I vecka 25

Jag har alltid varit mager. Skolsköterskeoroande mager.

Tunn som en sticka med kraftigt markerade revben vandrade jag genom mina uppväxtår och vande mig snart vid de ständiga påhoppen från välmenande och mindre välmenande normaltjocka.

"- Men lilla vän! Du ser ju för mager ut!"
"- Har du provat att äta någongång?"
"- Du vet att killar inte gillar så där magra tjejer va?"

Jag säger bara en sak: Nu skulle dom se mig!

Varje vecka får jag frågan från något av barnen:
"- Mamma, ska vi få en bebis igen?"

Och jag förstår dom. Okej, ben och armar är fortfarande som pinnar men magen. Som en överjäst vetedeg puffar den ut över jeansen och jag ser ut att vara i vecka 24-25 någonstans.

Länge har jag förnekat faktum, men nu kan jag inte blunda längre. I min inre sinnebild är jag fortfarande tunnisen som misstänkts vara anorektisk sedan tidig ålder, men om jag ser mig i spegeln nu så ser jag någon annan. En tjockis, där magen putar ut som en hudfärgad fullproppad midjeväska.

Så som sagt; Nu skulle dom se mig.
Vilken revansch!