Att blomma om och om igen...

Våren är verkligen en speciell årstid.

Överallt föds nya avkommor, såväl på jobbet som här hemma på tomten. Samtliga av våra tre fågelholkar är numera befåglade av tre tämligen barntäta familjer. Ett evigt kvittrande överröstar små bäbispippiröster och avbryts ibland av ilskna blodtörstiga skator som gör misslyckade utfall mot de väl bepansrade funkisvillorna långt upp i tallarna.

Tillsammans med de fuktiga, ännu ljusa nästan genomskinliga löven känns hela världen som ny. Frisk, fräsch och redo att börja om.

Tänk om man funkade så som människa också. Att man en gång om året, låt oss säga på hösten, tappade allt hår, all gammal grådaskig hud och liksom bara försvann i ett par månader. Att man liksom kyldes ner till ett slags dvala för att sedan framåt vårkanten sakta börjar tinas upp. Ut växer ett friskt glansigt hår, hyn är fast och fräsch som på en persika och energin som växer inom en kan liknas vid levnadsglädjen hos en kvickrot.

Men tyvärr. Trots att vi Homo Sapiensar är perenna så behåller vi våra lövverk år efter år. Lite tunnare. Lite gråare. Och barken den jäkeln, den har en tendens att plissera sig. Suck!

I morgon ska jag till frissan och färga håret. Nej nej. Över mig vinner inte tiden! Så det så!