Minne av ett 80-tal

Mitt 80-tal.

Idag på Nyhetsmorgon var det 80-talet som stod som något slags tema. Folk mejlade in sina bilder på sönderpermanentade hår, spräckliga ski-pants och nivea-kletade plutmunnar.

Det är i år trettio år sedan 80-talet påbörjade sin 10-år långa neonfärgade marsch mot sin ofrånkomliga apokalyps och de efterföljande tjugo åren som deceniernas driftskucku.

Var 80-talet så hemskt? Låta oss bena ut det lite grann.....

Musiken?

Visst producerades en hel del skit, men i jämförelse med 90-talets tyska eurodisko-invasion skulle jag nog vilja påstå att 80-talet, med vissa självklara undantag (var god se klipp nedan), går med hedern i behåll....

Kläderna då?

Ja, ledsen 80-talet, men där får ni nog bära hela 1900-talets hundhuvud är jag rädd. Om man bortser från att det var då träningsoverallerna och sneakersarna tog sig ut från gymmen ut på gatorna (var god se bilden på den läckra modellen längst upp i denna text för ett klockrent exempel) så var 80-talet ett årtionde där kokainnyttjandet bland världens designers satte sina tydliga avtryck.

Och även hos en del av de som bar skapelserna, bör väl kanske tilläggas.....

Själv var jag 7 år då 80-talet startade och fick genom mina tidiga tonår genomleva olika måsten som Takano-overaller, Minnies club-tröjor, kina-dojjor och H&M´s måste-kollektion "Boy Toy". Vilken förälder skulle idag låta sin 12-åriga dotter bära en minikjol med trycket "Boy Toy"? Rätt otänkbart skulle jag vilja hävda....

Vissa intellektuella förståsigpåare hävdar nog att modet var ett svar på 70-talets velouriga uni-sex dito, och vad vet jag.... Så är det säkert.

Snyggt var det då fan inte.....

Sen var nog minnet av 80-talet slut för mig. Det är liksom det jag minns. Musik och mode och allt som hände. Ja, och Starlet förstås.... Med Starling. Någon som minns?