Så sant, så sant....

Min anmoder

Titta på bilden ovan. Är vi lika?

Samma seriösa, men samtidigt goda uppsyn. Ett under av kompetens, kyla och värme i fantastisk fusion.

Typ.

Sanningen är dock att bilden föreställer min farfars farmor. Kristina Mikaelsson, född 1846 och till yrket barnmorska. Coolt va? Hon var dessutom gift med en man som hette Carl Gustaf, vilket min äldsta son också gör. The cirkel is sluten , typ.....

Lite stolt är jag allt!

Sju år

I morgon fyller Gustaf sju år. Helt ofattbart.

Jag minns sommaren jag väntade honom som om det vore denna.

Den sommaren var den varmaste på flera år och jag slutade arbeta redan i början av juni med hjälp av havandeskapspenning och lite semesterdagar.

Jag njöt av min ledighet och av värmen. Jag bara fanns. Jag sov hur mycket jag ville. Var jag hungrig så åt jag, dag som natt. Jag gick klädd i en och samma solklänning säkert i två månader, vilken matchades med ett par uttrampade Birkenstock. Snygg var jag fan inte, men det sket jag högaktninsfullt i. Mitt liv var på väg att förändras och så för alltid. Jag skulle bli mamma.

Så natten till den 16:e augusti började det lille gossebarnet avisera sin ankomst med vad jag först misstog som extremt regelbundna gaser. Efter några timmars pruttande med femminutersintervaller började jag dock misstänka att den värk som kom innan varje salut kanske härörde från någon annan kroppsdel är tarmarna. Kanske var det rent av babydags.

In till förlossningen for vi och sex cm var jag öppen. Det var dags!

Några timmar senare så kom ha då. Gustaf, min förstfödde son och med han föddes även en kärlek jag så stark att den nästan skrämde mig. Känslan av att det finns inget, INGET, som jag inte skulle göra för den här lille klimpen. "Döda?" Bring them on, bara. "Krök ett hårstrå på hans fosterfettiga hår och jag kröker din rygg." Typ.

Men nu är han sju år i morgon. Han börjar ettan, han cyklar iväg till kompisar, surfar på internet och har stora funderingar om livet.

Och kärleken bara växer.

2003

2010

Stolthet och fördom

Fördomar kan vara rätt kul faktiskt. I allafall om de är de egna och åt det mer harmlösa hållet. Om en dryg månad sticker jag och familjen Cypern på en riktigt hederlig chartersemester och kommer där troligen avnjuta en tid av frosseri i fördomarnas införlivande.

Aldrig blir väl nationaliteterna så tydliga och karikatyrlika som då vi befinner oss utomlands. Och det gäller sanneligen inte bara vi svenskar.

Blåvita engelsmän, endera Belsen-magra eller blankt fish`n`chips-trinda kommer de med sina urtvättade Arsenal-t-shirts eller storblommiga baddräkter och tycks leva kvar i en villfarelse om att deras koloniala storhetsvälde fortfarande existerar.

Och tyskarna sen. Om man snabbt vill räkna ut hur många tyskar som finns på hotellet är det bara att vid sex-tiden på morgonen smyga ut och räkna handdukarna på solstolarna kring poolen. Handdukarna symboliserar ett ockuptionslynne som man hade hoppats tagit sin ände med Polen, men inte då....

Och danskarna. Deras nationalitet visas med all önskvärd tydlighet på deras hudkostymer genom att med hjälp av diverse bikinistreck och dylikt symbolisera Dannebrogen på ett tillsynes smärtsamt sätt.

Men värst torde väl ändå vi svenskar vara. Med foppatofflor och värdesakerna i tryggt förvar i en hudfärgad påse på magen suckar vi högljutt över övriga européers totala avsaknad av köhyfs och ovilja att lämna kvitton. Barnen springer runt i uv-säkra grodmansdräkter på stranden och is i läsken är fullkomligt otänkbart.

Snart åker vi. Det ska bli väldigt kul och intressant på många sätt.....

Hit ska vi iallafall. Undrar om de har svenskt kaffe?

En ilsken en...

Jag kommer nog bli en ilsken kärring.... Eller, ohh hemska tanke; jag är nog redan en rätt ilsken kärring.

Idag på IKEA förundrades jag över hur många bilar som stod på "Familjeparkeringen" utan att ha en enda bilbarnstol i vare sig fram- eller baksäte. Och ja, som svar på er fråga; jag gick verkligen och tittade efter. Små jävla sportbilar med plats för enbart en förare med extremt liten penis stod på de extra vida p-rutorna närmast varuhuset. Själv fick jag parkera 3,8 km bort från det hysteriska palatset med min folkabuss av trailerstorlek. Och jag har ändå TRE barnstolar i bilen....

