Läser den fantastiska Hanna Hellquists krönika i DN å Stan i dag och smälter fullkomligt samman med berättelsen hon skriver.
Det är ju precis så det var. Då i den tidiga ungdomen.
Jag minns ett sent 80-tal och ett tidigt 90-tal då de ständiga festerna och klubbarna var ett lika självklart inslag i mitt liv som mitt arbete är idag. Man gör det. Visst är det kul, men sen måste man ju liksom också.
Och framförallt det där med att träffa någon. En tryckare, en kyss och lite kläm-kläm och händer innanför kläderna. Som avslut ett byte av telefonnummer och sedan; tomhet.
Vem f--n var det där? Och framförallt; varför skulle jag vilja träffa honom igen?
Dagen efter, när man vid tre-tiden stigit upp ur sin säng möttes man av en mor som med bekymrad min berättade att en "Henrik" eller "Anders" eller vad som helst hade ringt.
Inte f--n ringde jag. Aldrig. Eller väldigt sällan iallafall.
Lust. Det fanns ingen lust. Bara vilja. En vilja att vara som alla andra. Och så läser jag detta idag.
Och tänker; Det var kanske inte bara jag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar