Små barn = små problem?

Som nybliven och småängslig förstagångsförälder fick man ideligen höra av mer erfarna barnalstrare:

"-Små barn, små problem. Stora barn, stora problem!"

Saker som sömnbrist, röda rumpor och total brist på "egentid" (vad nu det var för något) viftades bort med ett småsarkastiskt leende.

"-Jojo, vänta du, bara!"

Nu, drygt sex år senare, står jag lite med fötterna i båda lägren och kan bara konstatera att domedagsprofeterna delvis hade rätt.

Visst ÄR det jobbigt att inte få sova hela nätter och visst ÄR det påfrestande att aldrig få vara riktigt "ifred" under spädisåldern. Men EGENTLIGEN; vad är det som är så jobbigt med det?

Kanske har jag en lite mer avslappnad attityd till bebiseriet nu, då det trots allt är tredje gången jag går igenom detta nu, men jag kan faktiskt inte riktigt minnas vad det var som jag tyckte var SÅÅÅÅ jobbigt med första barnet. Troligen var det mer omställningen från att vara sin egen individ, en människa med egna behov som kunde tillfredställas i princip omgående, till det att förvandlas till en 24-timmars butler utan utrymme för att ens få bajsa ifred.

Hur livet kommer att bli som förälder till större barn börjar nu alltmer kännas av.

Fotbollsträning, simskola, föräldramöten och utvecklingssamtal med mycket mera börjar nu att fylla almanackorna och det är understundom svårt att få ihop det logistiskt TROTS att jag är hemma på dagarna. Hur det ska bli sedan med mitt skiftarbete i kombination med F´s resande, vågar jag inte ens tänka på än.

Troligen stavas svaret "M. O. R. M. O. R.". Tur att hon finns.

Verkligen!