Finaste Albin

Den genomskinliga garderoben

Läste att Ricky Martin kom ut ur garderoben i går. Men i ärlighetens namn; har inte den garderobsdörren stått på glänt rätt länge nu?

Inte sedan Peter Jöback klev ut ur sin helt genomskinliga garderob har väl en "outning" känts så onödig?

Snart släpps väl bomben om Pia Sundhages kärleksliv eller kioskvältarnyheten om att Efva och Eva är mer än "bara vänner"...

Det finns säkert ett passande talesätt kring dessa ickenyheter, men jag kan inte riktigt komma på något.

Förresten; har ni hört det senaste? Det är den sista mars i dag och det innebär att det är den första april i morrn.

Kom nu ihåg var ni läste det först.....

Att föda barn

15:e april 2009:

Nästa vecka står jag på andra sidan lustgasmasken, ivrigt uppmuntrandes och peppandes.

"- Kom igen nu! En värk i taget! Snart är du framme!"

Jag kommer att stå där, med händerna på desperata kvinnors ömmande ryggar och likt ett mantra upprepa orden:

"- Du är så duktig, du är så duktig, du är så duktig!"

Och kvinnorna kommer att kastas mellan hopp och förtvivlan fram tills dess att "fan flyger i dem" och barnet krystas ut av utomkroppsliga krafter, fram till den dagen helt främmande för kvinnorna själva. Och efteråt; den stolthet, glädje och vördnad inför livet, sitt nyfödda barn och kanske framförallt den egna kroppen.

"- Fy f-------n, vad jag är duktig!"

Efter tre egna förlossningar har jag dock kommit fram till att jag trivs bättre med att "pusha" andra än att "pusha" själv. Frågor på det?

Tidsomställnings-jetlag?

Hur var det nu igen?

Visst ställde vi fram klockorna en timme i lördags? Detta borde ju innebära att klockan var en timme mindre för några dagar sedan exakt samma tid som nu?

Komplicerat det där...

Klockan borde alltså enligt min reptilhjärne-kropp vara strax efter åtta nu då. Men varför är jag då trött som att klockan vore typ 02.00.

Gjorde jag något fel? Ställde jag fram klockan för många timmar och har missat en hel natts sömn?

Nå´t lurigt är det iallafall....

Hur man blir frisk

Det har varit lite dåligt med bloggande från min sida de sista dagarna. Eftersom valet har stått mellan att kräkas över datorn eller i toan har bloggeriet av självklara skäl blivit bortprioriterat.

Och som svar på er fråga: ja, jag har varit magsjuk. Igen. Det är bara några veckor sedan sist och förra helgen låg jag nedbäddad i förkylning med hög feber, så det är väl bara att konstatera: Att vara sjuk; det är mitt normaltillstånd det!

Jag tror att en del av svaret på gåtan om varför jag är sjuk hela tiden ligger i att jag aldrig får vara sjuk fullt ut. Att man som småbarnsmamma aldrig kan hänga upp skylten med texten: "Jag är sjuk. Låt mig vara. Minst en vecka. Gärna två!!!" Med en make i Köpenhamn eller Geneve finns liksom inte det alternativet. Det är bara att resa sig från de dödas rike med 38 graders feber, fixa frukost, mata bebis och köra iväg till dagis och skola. Bara att bita ihop liksom...

Tänk när man var barn och var sjuk. Mamma åkte iväg och köpte halstabletter, en Kalle Anka och man fick välja precis vilket mat man ville. Och alla tassade försynt på tå utanför ens stängda dörr.

"- Shhhhhhh, Karin sover! Hon behöver det, hon har ju feber!!!"

Ibland vill jag vara åtta år igen. Jag vill ligga i sängen och lyssna på sagoband, tugga på citron-Vicks, ropa efter ett glas saft och bläddra i Kalle Anka-pocketar. För det är ju så man blir frisk. Det har mamma lärt mig.

Jag är slut som artist

Min yngste son har tröttnat på mig. Sorgligt, men sant.

Förmiddagarna, innan storebrorsorna kommer hem, består av en konstant ljudmatta i form av missnöjesgnäll.

Jag försöker med allt. Idag fick han till och med pilla på videokameran, fjärrkontrollerna och telefonen. Men nöjd? Inte då!

