Det fanns en tid, för länge sedan, när jag var vad man skulle kunna kalla för fåfäng. En tid då jag fann piffandet lustfyllt och jag ansåg att ett nytt läppglans skulle vara den felande länken i mitt liv och där orakade ben kunde jämföras med lepra.
"- Till affären och köpa tidningen? Ja, vänta lite bara. Jag ska bara lägga på underlagskräm, puder, rouge, ögonskugga, mascara, läppsti.... Hallå, vart tog du vägen?"
I skolan hade jag puder, läppenna och läppstift i fickan för en snabb och helt livsuppehållande påbättring på toan på rasterna. Idag smetar jag i blindo på lite eighthour-kräm på de bleka och allt smalare läpparna i bilen på väg till jobbet.
Att skorna var snygga vägde tyngre än den blodvite som offrades i de decimeterhöga skapelserna. Jag jobbade en tid i en exklusiv liten skobutik i city. Vi anställda fick 40% rabatt på alla skor vilket ledde till Imelda Marcos-komplex hos undertecknad. I sylvassa 12 cm klackar trampade jag outtröttligt fram mellan den fluffiga heltäckningsmattan och den stenhårda betonggolvet på lagret. Om jag där och då, ståendes i den lilla chica chanelkopiedräkten, sett min nuvarande arbetsstass skull jag förmodligen börja gråta hysteriskt. Ja, fram till dess jag kommit på att makeupen höll på att förstöras alltså. Sedan snabbt in på toa för att piffa till igen.
Vad jag funderar över är nu: när försvann egentligen den där fåfängan? Okej, helt ofåfäng är jag förstås inte. Jag målar mig ju faktiskt fortfarande om än med betydligt mindre färgpalett och en och annan slant spenderas ju fortfarande på helt livsnödvändiga 2000-kronors plagg. Men ändå. När övergick denna ungdomligt gräns-patologiska narscisism till den jag är idag? När jag flyttande hemifrån eller när jag fyllde 20?
Nuförtiden skulle jag aldrig stolpa runt i ett par obekväma skor bara för att de är snygga. Eller skulle jag det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar