Åhh, den ljuva sommartid?

Efter att i flera veckor uttalat frasen:
"Sen i sommar ska jag...."
måste jag nu inse faktum; sommaren ÄR här.

En blick på termometern och en annan i almanackan klargör med en knivskarp tydlighet att vi nu är mitt inne i den tid som vi alla trängtar så hett efter nio månader om året.

Kanske har min oförmåga att inse årstiden att göra med det faktum att jag de facto står helt utan semester detta år. Kanske är det så att jag på något Freudianskt-försvarsmekanism-plan har trängt bort sommaren ur min agenda för att träda in i de mörka höstmånaderna utan en känsla av att jag missat något. Kanske är det så....

Men jag har uppenbarligen inte bara förträngt sommarens ankomst på ett mentalt plan. Min kropp verkar vara inne på ett liknande förträngningsspår. Med ben så vita att de blå blodkärlen ser ut som en karta över ett floddelta i ett vintervitt landskap drar jag på mig mina shorts och vägrar att skämmas. Aj då, visst missat att raka benen också.... Jaja, lite skog som kantar flodernas slingriga framfart gör väl bara bilden mer trovärdig, antar jag.

I september åker familjen till Grekland. Då börjar min sommar. På både ett mentalt och ett fysiskt plan.
Hoppas jag.