”- Jaha. Du vill komma upp i knät?”

Två hundradels sekunder senare:

”- Jaha. Du vill ner på golvet?

En hundradels sekund senare:

”- Jaha. Upp igen?

Osv. osv.

Han måste tycka att jag är lika rolig som Stefan och Krister eller Göteborgshumor, för i samma i ögonblick som Gustaf och Albin äntrar scenen är det som om karaktärerna i Little Britain helt plötsligt står där och bebisgnället byts ut mot pärlande bebisskratt.

Det är bara att inse. Jag är Sten Åke Cederhök i Axels ögon. Så bittert!

Gustaf och Albin?

Full fart framåt!

Som yngst i en skara om tre grabbar får man på ett tidigt stadie lära sig att tåla tuffa tag. Denna träning borde kunna bana för en framtida karriär som hockeyspelare, rodelåkare eller kanske flipperkula....

Ett tyst barn = illavarslande

"- Jag undrar vad han gör där inne på toan? Bäst att gå och se efter!"

Ett år

Igår var det två veckor kvar till jag ska börja jobba.

Vad har det här året tagit vägen?, undrar jag i mitt stilla sinne.

Jag kommer ihåg hur jag, stor som ett hus, sicksackade mellan isfläckarna precis som nu. Jag minns foglossningen, förvärkarna och hur jag hatade de urtvättade mammakläderna som verkligen sjöng på sin sista vers.

Efter dygn av tveksamma förvärkar åkte jag in till förlossningen och bad på mina ömma knän om att de skulle ta hål på mina hinnor.

Av någon slags kollegial medkänsla förmåddes en barnmorska att gå mina önskningar till mötes och efter en våg av fostervatten kom till slut lill-Flaxen.

Om några veckor är det ett år sen. Jag vet det, men jag kan inte förstå det. Det var ju alldeles nyss. I förrgår, typ.

Jaaaaa, det är ju preciiiiiis så det är!

Våga vägra Plura

Jag såg Plura på Skavlan i lördags och är faktiskt fortfarande lite illamående över hans illmariga sneda leende och "släta-över-kokaininnehavsskandal-skratt". Jävla idiot!

Jag har alltid haft rätt svårt för karln. Ända sedan jag läste en intervju med pundaren från tidigt nittiotal där han beskrev att han mådde som bäst när:

"...han fick sitta ensam vid ett hav, bara med sin gitarr som enda sällskap".

Pretentiösa poeter är nog det värsta jag vet. Lägg till en fläta uttunnat och flottigt gubbhår och en illasittande keps på det och jag börjar tugga mig på handlederna.

Pluras syn på "Kokainskandalen" belyses på ett klockrent sätt av den ständigt så klockrena Jenny Östergren i Expressen idag. Läs den!

Är man av manligt kön, vänstervriden och innehar ett konstnärligt yrke kommer man undan med det mesta. Det blir alltmer uppenbart. Han har inte ens vet att skämmas, fanskapet!

Hundbajsarnas återkomst

I takt med att snötäcket minskar i omfång, så blottas flertalets hundägares dåliga samveten, ett efter ett. Som gigantiska pormaskar på liljevit hy ligger de där och triumferar som bruna kanelbullar. Och i kör hörs deras grötiga stämmor samstämt sjunga:

"- Det som göms i snö, kommer upp i tö....."

Ja hundbajsarna alltså. Har ni inte hört det?

Men sett dem, det har ni alla fall. Det är jag säker på.

Häromdagen var det nära att jag fick närkontakt med flertalet av dem. Ludde hade, sin vana trogen, uträttat nummer två så långt ner i ett dike som kopplet tillät och som den rättrådiga hundägare jag är så plockade jag upp min svarta påse ur fickan och satte av mot den rykande högen. Längst ner låg den där, bland säkert 20 genomfrusna kompisar och ropade på mig.

"- Ta mig, ta mig. Du är inte som alla andra! Du är bättre än dem. Du tar ju upp bajset. Det har du alltid sagt!!!"

Egentligen hade jag ju kunnat ta första bästa kringla som låg där vid vägkanten och det hade varit bra nog. Men tanken slog mig inte, utan blicken var fästad på just den osande hög som Ludde levererat. Den längst ner, längst bort.

Och föga förvånande; den skare som hållit Ludde uppe, brast som oblat under min kroppstyngd och jag föll igenom, tappade balansen, föll åt sidan och fann mig snart liggande öga mot öga med en miljon hundbajsar. Som av en högre rättvisa hade jag dock klarat mig från att hamna direkt på någon hög. Efter ca 10minuters parerande var jag på vägen igen och påbörjade min promenad hem, med en nu fylld bajsbåse i min högra hand. Det kan hända att jag i villervallan råkade ta fel bajskorv, men snälla; klandra mig inte!

Jag gjorde vad jag kunde. Och det är sannerligen mer än vad man kan säga om de flesta hundägare.

Fredagsfluff?

Nu har jag klippt mig. Eller egentligen, varför säger man så?

"- Jag har klippt mig".

Även om det faktiskt har förekommit att jag fixat till några kluvna toppar framför spegeln vid några tillfällen, så borde väl det mest rätta vara att säga:

"- Nu har FRISÖREN klippt mig!"

Så nu sitter jag här betydligt ljusare, lockigare och lättare än vad jag var när jag vaknade i morse.

Jo, jag är nog rätt nöjd, även om jag säkert kommer att haja till varje gång jag passerar en spegel den närmsta veckan. Och, förstås, helt nöjd är jag ju inte. Det är ju mig vi pratar om, eller hur?

Jag vet inte varför frisörer aldrig tycks förstå mig när jag förklarar hur jag vill ha det. Jag visar på bilder, gestikulerar, orerar och demonstrerar.

Klippningen blev ju bra. So far so good.

Men stylingen? Själva piffet.
Jag förklarade för frisören att jag ville ha en fluffigt rufsig frisyr. Om ni suger på de orden. "Fluff". "Rufs". Ser ni detta framför er då?


Jag måste uppenbarligare lära mig att TAAALA TYYYDLIGARE till nästa gång jag ska klippa mig.

Ur fas med årstiderna

Fyyy, vad kallt det är! Dunjackan orkar inte stå emot de iskalla vindarna och snön ser livsfarligt vass ut överallt, vart man än ser.

Tre plusgrader. Hur kan det vara möjligt?

Här har man gått i djup snö och 20 minusgrader hela vintern utan att frysa. Det har knirrat och knarrat under curlingkängorna och näsan har antagit ett tveksamt klädsam lilaröd nyans, men frusigt, det har jag inte gjort.

Hur kan jag då, iklädd exakt samma fleecetröja och dunparkas gå här i mars och frysa livet ur mig?

Det är nog ett mentalt litet trick.

Det måste vara det undermedvetna som observerar solens strålar, de allt ljusare kvällarna, den partiellt blottade asfalten och det faktum att påsken rycker allt närmare. Sedan dras slutsatsen att det är en ny årstid och den inre termostaten ställs om till hacket "Vår".
Det är som att hela organismen börjar fungera på ett annat sätt. Allt känns som annorlunda. Curlingkängorna som jag klampat runt med obehindrat hela vintern känns helt plötsligt jättetunga, jackan känns som ett vadderat cirkustält och handskarna är sedan veckor borttappade.

Att man aldrig kan ligga i fas med verkligheten....

När man måste anstränga sig lite extra

Om man vill strypa en gammal tant i konsumkön som fnupplandes försöker betala sina kattmatsburkar med småslantar. Då vet man.....

Om man vill springa fram till de två ringsignalstestande tonårstjejerna på bussen, slita deras mobiler ur deras händer och kasta dem på marken för att ilsket stampa dem till en liten hög. Då vet man....

Om man får anstränga sig för att inte springa fram och välta ett plastbord i badhusets kafeteria bara för att de som sitter där pratar så vansinnigt högt. Ja, då vet man också....

Ja, vilken vecka det är i månaden alltså.

Klaustrofobi

Jag vill bo större. Jag vill bo större än störst.

Det känns som vårt hus krymper för varje dag som går. Eller åtminstone för varje pryl som flyttar in.

Jag vill ha ett större kök.
Jag vill ha en större hall.
Jag vill ha en walk-in-closet.
Jag vill ha ett större vardagsrum.
Jag vill ha ett större tv-rum.
Jag vill ha ett arbetsrum/gästrum.
Jag vill ha STOOOOOOORT!!!

