I morgon fyller Gustaf sju år. Helt ofattbart.
Jag minns sommaren jag väntade honom som om det vore denna.
Den sommaren var den varmaste på flera år och jag slutade arbeta redan i början av juni med hjälp av havandeskapspenning och lite semesterdagar.
Jag njöt av min ledighet och av värmen. Jag bara fanns. Jag sov hur mycket jag ville. Var jag hungrig så åt jag, dag som natt. Jag gick klädd i en och samma solklänning säkert i två månader, vilken matchades med ett par uttrampade Birkenstock. Snygg var jag fan inte, men det sket jag högaktninsfullt i. Mitt liv var på väg att förändras och så för alltid. Jag skulle bli mamma.
Så natten till den 16:e augusti började det lille gossebarnet avisera sin ankomst med vad jag först misstog som extremt regelbundna gaser. Efter några timmars pruttande med femminutersintervaller började jag dock misstänka att den värk som kom innan varje salut kanske härörde från någon annan kroppsdel är tarmarna. Kanske var det rent av babydags.
In till förlossningen for vi och sex cm var jag öppen. Det var dags!
Några timmar senare så kom ha då. Gustaf, min förstfödde son och med han föddes även en kärlek jag så stark att den nästan skrämde mig. Känslan av att det finns inget, INGET, som jag inte skulle göra för den här lille klimpen. "Döda?" Bring them on, bara. "Krök ett hårstrå på hans fosterfettiga hår och jag kröker din rygg." Typ.
Men nu är han sju år i morgon. Han börjar ettan, han cyklar iväg till kompisar, surfar på internet och har stora funderingar om livet.
Och kärleken bara växer.
Jag minns sommaren jag väntade honom som om det vore denna.
Den sommaren var den varmaste på flera år och jag slutade arbeta redan i början av juni med hjälp av havandeskapspenning och lite semesterdagar.
Jag njöt av min ledighet och av värmen. Jag bara fanns. Jag sov hur mycket jag ville. Var jag hungrig så åt jag, dag som natt. Jag gick klädd i en och samma solklänning säkert i två månader, vilken matchades med ett par uttrampade Birkenstock. Snygg var jag fan inte, men det sket jag högaktninsfullt i. Mitt liv var på väg att förändras och så för alltid. Jag skulle bli mamma.
Så natten till den 16:e augusti började det lille gossebarnet avisera sin ankomst med vad jag först misstog som extremt regelbundna gaser. Efter några timmars pruttande med femminutersintervaller började jag dock misstänka att den värk som kom innan varje salut kanske härörde från någon annan kroppsdel är tarmarna. Kanske var det rent av babydags.
In till förlossningen for vi och sex cm var jag öppen. Det var dags!
Några timmar senare så kom ha då. Gustaf, min förstfödde son och med han föddes även en kärlek jag så stark att den nästan skrämde mig. Känslan av att det finns inget, INGET, som jag inte skulle göra för den här lille klimpen. "Döda?" Bring them on, bara. "Krök ett hårstrå på hans fosterfettiga hår och jag kröker din rygg." Typ.
Men nu är han sju år i morgon. Han börjar ettan, han cyklar iväg till kompisar, surfar på internet och har stora funderingar om livet.
Och kärleken bara växer.
2003
2010
Fint och rörande! Kram Lisa
SvaraRaderaVisst är det inte klokt hur fort tiden går. Nästan så att det är otäckt!!! Fina Gustav. Stor kram dalkullan
SvaraRadera