Glasan, 30 år senare...

I de första sju åren av mitt liv var varma sommardagar synonymt med ett besök vid Glasbrukssjön. Det packades ner smörgåsar och kaffetermos i mammas cykelkorg. Mariekex och saft i blekdiskade sirapsflaskor med ljummen jordgubbssaft fanns med, tillsammans med Nivea solkräm och senaste numret av "Husmodern". Med fötter i kulörta trätofflor trampades det sedan frenetiskt med de små spinkiga flickbenen fram på Sjöängsvägen innan vi svängde ner mot den alltid lika svala sista grusvägsbiten innan vi var framme vid badplatsen.

Så idag var jag där igen. Jag och mina barn.

Kaffe: check. Pissljummen saft: check. Mariekex: check. Solkräm: check. Husmodern: nope. Finns den kvar överhuvudtaget?

Men svalkan på grusvägen tillsammans med det nästan trolska ljuset bland de tusentals ormbunkarna för mig down the memory lane tillbaka till, låt oss säga, 1976. Hur många gånger har man gått eller cyklat här? 1000? Eller är det bara ett förvanskat minne? Kanske var det bara tre gånger? Måste fråga mamma....

Efter den grusknastrande promenaden, vilken kändes betydligt kortare än vad jag vill minnas, kom vi fram till badplatsen. Så liten?

Branta klippor rätt ner i det kolsvarta vattnet. Lukten, jag minns den med. En blandning av sand, kaffe, solkräm och sumpmark i ett. Jag klev i med fötterna i det iskalla brunfärgade insjövattnet. Bakom mig slänger G och A av sig sina shorts och kastar sig förbi mig ner i vattnet med de så karaktäristiska "iiiihhhhhhh"-lätena som troligen känns igen hos världens alla språk.

Här i Glasan sluts en cirkel. Fram med jordgubbssaften! Det skålar vi på!