Vi har bestämt att vi ska bygga ut. Bra så. Men hur går det till praktiskt egentligen? Hur kan man bo med hund och tre barn på en byggarbetsplats?

Kanske vore det bättre att flytta iallafall?

Men grejen är att vi hittar ju aldrig ett hus vi vill ha. Husen är ofta helt okej, det är tomterna som suger. Nu har vi 1000 kvadrat trädgård med minimal insyn. Vill vi byta det mot hälften så stor tomt med ett hus med insyn a la "Big Brother"? Ytterst tveksamt...

Så i väntan på större boyta får jag väl jobba på att få ett större tålamod istället. Frågan är bara vilket som kommer att lyckas först? Tålamodet eller huset?

Vila i frid.

För snart 17 år sedan ringde min uråldriga mobiltelefon och jag såg genast på displayen att det var det samtal jag väntat på i veckor.

Äntligen hade Lisa fått ungar och min blivande kisse hade nu dragit sina första andetag. Det var min kusin som ringde och meddelade den glada nyheten och han berättade att ett av de små spolformade småkrypen var kritvit och var utrustad med extratummar på bägge framtassarna.

”- Den är min, utbröt jag utan någon som helst betänketid. Gör vad ni vill med de andra, men den är min!”

Och första gången jag fick se den lille varelsen var jag verkligen helsåld. Det var den sötaste lille kattunge jag någonsin sett, med skära små minitrampdynor, en extra på varje framtass och en konformad svans. Med sin ringa storlek såg han mer ut som en dansmus än en kattunge och det var just den ynkligheten som gjorde att han väckte det som jag senare i livet skulle känna igen som moderskänslor. Efter en amatörmässig okulärbesiktning av den lille krabatens privata delar konstaterade jag att det nog var en liten pojkkisse jag höll i näven och genast fick han namnet ”Oskar”.

Oskar.

Alla som känt mig de senaste 17 åren har inte bara en relation till mig utan även till den lustiga katten. Den lille värnlöse dansmusen växte snart upp till en katternas katt, mössens fasa och vid åtminstone ett tillfälle, även en stackars skatas fasa. Han tog flugor med sina små kattnävar med hjälp av sina extra tummar som den värsta ”Karate Kid” och ofta såg man honom sitta och äta med hjälp av tassarna.

17 år är en lång tid.

Jag minns när han blev påkörd, när han bröt svansen och när han blev hundbiten. Han har opererats för ”blodöra” säkert fem gånger. Han har fällt säckvis med katthår och han har retat gallfeber på mängder av grannar på flertalet adresser. Han har norpat käk och varit i slagsmål.

Kort sagt; Han har levt ett långt och händelserikt liv och säkert förbrukat åtta av sina nio liv.

Nuförtiden bor Oskar hos min bror. Den tidigare så livfulle och egensinnige katten är gammal nu. Han sover och äter. Han hör och ser nästan inget. Han jamar konstant, varför vet ingen. Har han ont? Är han kanske dement? Men klart är att han lider.

Så idag är dagen då Oskars nionde och sista liv ska avslutas. En epok går i graven och trots att han inte bott hos mig de senaste åren och det med tunga andetag jag fyller mina lungor.

Ansvaret är mitt. Oskars liv är slut. Idag åker vi till veterinären för sista gången.

Hej då Fnoskis!
Hälsa Tulsa.

Söndagspromenix

För tillfället har jag och maken grava problem med att få ut våra barn i friska luften. Pulkaåkning och allmänt snöbus lockar inte längre för fem öre och varje helg handlar nu om hur vi ska kunna utsätta de små fröna för en liten nypa frisk luft.

Jag lyckades idag locka med mig mellangrabben på en promenad efter mycket tjatande med hot om allvarliga sjukdomar till följd av brist på syre och D-vitamin.

Eller promenad förresten.

Med stelbenta myrsteg tog vi oss fram släpandes efter en av naturen broddad Ludde. Make till blank-is har aldrig tidigare skådats i dessa kvarter och under vår korta tur möttes vi av ett tiotal lika darrbenta söndagspromenixare som samtliga skakade på huvudet och förmodligen tänkte samma sak:

"- Vad f-n skulle jag ut och göra?"

