Det svåraste

Ibland händer saker som får allting annat att verka futtigt. Saker som gör att man skakas om i sin vardag och ställer ens värderingar på ända.

Vad är egentligen viktigt? Verkligen viktigt?

I eftermiddags fick jag reda på att mamman till en av Gustafs kompisar hastigt och helt oväntat gått bort häromdagen. Med det och Haiti i tankarna sitter jag här med en odefinierbar klump i magtrakten. En känsla av illamående.

Jag hör hur barnen leker på övervåningen och trots att jag hör att stämningen inte är den hjärtligaste kan jag ändå inte förmå mig att springa upp och gorma.

De lugnar snart ner sig. Snart skrattar de igen. Nu! Där kom det.

Jag sitter kvar.

Jag tänker på lille W. En liten pojke, nu utan mamma. Vad vet han, hur mycket förstår han?

Aldrig mer mamma.

Kan han förstå, kan någon förstå? Dessa dagar kommer att förfölja honom i hela hans liv.

När mamma dog.

Han kommer att minnas lukten av maten de åt eller aldrig rörde, vad han hade på sig, hur han smakade i munnen och hur alla omkring honom förvandlades. Med nya röster och mjuka händer blev de vuxna i hans närhet på ett annat sätt. En rynka i ögonbrynet och en glanslös hinna över rödfärgade ögon.

Han kommer att minnas det jämt. Förmodligen.

Man kanske borde tala med sina barn mer om döden. Eller jag vet inte. Blir sorgen mindre den dagen man står där då? Kan en människa någonsin förberedas för ett liv utan en annan? Kan man verkligen det?

Två barn, W och hans storebror, drabbade av något av det värsta ett barn kan behöva gå igenom.

Tanken glider över Atlanten till Hispanola och Haiti. Hur många W finns det där?

Nej, det går inte. Jag klarar inte ta in det.

Känns inte luften lite tunnare idag?