Med svavel osandes ur min sammanbitna käft traskade jag svettandes in i det gigantiska templet. Snart fylldes dock mitt sinne av artificiell kanelbullsdoft då jag pustade ut i den långa rulltrappan upp mot lugnare nejder. Trodde jag....

Har ni som varit på Grönan idag undrat var alla barnfamiljer är?
Har ni som jobbat på förlossningen undrat varför ingen kommit för att föda?
Har badstränderna stått alldeles tomma i den gassande solen?

Jag har svaret....

ALLA har varit på IKEA idag. Verkligen ALLA!

Hem kom jag iallafall till slut med nästan helt uträttat ärende. Stort skrivbord till stor kille: check. Stolen var slutsåld.... Säkert någon jävel i Posche som hann före!

Väl hemma, två timmar och fyrahundra svordomar senare var det klart. Voila!

Den friserade sanningen...

"-Åhhh, semestern har varit helt fantastisk! Fyra veckor med barnen. Twentyfour-seven! En idyll. Ett paradis. Fantastiskt...."

Orden är inte mina. Jag har ju inte ens haft semester.

"-Stackars mig?!"

Näää, jag är inte så säker på det....

Orden är istället någon annans. Vems? Det säger jag inte, men jag misstänker att personen ifråga inte är helt igenom ärlig med sitt uttalande...

En sak är iallafall säker. Min man har INTE uttalat dem, eller ens tänkt dem. Efter fem veckors semester mol allena med grabbsen kom vardagen med en löfte om frid och läkta trumhinnor.

"- Jaaa, Axel, ja. Han satt stilla i timtals och tittade ut över havet på Väddö!!"

"På hotellet i Köpenhamn tog vi låååånga sovmorgnar!

"Allt medans barnen roade sig på Legoland, satt jag och avnjöt en iskall Hof!"

"-Krabborna, som barnen fiskade i Hunnebostrand, åt de med glädje av senare tillsammans med den uppfiskade makrillen. Barnen poängterade hela tiden hur gott det var med fisk och det var skönt att slippa makaronerna för ett tag...."

Eller vad var det nu han sa när de kom hem....?

Minne av ett 80-tal

Mitt 80-tal.

Idag på Nyhetsmorgon var det 80-talet som stod som något slags tema. Folk mejlade in sina bilder på sönderpermanentade hår, spräckliga ski-pants och nivea-kletade plutmunnar.

Det är i år trettio år sedan 80-talet påbörjade sin 10-år långa neonfärgade marsch mot sin ofrånkomliga apokalyps och de efterföljande tjugo åren som deceniernas driftskucku.

Var 80-talet så hemskt? Låta oss bena ut det lite grann.....

Musiken?

Visst producerades en hel del skit, men i jämförelse med 90-talets tyska eurodisko-invasion skulle jag nog vilja påstå att 80-talet, med vissa självklara undantag (var god se klipp nedan), går med hedern i behåll....

Kläderna då?

Ja, ledsen 80-talet, men där får ni nog bära hela 1900-talets hundhuvud är jag rädd. Om man bortser från att det var då träningsoverallerna och sneakersarna tog sig ut från gymmen ut på gatorna (var god se bilden på den läckra modellen längst upp i denna text för ett klockrent exempel) så var 80-talet ett årtionde där kokainnyttjandet bland världens designers satte sina tydliga avtryck.

Och även hos en del av de som bar skapelserna, bör väl kanske tilläggas.....

Själv var jag 7 år då 80-talet startade och fick genom mina tidiga tonår genomleva olika måsten som Takano-overaller, Minnies club-tröjor, kina-dojjor och H&M´s måste-kollektion "Boy Toy". Vilken förälder skulle idag låta sin 12-åriga dotter bära en minikjol med trycket "Boy Toy"? Rätt otänkbart skulle jag vilja hävda....

Vissa intellektuella förståsigpåare hävdar nog att modet var ett svar på 70-talets velouriga uni-sex dito, och vad vet jag.... Så är det säkert.

Snyggt var det då fan inte.....

Sen var nog minnet av 80-talet slut för mig. Det är liksom det jag minns. Musik och mode och allt som hände. Ja, och Starlet förstås.... Med Starling. Någon som minns?

Stora lilla Axel

Ur-Karin, 31 bast.

I höst fyller jag 38 år.

Medelåldern smyger sig sakta fram i spegeln och visar sina gravitationstecken i såväl ansikte som kropp.

Men någonstans inom mig har min mentala ålder fastnat. Nej, jag tror inte att jag är sjutton. Inte trettio heller för den delen. Men ändå...