När vi efter vår 40-minuters långa enkilometerspromenad åter klev upp på farstutrappan konstaterade Albin avmätt:

"- Jadu mamma. Jag sa ju det: Vi skulle aldrig ha gått ut. Men du bara tjatade och tjatade och se hur det var?"

Älskade kloka fyraåring. När ska jag börja lyssna till dig?

Där vindarna viskar mitt namn.....

Jag har snart inget hår kvar på huvudet.

Barnafödande och amning har satt sina spår, inte bara på min "hyperslimmade" mage och mina "grapefruktsformade" bröst (?), utan framförallt på det brun-daskiga som tidigare gick under benämningen; "mitt hår".

Jag börjar alltmer likna Svennis med ett hårfäste som likt en smältande glaciär sakteligen drar sig tillbaka. Fortsätter det såhär misstänker jag att jag till sommaren kommer att bli misstagen för Roger Pontare med en enda rödbrun tofs mitt uppe på huvudet.

Jag har iallafall bokat tid till frissan till veckan. Jag är rädd för att jag kommer att få kapa av håret ganska rejält för kunna "fluffa till" de ynka testarna och förvilla bort de kala fläckarna.

Annars finns det ju andra alternativ....

Tupé, Robin Hood-frisyr eller kockmössa?

Hatord

Det finns ny-ord som ganska snabbt borrar sig in i det svenska vokubuläret.

"Egentid".

"Fredagsmys".

"Snackisar".

Dessa ord gör sig bäst om de används, låt oss säga, max två gånger per Capita. Där går gränsen. Anser jag.

Ta t ex "egentid". Vad är det för j-vla ord? Påkommet av 70-talist-morsor som tror att vi är en grupp med helt andra behov än vad våra mammor hade. Är det inte bara i våra förvanskade minnesbilder som våra mammor alltid ville vara hemma hos oss. Kanke var det rentav i stället så att våra morsor var så pass psykologiska att de aldrig gjorde någon grej av att de behövde komma iväg lite.

Jag minns att min mamma spelade squash på tisdagar och att hon och en väninna åkte i väg en helg om året för att "plocka lingon". Tänk om hon berättat för mig och min bror att det vara för att hon ville komma bort från oss. Varför skulle hon berätta det? Varför ska vi berätta för våra barn att vi behöver "egentid". Åk bara och snacka inte så j-vla mycket, säger jag!

"Fredagsmys". Kul först, nu bara en löjlig etikett på en fenomen känt sedan femdagars arbetsvecka infördes i slutet på 60-talet.

"Snackisar". Suck. Jag säger som Peter Englund:
"-Jag skulle aldrig kunna älska en människa som använder ordet Snackis".

Mentalt vakuum

Idag har jag varit på datautbildning hela dagen. Från tidig morgon till sen eftermiddag har jag suttit som en idiot med hörlurar på och stirrat in i skärm med läkemedelsmoduler och beläggningssystem.

Nu är jag hemma. Framför ännu en skärm.

*tomt*

Jag behöver kanske inte säga så mycket mer, utan inlägget får nog sluta här.

Jag går nog ut och går en sväng istället.

Tack och lov för Expressen

Tittar runt på nätet och fastnar för en stund i en artikel på Expressens hemsida. Där har de radat upp tecken på att ens bebis älskar en.

"Punkt 1: Barnet ler mot dig."
Åh tack gode gud. Jag som trodde att han skrattade åt min fläskiga mage.

"Punkt 2: Barnet stirrar intensivt mot dig."
Ja jösses, jag som trodde det var magen igen....

"Punkt 3: Barnet sträcker upp armarna mot dig."
Och jag som har gått runt och trott att han velat strypa mig!

"Punkt 4: Barnet vill pussas."
Joho ja. Det kan ni ju tro. Han vill säkert bara smitta mig med sina små bebisbaciller. Mig lurar han inte.

"Punkt 5: Barnet skrattar och tjuter av förtjusning när han ser dig."
Ja, eller hånskrattar. Det beror på hur man ser det.

"Punkt 6: Barnet härmar dig."
Vad då? Det var ju säkert 36 år sedan jag bajsade ner mig. Ska det vara ett ömhetsbevis?

"Punkt 7: Barnet kräver din uppmärksamhet."
Tell me about it!

