Ur-Karin, 31 bast.

I höst fyller jag 38 år.

Medelåldern smyger sig sakta fram i spegeln och visar sina gravitationstecken i såväl ansikte som kropp.

Men någonstans inom mig har min mentala ålder fastnat. Nej, jag tror inte att jag är sjutton. Inte trettio heller för den delen. Men ändå...

Varje gång det kommer in en kvinna född på 80-talet stående i begrepp att föda reagerar jag likadant för mig själv.

"- Oj, skaffa barn så ung. Tänka sig!"

När jag sedan tänker tanken lite längre och inser att kvinnan faktiskt är runt trettio visualiseras min egen ålder med en iskall faceslap. Wake up!

Vid ett tillfälle när jag arbetade på en BB-avdelning för några år sedan satt jag och en kollega och pratade om Facebook i fikarummet under en välbehövlig rast då en ung liten sommarjobbare på typ 16 lade sig i konversationen
"- Men guuu va cooolt, asså. Jag trodde inte såå gamla hade Fejsbook, typ!?"

Hur gammal känner man sig då? Hur gammal trodde hon att vi var? Under 65 får man väl hoppas att hon räknat ut eftersom vi fortfarande yrkesarbetade.
Och vad svarar man på det?

"-Ja, jag har ett Facebook-konto. Jag Twittrar till och med. Jag har en dator, en mobiltelefon, tv och kontaktlinser. Det är bara det att jag även har långa bröst, fler magar och lite fler nyanser i mitt spröda hår. Frågor på det? Ungjävel!

Jag minns att min mormor ofta sa att man inombords alltid kommer att känna sig som samma unga människa, oavsett åldern och dess obevekliga förändringar. Och kanske är det dit jag har nått? Min ur-Karin har landat på en ålder av kanske 31 år och där inne kommer hon föralltid att vara densamma.

Måste nog Twittra lite nu.....