Finns det någongång som man vill göra sig så osynlig som på en nattbuss? Jo, nu vet jag! När man står i Slussen och väntar på en nattbuss.
Livrädd (nåja) för att något fyllo i åldern 14-84 år ska få upp ögonen för en och börja prata eller gu´bevars börja bråka med en.
Att stå där, spik nykter, och se alltifrån förfriskade tonårsbrudar med alltför korta kjolar och alltför kalla jackor till unga killar påverkade av obskyra substanser kan ju ge den mest luttrade mamman framtidsångest. Det puttas, skrattas, gråts och kräks överallt och mitt i detta står man som en relik från en svunnen tid.
Jag skulle verkligen vilja säga att det var bättre förr, men det kan jag inte. Måhända var frisyrerna annorlunda, och jag vet inte om det fortfarande är La Garonne som dricks i skuggorna, men nog har även jag vinglat min beskärda Slussenpromenad.
Tänk om 10-15 år, när det är mina små frön som är de vingliga skotten på den nerkräkta asfalten.
När jag kom hem i natt gick jag in till dem och luktade på deras andetag. Log. Mammas killar.
Kommer jag att le, även i deras tonår, vid förnimmelsen av deras lördagslukt? Kanske. Vi får se.
Har du varit ute och slagit runt måntro? Fina och tänkvärda ord!
SvaraRaderaJag kan bar instämma och förstår precis hur du känner.
Pussen och kramen Christine
Det är oerhört svårt att ens tänka sig att våra små också ska röra sig i dem trakterna en dag.
SvaraRaderaAnnika