"Punkt 8: Barnet sparar sitt dåliga uppförande till dig."
TELL ME ABOUT IT!

Tack och lov att det finns kvällstidningar som kan förklara saker och ting för kreti och pleti.

Han älskar mig alltså. Känns bra....

What´s the fuzz?

Jag fattar ingenting....


PS. Var vänlig att observera att bilden är en montage. DS

Ett Sverige i tiden?

Det blåser rojalistiska vindar över vårt rike. På TV visas gamla bröllop och souvenirtillverkarna slår alla sina tidigare rekord i smaklöshet med råge. I år är det prinsessa man ska vara. "Vanlig människa" är såååå 2009, liksom.

Ända in till till dagis når de monarkiska vindpustarna. Där arrangeras idag "Prins- och prinsessdagen" där meningen är att barnen ska komma utklädda till, ja just det, prinsar eller prinsessor.

Albin deklarerade dock på ett tidigt stadium att han inte hade något som helst avsikt att klä ut sig till prins.

"-Värklinn INTE!"

Lite fåfäng som jag är drog jag genast slutsatsen att min unisexuppfostran redan burit frukt och jag skulle bli tvungen att införskaffa en rosa tyllklänning till min feministiske son.

Men nej. Det var inte alls så han menade.

"- Jag ska va KUNG, förstås! Jag är ju bara bäst liksom!"

Jaha ja. Vad ska man säga?

Only the sky is the limit? Fråga Daniel....

Rut och jag

Jag tror, på fullaste allvar, att vi har de skitigaste fönstren i länet. Kanske landet. Det ligger som en mjölkvit hinna med långa intorkade rännilar över rutorna och när solen gör sina tappra försök att pressa sig in accentueras skiten ytterligare. Inte så vackert.

Och snart börjar jag jobba.

En del skulle säkert hitta motivation i det faktum föräldraledigheten snart är slut och tiden är slagen för att fixa det där lilla piffet hemmavid. Bona köksgolvet? Torka uppe på köksskåpen? Rensa ur frysen?

Och så finns det de som ser jobbstarten som ett sätt att slippa vara hemma och se eländet.

Gissa vilken kategori jag tillhör?

Jag har också läst om någon omdebatterad Rut i tidningarna. Henne gillar jag skarpt. Någon som har numret?

Lite vårfix

Efter 38 år slås jag fortfarande av hur fantastiskt det känns när vårsolen värmer. Det är som att solens strålar pirrar igång ett nytt liv i mig varje år.

Det starka ljuset väcker mig på ett brutalt men ändå lustfyllt sätt och kroppen mjuknar. Det känns som att tjälen i lederna lossnar och de hinder som tidigare kändes oöverstigliga blir till små gupp i den dammiga asfalten.

Det känns som allra mest på morgonen. De morgnar som tidigare utspelade sig i mitt i natten upplevs nu i dagsljus och dagen är inte längre passerad när klockan slår 16.

Så skönt!
Så välkommet!

Ny årstid, ny bloggbakgrund. Lite brungrönt så här på vårvintern. Det får räcka så länge. Snart kommer blommorna!

En fantastisk produkt

"Det här är det roligaste barn vet!"

Om jag bara känt till produkten förra veckan....

Internationella kvinnodagen

Min lön fastställdes till stor del samma sekund som x-spermien vann upploppet i den race som skulle bli mitt liv. Hade den på mållinjen besegrade y-diton vunnit hade jag troligen inte ens valt den yrkesbana jag gjort. Bilmekaniker kanske? Sopåkare?

Jag har över 4,5 års universitetsstudier bakom mig och på CSN-kontot. Mitt arbete innebär ett ansvar över liv och framtid för många människor varje dag och de dagar jag kan sitta ner och ta lunchrast är lätträknade. Väldigt lätträknade. När jag fick mitt första jobb som barnmorska fick jag gå ner 4000 i lön från min sjuksköterskelön. Visa mig logiken i det, ni som kan?

Jag blir inte längre upprörd, snarare uppgiven.

Upprörd blir jag däremot av detta:

- På nyheterna i dag sa de att lärarlönen har halverats på 50 år och att detta troligen beror på att det idag är fler kvinnor som är lärare.
- Världen över dör varje dag över 1500 kvinnor genom att föda barn. Det är fler än vad som dör i Aids, malaria och tuberkulos TILLSAMMANS.
- I Afghanistan bränns flickskolor ner och kvinnor får inte vistas utomhus utan manligt följe.
- En berusad våldtagen kvinna i Sverige får skylla sig själv.

