att hon blivit hotad, men det är ingen ursäkt.
Som mamma har man EN plikt som går över alla andra. Att skydda sina barn.
Skär mig i strimlor, våldta mig med ett betongrör, stick ut mina ögon. Men rör inte mina barn.
Nu har en ny "Bobby-historia" fallit ner som en iskall dusch i nyhetsflödet. Denna pojke, fyra år gammal, har dock tack och lov livet i behåll. Men när jag läser om vad han har fått utstå återkommer "Bobby-känslan" av vemod, sorg och rent hat.
Det finns ingen förlåtelse i denna typ av brott. Aldrig. Någonsin.
Jag skulle med lätthet kunna döda för mina barn om det krävdes.
En lejoninna, ständigt vaksam över mina ungar. Det är jag.
Här har du en till!!!! Christine
SvaraRadera