Räser-Karin

Ni måste tro mig när jag säger att faktiskt gör annat än sitter i bilen och lyssnar på radio. Det gör jag. Det är inte så att jag kör in min blå minibuss i garaget, halar upp min skotskrutiga kaffetermos, fläker upp Aftonbladets korsordsbilaga och knäpper på radion liksom. Men när jag åker bil, då lyssnar jag på radion och lyssnandet blir liksom mer intensivt i en bil. Det är som att man sitter i en vakuumkapsel med radion som enda sällskap. Du och jag, Radion. Varje dag. Vår stund.

Idag när jag åkte till jobbet var det en samling mer eller mindre roliga gäster som satt och diskuterade om när de gjorde bort sig senast. Den enda historien som är värd att återberätta är den om när Henrik Hjelt körde runt i en lånebil, då hans var på verkstad eller nåt. Han blev invinkad till vägkanten för en rutinkontroll av farbror Polisen och när polisen stegar fram för att göra det en polis gör, tänker den skallige komikern rulla ner fönsterrutan, så som sig bör. Grejen är bara den, att precis när polisen är framme vid rutan, tar han fel på nedrullningsknappen och låser istället centrallåset.

"- Klick!!"

Det tar sedan, enligt hans kanske inte helt sanningsenliga historia, ca fem minuter innan han lyckas få ner rutan på bilen. Allt medans konstapeln förvånat står och tittar på. Fnuppel, fnuppel....

Jag tycker iallafall att det är komik på hög nivå....

Jag har själv en bilrelaterad pinsamhetshistoria, som även om jag faktiskt var helt oskyldig så var det ju jag som fick sitta där som en idiot och skämmas.

Bilen jag hade var en Volvo, modell "Vetefaan", årsmodell "För gammal". Gasvajern hade hängt sig, vilket innebar att bilen gick med full gas hela tiden. Tänk er att stå och tokvarva en bil på tomgång. Precis så lät det.

Och självklart var det jag som fick äran att köra fanskapet till verkstan. Först och främst är det inte helt lätt att köra med full gas hela tiden. Man måste parera med kopplingen hela tiden och du måste konstant köra på lite för låg växel, annars går det ju på tok för fort. Så där kom jag, körandes i 70 km/h på tvåan med ett varvtal på typ 6000. Skräcken var ju att behöva stanna vid ett rödljus och självklart var ju det precis vad jag fick göra. Jag lovar att de som stod där vid övergångstället vid Bygg-Ole i Nacka fortfarande talar om hon i den vita Volvon med en blandning av gapskratt och rädsla över vilka som får färdas ute i trafiken.

"-Kommer ni i håg hon som stannade vid rödljuset. Ja, hon som varvade motorn tills den skrek, för att sedan köra iväg i ett stort rökmoln av bränt gummi! Sicken jävla brud!"

Jag kröp i hop som en liten makaron där bakom ratten. Men jag är rädd för att de såg mig ändå.... Jag lyste ju liksom. Mer än rödljuset..