Det finns så mycket i världen som gör mig så j-vla upprörd och väldigt mycket handlar om orättvisor mellan könen. I stora delar av världen råder rena Apartheid-samhällen där kvinnor inte får delta i samhället. I Saudiarabien får kvinnor inte köra bil eller gå på fotboll och i vissa delar av Afghanistan får en kvinna inte läkarundersökas utan Burka. Ja, om hon i huvudtaget får uppsöka en läkare. Att införa sanktioner mot ett land som Saudi är dock otänkbart. Var skulle vi då få olja ifrån?

Oj, nu kokar blodet i mina ådror... Andas lugnt!

Kanske finns det en gud där uppe som bestämt att jag endast skulle få söner? Hon kanske visste att jag skulle få en stroke av all ilska som skulle drabba mig när jag bevittnat alla orättvisor som mina döttrar skulle drabbas av.

Jag är kvinna. Tänk om jag vore svart, lesbisk och rullstolsburen dessutom. Fatta vad jag skulle vara förbannad då?

Imorgon är sportlovet historia

Hur arg kan man bli på sina ungar?

Som plockar fram varenda leksak, petar lite på dem för att sedan gå vidare in i nästa projekt.

Som beställer spaghetti till lunch och sedan vägrar äta för att det absolut var makaroner som beställdes.

Som hellre vill vara inne och spela TV-spel fast solen skiner och pulkan gråter av saknaden efter barnbakar.

Som skriker och gapar trots förmaningar om att den lille sover innanför den papperstunna väggen.

Som tycker att ett bad skall tas i hela badrummet och inte bara i karet.

Som som som.....

Ett *andas in*, två *andas ut*, tre *andas in*, fyra *andas ut*.......

Nu är våren välkommen

Har ni tänkt på att vintern är som vackrast när man vet att den snart är över?

När snön ligger som en andra hud över marken, som ett lager som alldeles strax skall ömsas.
Minusgrader i luften men det drippas ändå lite försynt av solens obarmhärtiga strålar. Dagsmeja. Vinterns vackraste ord.
Här och var syns torr asfalt med lager av grus. Ytor som skall utökas tills snön ligger som öar på den blottade jorden. Marken kommer snart att kippa efter luft efter att ha hållit andan i flera månader och med andetagen sprida dofter av lera och jord.

Sportlovet är över. Nu kan våren få komma. Varsågod!

God morgon världen!

Axel och tycker likadant om många saker. Vi älskar glass, gos och musik bland annat.

I en fråga går dock våra åsikter isär. Ja, jag skulle till och med vilja hävda att vi bär på helt olika synsätt i frågan. Vi står ganska långt från en förlikning och alla medlarförsök har hittills varit helt fruktlösa.

Frågan det gäller är om när natten slutar och dagen tar vid. När tiden är inne för att öppna sina små ögon och börja gapa efter käk. Personligen går min gapgräns vid niosnåret men Axels betydligt tidigare än så. Vid femtiden hör man hur det börjar grymta från rummet bredvid och vid halvsex är det oåterkalleligt;

"- Natten är slut, god morgon världen!" ropas med krävande stämma ut mellan spjälorna. Ja, på bebisspråk alltså.

Då har man inte många sekunder på sig innan språket ändrar karaktär hos den lille.

"- Men för h-lvete. Hur j-vla länge ska jag behöva stå här i mörkret och gapa?" Ja, fortfarande på bebisspråk förstås, tack och lov.

När tiden är inne för Axel att uttala de orden på riktigt kommer han troligen inte att använda dem i det sammanhanget. Någonting säger mig nämnligen att han om sisådär 12-13 år kommer att genomgå ett paradigmskifte i dygnsrytmsfrågan.

*gnider mina händer i hämndlystna tankar*

Dagens lunch

Livet är orättvist

Med jämna mellanrum, och ibland helt utan mellanrum, blossar debatten om hur en fotomodell bör se ut upp i svenska och utländska medier. Ofta efterlyses modeller som ser ut som kvinnor gör mest och annonser med amasonmodeller målas upp som direkt skadliga för tonårstjejer med skeva självbilder. Läser Malin Wollins krönika i ämnet och kan bara hålla med.

Alltså, missförstå mig inte. Det finns bilder på modeller som är så magra att man häpnar. Modeller där revbenen putar mer än tuttarna och vars kläder strimlas sönder av de vassa utskjutande skelettdelarna helt utan tillstymmelse till underhudsfett.

Men det är ändå ytterligheter.

En fotomodell ska vara vacker. Vackrare än du och jag. Vackrare än henne själv till och med. Med tonvis av make up och fotoretushering skapas skönheter sällan, eller aldrig skådade i verkliga livet.

Och så ska det vara.

Om man applicerar tänket att "modeller ska se ut som vem som helst" på låt oss säga idrottsmän, förtydligas det orimliga i resonemanget.

Ett inomhus-VM i friidrott där ingen får kunna hoppa högre än 1,20 cm i höjdhopp, för att det kan göra "vanliga" människor ledsna därhemma.
Ett fotbolls-VM med ett gäng korpspelare.
Ett vinter-OS med damhockey (?).

Vissa människor är vackrare än andra, vissa springer fortare och vissa sjunger bättre än andra. Så är det bara.

Liver ÄR orättvist. Så är det bara.

Lite vårfint

Sådär ja. En ny väska är inköpt för att till vardags ersätta idiotväskan.

En tusing gick den på och det är ju lite mer än vad en plastkasse kostar, jag vet. Men den har lite fler fack, och det behövs faktiskt.....

Visst är den snygg?

This Is My Life

Inte bara "Melodifestivalbra" utan faktiskt riktigt bra!!

Snygge Ludde

Idag har Ludde varit hos frissan igen.

Ett besök helt utan bitna frisörhänder och avklippta hundöron måste väl ändå ses som en lyckad styling-session.

Och fin blev han!

Före

Efter

Eller hur?

En skelögd bil

Idag har jag varit och besiktigat bilen. Fasa.

Att åka och besiktiga bilen känns som att köra raka vägen till sin egen avrättning. Eller åtminstone till den rättegång som i bästa fall förekommer en avrättning.

Kanske borde jag ha tagit med mig en försvarsadvokat. Leif Silbersky? Asch, han var säkert upptagen med något trivialt mordfall.

Jag fick helt enkelt stå där, på de anklagades bänk, och sköta mitt eget försvar. När bilen sköts upp mot himmelska höjder och blev kittlad i armhålorna av den blåklädde besiktningsmannen var det följdaktligen jag själv som fick utbrista:

"-Objection, your honor! Åklagaren trakasserar vittnet!!!"

Dessvärre är ju åklagare och domare samma person i dessa rättsfall, så mina protester avslogs utan någon som helst notis.

Domslutet som följde var dock inte så bloddrypande som jag i mina ekonomiska mardrömmar befarat. En ombesiktning krävs dock då halvljusen tydligen är "felinställda".

Jaha ja. En skelögd bil. Men det kunde ha varit värre. Mycket värre.

Äähumm-lov

Sitter inne i tryggt förvar och blickar med fasa ut över stora fallande snöflingor. Likt dyngsura disktrasor rasar de ner genom luften och fyller på det redan hårt packade snötäcket.

Nu är det mars. En mittimellan månad. Alldeles för tidigt för att kalla det vår, men ändå inte. Inom mig spirar en antydan till vår. En känsla liksom. Men bara så.

Vecka 9 betyder sportlov i Stockholmstrakten. I karavan färdas länets familjer i kombibilar med skidboxar på taken upp mot norrländska nejder och det ska bråkas, kräkas, sovas och tjatas från tusentals baksäten innan slutdestinationerna är nådda.

När vi åkte upp till Sälen för några veckor sedan var den första kräkan levererad redan i Rinkeby och frågorna om "vi inte var framme snart" började hagla innan vi passerat Forum Nacka.

Vi blir kvar i stan detta sportlov. Något museum lär det väl bli, kanske simhallen och en hel del tv-spelande skulle jag tro.
Detta sportlov, Gustafs första, lägger vi betoningen på "lov" och liksom harklar oss igenom ordet "sport".

"- Äähuum-lov"

Ja, så får det bli.