Leg Svinis-exorcist, det är jag!

Så igår var då mitt första pass som mass-vaccinerare på Boo vc.

Ja, jösses, vad folk!

Jag vaccinerade allt från skrikande 3-åringar till avslappnade och pratglada 93-åringar och allt som finnes däremellan. Unga män i 25-årsåldern med en omisskännlig blekhet om nosen, desperata i sina krystat skämtsamma försök att verka avspända. Småbarnsföräldrar med en så påklistrad käckhet att till och med deras skrikande ungar genomskådade deras försök att dölja sin egna sprutskräck.

För mig, som tillbringat hela mitt yrkesverksamma liv bland kanyler och handsprit, var detta troligen en ganska nyttig erfarenhet. Aldrig har jag träffat på så många sprut- och sjukvårdsfobiker på ett och samma arbetspass. I och för sig har jag nog överhuvudtaget inte träffat på så många patienter under ett och samma arbetspass heller.

Som barnmorska har man uteslutande, av naturliga skäl, kvinnliga patienter och hos dem har kanske en av tio sprutnoja av varierande grad. Då är det vanligare att deras män, kvinnornas tänkta stöd i förlossningsarbetet, går undan eller tittar bort när det vankas nålar i förlossningssalen. Kanske är det så att kvinnorna går in i förlossningsarbetet med en viss nålskräck, men i relation till den "jag håller på att delas itu-smärta" som det innebär att föda barn, ter sig ofta ett nålstick där och då rätt så löjligt.

Rätt så kul var det iallafall att träffa alla dessa människor av varierande ålder och kön. Rädda eller inte!