Varje gång det kommer in en kvinna född på 80-talet stående i begrepp att föda reagerar jag likadant för mig själv.

"- Oj, skaffa barn så ung. Tänka sig!"

När jag sedan tänker tanken lite längre och inser att kvinnan faktiskt är runt trettio visualiseras min egen ålder med en iskall faceslap. Wake up!

Vid ett tillfälle när jag arbetade på en BB-avdelning för några år sedan satt jag och en kollega och pratade om Facebook i fikarummet under en välbehövlig rast då en ung liten sommarjobbare på typ 16 lade sig i konversationen
"- Men guuu va cooolt, asså. Jag trodde inte såå gamla hade Fejsbook, typ!?"

Hur gammal känner man sig då? Hur gammal trodde hon att vi var? Under 65 får man väl hoppas att hon räknat ut eftersom vi fortfarande yrkesarbetade.
Och vad svarar man på det?

"-Ja, jag har ett Facebook-konto. Jag Twittrar till och med. Jag har en dator, en mobiltelefon, tv och kontaktlinser. Det är bara det att jag även har långa bröst, fler magar och lite fler nyanser i mitt spröda hår. Frågor på det? Ungjävel!

Jag minns att min mormor ofta sa att man inombords alltid kommer att känna sig som samma unga människa, oavsett åldern och dess obevekliga förändringar. Och kanske är det dit jag har nått? Min ur-Karin har landat på en ålder av kanske 31 år och där inne kommer hon föralltid att vara densamma.

Måste nog Twittra lite nu.....

Ett våtvarmt omslag

Att klaga över värmen? Aldrig!

Detta är ingen klagan. Detta är ett iskallt konstaterande.

Jag har en hinna över kroppen, en klibbig film över uppluckrad hud. Jag öppnar alla fönster men möts av fuktig trasa som lägger sig över andningsvägarna och liksom täpper till.

Nästan trettio grader. I en månad.

Blåbären ser ut som skrumpna svartpepparkorn och de smörstekta kantarellerna låter vänta på sig.

Gräsmattan har blekts till en nyans liknande håret på mina solmätta söner och inte ens ogräset skrattar längre.

Men jag klagar inte. Aldrig.

Jag har ju inte sett en mördarsnigel-helvetes-jävel på flera veckor. De har nog rest till västkusten allihop.

Det kan de allt ha!

Ja, sniglarna alltså....

Här törstar vi vidare. Håll ut och lev i minnet av den fantastiska sommaren. Fortare än vi vill tro är november här.

Glasan, 30 år senare...

I de första sju åren av mitt liv var varma sommardagar synonymt med ett besök vid Glasbrukssjön. Det packades ner smörgåsar och kaffetermos i mammas cykelkorg. Mariekex och saft i blekdiskade sirapsflaskor med ljummen jordgubbssaft fanns med, tillsammans med Nivea solkräm och senaste numret av "Husmodern". Med fötter i kulörta trätofflor trampades det sedan frenetiskt med de små spinkiga flickbenen fram på Sjöängsvägen innan vi svängde ner mot den alltid lika svala sista grusvägsbiten innan vi var framme vid badplatsen.

Så idag var jag där igen. Jag och mina barn.

Kaffe: check. Pissljummen saft: check. Mariekex: check. Solkräm: check. Husmodern: nope. Finns den kvar överhuvudtaget?

Men svalkan på grusvägen tillsammans med det nästan trolska ljuset bland de tusentals ormbunkarna för mig down the memory lane tillbaka till, låt oss säga, 1976. Hur många gånger har man gått eller cyklat här? 1000? Eller är det bara ett förvanskat minne? Kanske var det bara tre gånger? Måste fråga mamma....

Efter den grusknastrande promenaden, vilken kändes betydligt kortare än vad jag vill minnas, kom vi fram till badplatsen. Så liten?

Branta klippor rätt ner i det kolsvarta vattnet. Lukten, jag minns den med. En blandning av sand, kaffe, solkräm och sumpmark i ett. Jag klev i med fötterna i det iskalla brunfärgade insjövattnet. Bakom mig slänger G och A av sig sina shorts och kastar sig förbi mig ner i vattnet med de så karaktäristiska "iiiihhhhhhh"-lätena som troligen känns igen hos världens alla språk.

Här i Glasan sluts en cirkel. Fram med jordgubbssaften! Det skålar vi på!

Åhh, den ljuva sommartid?

Efter att i flera veckor uttalat frasen:
"Sen i sommar ska jag...."
måste jag nu inse faktum; sommaren ÄR här.

En blick på termometern och en annan i almanackan klargör med en knivskarp tydlighet att vi nu är mitt inne i den tid som vi alla trängtar så hett efter nio månader om året.

