Ni minns när man var barn och man blev sådär hjälplöst flamsig.
Luften formligen försvann ur ens små lungor, magen värkte av kramp och tillståndet kunde nog närmast liknas vid någon form av trans.
Jag och Jeanette var som mästare på dessa orgier i föräldrafrusterande halvepileptiska anfall. De komiska upphoven till attackerna var ofta i efterhand svåra att definiera, framförallt för någon utomstående. Oftast började det med en liten småsak där skratten eskalerade för att avslutas med ett crescendo av spasmiska försök att få luft.
Ärligt talat; jag kan faktiskt sakna det ibland.
Nu har mina barn börjat nosa på de andnödigas domäner.
"The Gag of the day" idag är rumpor. Bara så. G ritar och sedan följer fem minuter av hysteriskt, nästintill HLR-krävande insatser från föräldrarna.
Först nu börjar förstå vad mina föräldrar tyckte var så evinnerligt jobbigt när jag och Jeanette körde loss. Först nu.
Så:
"-Förlåt mamma, men det var så kul!"
Härliga tider! Jag minns när jag hängde på fam Mikaelsson till fjällen en vecka. Vi var väl typ 14 år då, väggarna var lövtunna och när alla andra skulle sova satte vi igång. Och. Kunde. Inte. Sluta. Dina föräldrar röt åt oss från rummet bredvid, din bror bankade i väggen och allt som hände var att vi blev ännu mer hysteriska. Förutom att vi faktiskt inte hade någon kontroll - vi kunde ju inte sluta skratta hur mycket vi än försökte - så var det sjukt härligt! Mera sånt!
SvaraRaderaKram J