Minnen

Tänk vad många dagar i livet som man inte inte minns. Dagar som bara flyter bort och inte är mer än ödslade andetag och förbrukad energi. Och ändå, kanske är det just de som är de bästa dagarna.

För ärligt talat. Vilka dagar är det egentligen man minns i detalj?

Jag minns dagen när Palme blev skjuten, jag minns Estonia, Anna Lind och tsunamin. Och jag kommer att minnas Oslo/Utöya från i år.

Jag och min familj är lyckosamt förskonade från allt vad som heter riktiga tragedier. Unga släktingar som dött i cancer, trafikolyckor eller för annans hand. Och jag är så ångestladdat tacksam för detta. Måtte detta faktum kvarstå. För alltid.

Jag minns den dagen jag fick budet om att min mormor var död. Jag var hos en vän i Göteborg och vi hade varit ute på lokal och kommit hem fram på småtimmarna glada i hågen och lite lagom överförfriskade, vilket inte var helt ovanligt på den tiden då man fortfarande var om inte singel så åtminstone barnfri.

Jag sov på soffan, troligen både utan lakan och täcke. En yllefilt fick istället värma mina nylonbeklädda ben och kudde behövdes knappt då mitt hårdsprayade hår var som ett bolster i sig, om än något inrökt.

Efter ca två timmars välbehövd sömn ringde kompisens telefon, ett flertal signaler gick fram innan vännen kom ramlandes ut ur sitt sovrum och fick fatt i den ilskna luren. 

Och jag förstod genast. Något har hänt. Man ringer inte till någon klockan halv sju en söndagsmorgon. Men att samtalet skulle beröra mig, det trodde jag inte.

Det var mamma. Och hon bad att få tala med mig.

Vännen sträckte luren mot mig och jag hann tänka många tankar. Pappa, F, min bror, vem, vad, hur?

Mormor.

Hjärtinfarkt. Död.

Kanske det mest troliga av de mörka alternativ som hunnit målats upp för mitt inre. Hon var ju ändå äldst, på tur, om man vill vara cynisk. På en hundradels sekund var jag helt klarvaken. Sinnena var som skärpta och den eventuella bakfylla som troligen förelåg var förpassad ner under alla mina försvar och istället satt jag bara helt tom och nykter på soffkanten och det tog nog ett antal minuter innan de första tårarna började rulla ner för mina bleka kinder.

Med risk för mitt körkort och framförallt mitt liv satte jag mig sedan i bilen och påbörjade min resa hem. Hem till det Ulricehamn som aldrig mer skulle bli sig likt för mig och som jag bara ett halvår senare lämnade för att åter flytta till min barndoms nejder i Nacka.

Jag fick stanna flera gånger under bilresan då tårarna skymde min sikt och jag kände att jag inte kunde fortsätta.

Jag kom fram. Ingen konstapel eller olycka kom emellan.

Jag minns resten av dagen. Jag minns vad vi åt, vilka jag träffade och hur tom jag var. Hur jag gick på autopilot.

Så egentligen; nog är väl den bästa dagen den vi inte minns.

PS

Fast ändå inte.

Jag minns ett bröllop i september som var mitt eget, jag minns mina förlossningar och mjuka bebi-magar.

Det finns även ljusa minnen som består. Faktiskt.

DS