Kanske har min oförmåga att inse årstiden att göra med det faktum att jag de facto står helt utan semester detta år. Kanske är det så att jag på något Freudianskt-försvarsmekanism-plan har trängt bort sommaren ur min agenda för att träda in i de mörka höstmånaderna utan en känsla av att jag missat något. Kanske är det så....

Men jag har uppenbarligen inte bara förträngt sommarens ankomst på ett mentalt plan. Min kropp verkar vara inne på ett liknande förträngningsspår. Med ben så vita att de blå blodkärlen ser ut som en karta över ett floddelta i ett vintervitt landskap drar jag på mig mina shorts och vägrar att skämmas. Aj då, visst missat att raka benen också.... Jaja, lite skog som kantar flodernas slingriga framfart gör väl bara bilden mer trovärdig, antar jag.

I september åker familjen till Grekland. Då börjar min sommar. På både ett mentalt och ett fysiskt plan.
Hoppas jag.

Dags att kapitulera?

En skandal, ett tidernas fiasko. Igen.

Tidningarnas journalister tävlar i superlativen gällande Anna Bergedahls uttåg ur schlagercirkusen häromkvällen.

Jag frågar mig i förundrad stillhet; bryr sig folk egentligen? På riktigt, liksom?

Sedan när stod "Eurovision songcontest" synonymt med god smak och högkvalitativ musik? Har det någonsin varit så?

Att Sverige inte gått vidare till final kanske snarare ska ses som ett tecken på att vår musiksmak inte platsar i sammanhanget. För detta måste väl ändå vara en musiktävling, som om man tittar på de senaste årens vinnare, inte helt klockrent förknippas med bidragens kvalitet.

Jag har inte sett en enda av semifinalerna och kommer heller inte beskåda aftonens skönsångsfinal. Men i ärlighetens namn; är det inte de svenska deltävlingarna som är de roliga?
Sedan östeuropas platinablonda ompa-ompa kalkoner gjort sitt intåg är vi totalt chanslösa. Det känns som det närmsta sverige har kommit en låt med vinstchans de senaste åren är "Tingeling" från förra året. Om det är det som krävs för att ha en chans så känner jag mig stolt över bo i ett land som inte platsar i "le grande finale".

Heja Sverige!

Att blomma om och om igen...

Våren är verkligen en speciell årstid.

Överallt föds nya avkommor, såväl på jobbet som här hemma på tomten. Samtliga av våra tre fågelholkar är numera befåglade av tre tämligen barntäta familjer. Ett evigt kvittrande överröstar små bäbispippiröster och avbryts ibland av ilskna blodtörstiga skator som gör misslyckade utfall mot de väl bepansrade funkisvillorna långt upp i tallarna.

Tillsammans med de fuktiga, ännu ljusa nästan genomskinliga löven känns hela världen som ny. Frisk, fräsch och redo att börja om.

Tänk om man funkade så som människa också. Att man en gång om året, låt oss säga på hösten, tappade allt hår, all gammal grådaskig hud och liksom bara försvann i ett par månader. Att man liksom kyldes ner till ett slags dvala för att sedan framåt vårkanten sakta börjar tinas upp. Ut växer ett friskt glansigt hår, hyn är fast och fräsch som på en persika och energin som växer inom en kan liknas vid levnadsglädjen hos en kvickrot.

Men tyvärr. Trots att vi Homo Sapiensar är perenna så behåller vi våra lövverk år efter år. Lite tunnare. Lite gråare. Och barken den jäkeln, den har en tendens att plissera sig. Suck!

I morgon ska jag till frissan och färga håret. Nej nej. Över mig vinner inte tiden! Så det så!

Drömmar om sommar

Varje morgon stämmer kvarterets lokala fågelkör upp i gemensam hyllningssång till den annalkakande årstiden. De vet något som vi andra börjat betvivla; det kommer att bli varmare, det kommer att bli sommar.

Aldrig har väl våren tvekat så länge. Det måste ömma rejält i knopparna i år och solen verkar vara blygare än någonsin. Jag väntar alltmer otåligt på den explosion av utslagna bladverk som brukar skämma bort oss vid denna tid varje år. Kom nu för bövelen!

Jag längtar till vidöppna dörrar med korsdrag som smekningar mot solbränd hy.
Doft av solkräm och blåstång.
Kvällar i linne och nakna fötter.
Sandiga bullar och kaffe i plastmugg.
Isande hopp i Ålandshav med upptining på solvarmt båtdäck.

Jag vill tröttna på grillat och Rosé.
Jag vill känna mig blassé över solens kärleksfulla strålar.


Kom igen nu våren. Ge mig lite kärlek.