TV-nostalgi

Jag tittar nästan aldrig på teve nuförtiden. Det händer att man fastnar framför en film emellanåt men inga teveserier. Jag missar alltid något avsnitt och sedan är det kört.

Jag såg faktiskt hela första säsongen av Lost men sen var det jag som var helt lost. Intrigen skruvades så många varv att jag bara inte orkade med isbjörnsön längre.

Annat var det förr. Säg ordet "Dallas" och alla under 20-någonting tänker:


"-En stad i Texas!",


medan vi andra, lite mer till åren komna, tänker:


"-JR, Bobby, supar-Sue Ellen och den där jävla rediga bastarden Ray!"




Dallas var en serie som ALLA följde. Verkligen ALLA. Själv var jag i 10-11-årsåldern när den kom och fattade säkert inte hälften av alla menande blickar och dramatiska poser, men tittade, det gjorde jag.

Det senaste avsnittet var det stora samtalsämnet på allas läppar och tänk när JR blev skjuten! Då stannade Sverige. Alla kan än idag säga exakt var de var när de fick beskedet om att JR var skjuten.

Eller vänta; var det Palme, kanske?!

Tro nu inte att jag menar att Teve-världen var bättre förr. O nej. Vem minns inte när man var hemma från skolan med rinnande snok samt feberyra och det enda som erbjöds var en zummande testbild eller "Språka" på serbokroatiska. Gick det en gammal svensk film med Hjördis Pettersson hade man vunnit Jackpot. En lyckträff utan like. Fantastiskt.

Jag minns att mamma ibland brukade hyra en Moviebox till mig när jag var hemma och sjuk. Det var verkligen så high tech. Med boxen följde EN film och om man gick upp riktigt tidigt på morgonen kunde man hinna se den säkert 5-6 gånger om man verkligen låg i. Det var den nya tiden det. Tänk att kunna se en film om och om igen. Så coolt.

Efter något år inköptes dock en egen video till familjen. Ni minns en sån där bjässe som mer såg ut som en skattkista eller bakluckan på Opel Ascona än en filmmaskin för hemmabruk.

Nej ni!
Allt var verkligen inte bättre förr.

>