måndag 14 februari 2011

Dags att följa Egyptens exempel och avsätta diktatorn?

Long time, no seen.

Legat däckad dårå... Hög feber och frekventa vomeringar har hållit mig borta från allt vad som kräver ett fungerande tankearbete, såsom arbete och bloggande.

Men nu är jag tillbaka på banan. Blodcirkluationen har åter öppnat alla körfälten till hjärnan och även kollektivtrafiken till handlingsförmågecentrum har nu börjat gå efter ordinarie tidtabell. Vad nu det vill säga....

I lördags då febern sjunkit till subfebrilitet låg jag i soffan med siktet inställt på Mello. Tävlingen där de bästa av drygt 3000 inskickade bidrag skall tävla om vem som ska få representera den svenska musiksmaken i Tyskland senare i vår.

Richard Olsson beskrev lördagens startfält som en "dödens grupp", dvs en grupp där alla tävlande håller en så hög klass att det är omöjligt att på förhand tippa en vinnare.

Dödens grupp. Ja, verkligen... Jag låg där i soffan och fick ideliga accessoationer till självmord, genocide, harakiri och förruttnelse.

Så vansinnigt uselt. Är verkligen detta det bästa vi har? Landet Sverige med artister som Robyn och Håkan Hellström? Helt ofattbart och helt omöjligt att inte fundera över hur de andra drygt 2975 bidrag lät som inte kommit med.

Titta bara på Sanna Nielssens låt till exempel. Finns det inga regler för hur många gånger en låt får vara med och tävla i sammanhanget, undrar jag i mitt stilla sinne. Jag lovar er att hennes låt varit med som bidrag varenda år sedan 1974 och dessutom vunnit ett flertal gånger.

Dagen efter kunde man i kvällisarna läsa om tittarstormar och hur deras läsare rasade mot arrangörerna av tävlingen.

Hm, det är något jag faktiskt undrat, även tidigare, en del över. Hur ser en tittarstorm ut och framför allt hur gör man när man rasar mot något?

Jag ser framför mig hur tusentals missnöjda tittare går man ur huse bepansrade med högafflar och plakat, krigsmålade i deras anleten och ilsket vrålande krav på ändring och huvudrullningar.

Men var det verkligen så? Vem rasar? Min fråga är snarare; vem f--an bryr sig? Egentligen.

2 kommentarer:

  1. Den enda som visade något som helst tecken på engagemang i vår familj var 9-åringen...

    SvaraRadera
  2. Åhhh, då var det säkert hon som raaaasade då ? ;)

    SvaraRadera