40

Mina dagar som 30 plus är nu räknade. Nästa måndag smäller det.

Eller vadå? 30 plus är man ju egentligen hela livet. 30 plus 10. 30 plus 40. Man kan ju egentligen säga att jag är 20 plus nu.

Vilken idioti. Varför skulle själva siffran egentligen spela någon som helst roll? Det är mer bara en känsla av medelålder och foträta skor som ligger där bakom krönet och skräms lite grann.

Vuxen har man ju, per definition, varit ett tag nu. Förr blev man vuxen i samband med konfirmationen, lite senare studenten eller i och med det att man fyllde 18.

När blev jag vuxen?

Inte var det i samband med 18-årsdagen i alla fall. Det är då ett som är säkert. Inte ens när jag flyttande hemifrån när jag var 19, även om det var hela 40 mil från Mamsen och Papsen.
Kanske var det när jag gifte mig när jag var 28? Eller var det när jag fick barn vid 30-års ålder. Ja, där någonstans vaknade jag en morgon och kände:

"- Ja, jävlar, vad mogen jag är nu. Allt har liksom bara fallit på plats, alla farhågor och nojjor är som bortblåsta och äntligen känner jag mig sådär; rekorderligt,  snusförnuftigt landad!!"

Eller hur?

40-årskris?

Frågan har kommit från en del håll och kanter och jag har bara skrattat åt begreppet. Varför skulle jag ha det? Det är ju bara en siffra....

Men allt efter dagen närmar sig känner jag hur mitt tankemönster alltmer drar åt samma håll. Jag tänker tillbaka på förr, vad jag gjorde då, hur jag gjorde då och hur livet skulle ha gestaltat sig om jag valt annorlunda.

Tänk om jag bott kvar i Stockholm och fortsatt partaja som jag gjorde då? Hade jag varit barnmorska då eller hade jag fortsatt jobba med skor eller mode?

Sådana tankar har jag.

Hade jag stått kvar vid fläkten och rökt mina Marboro lights och lagat "den lilla svarta" med häftapparat som jag gjorde då? Hade jag fortfarande hängt med okända pojkar till obskyra illegala nattklubbar ?

Klart jag inte hade. Mina vänner som blev kvar i Stockholm lugnade ju under stundom ner sig de också.

Sent omsider.